Att beakta är detta alltså den motpol jag försökte värja mig emot i mitt förkovrande i barn- och ungdomslitteraturen - en litteratur där man vet vad man får, nämligen en verklighet baserad på de ideal vi är bekanta med.
Här vet vi inte vad vi har att vänta oss. (Eller lyser försöket att bryta sig ut alldeles för skarpt?)
Mannen utan verklighet är inte mannen utan egenskaper, men en man utan egenskaper kan med fördel sakna verklighet. Och den är så långt från "Verklighetens folk" man kan komma. Eller leva utanför det vi kallar verklighet. En värld där gott och ont inte mäts med de gängse instrumenten. En värld som inte är betingad av en redan förutbestämd världsordning. Och här är det inte den romantiske hjälten, med "högre" ideal, eller ens den misslyckade varianten, som i den förut nämnda Lermontovs Maskeraden, där moral blir omoral och berättigandet lönlöst.
Jag mötte dem i Lotta Lotass Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet. Seriemördarna och vår fascination inför det som inte vet några gränser. Det som handlar utifrån premisser vi inte är bekanta med. De som har slagit sig lös från det där osynliga som fäster oss samman, men som vi inte kan tänka utanför. Världsordningen, kalla den vad du vill. Det kring vilket vårt språk är uppbyggt, det som får Wittgenstein att låta bli att tala om det vi inte kan tala. Men kan vi tänka oss det, kan vi förstå vad det handlar om? Vad än svaret är på den frågan, vet jag att vi försöker. Därför fascineras vi av vansinne och i synnerhet då den får utfall som helt går emot gängse normer.
Men vad finns där att förstå, kunde jag tänka lite då jag nyligen läste Stig Larssons Nyår. Mannen jag inte vill förstå, för där finns ingenting som fungerar på det sätt jag är van vid. Samvete, det lärde jag mig tidigt på kyrkans barntimmar i en by i den östgötska skogen. Det tappade mannen från Vilhelmina då han tappade vår verklighet. Den vi försöker göra gemensam, allt för att vi skall tala samma språk och leva i samklang. Denna protagonist lever inte ett liv vi kan referera till och han reagerar inte på saker såsom vi har lärt oss dem - orsak och verkan. Således skräms vi. Och fascineras.
Men jag fascinerades inte av Fritzl. Jag läste inte ens tidningarna. Jag såg inte dokumentärerna om de otaliga våldsverkare och pedofiler som strömmat genom samhället. Jag grät då jag såg SVT:s serie om lasermannen och jag är främst fylld av ett stumt, tomt obehag då jag läser Nyår.
För mig blir fascinationen för mycket av en tendens, ett oriktad längtan efter "det förbjudna", någon slags katolsk småpojkefantasi jag inte riktigt kommer åt. Seriemördarna försöker inte, de bara är. Men de som avgudar American Psycho blir bara patetiska i sitt gripande efter antitesen.
Min platonska idévärld är kanske alldeles för hårt åtskruvad.
onsdag 25 augusti 2010
måndag 23 augusti 2010
Årets läsupplevelse
Trots att året är långt ifrån slut, vågar jag lägga flera röster på att den bok jag läste i juni innevarande år; Tredje flykthastigheten av Lotta Lotass, faktiskt kommer att inneha titeln året ut. Det var en läsupplevelse utöver det vanliga. Jag lyckades ignorera folk omkring mig med ett förvånande resultat, som annars aldrig. Jag kunde inte sluta läsa, vilket är ett utmärkt betyg i sig själv. Jag läste om flera partier och otaliga gånger kunde jag stanna upp och tänka igenom det jag läst.
Det var rörande, utan att vara löjligt. En historia, utan att vara sammanhängande. Det var fragment av tragedier, ihoprörda med en av Sovjets största bländverk. Rymdfärden. Jag såg mig själv sena vinterkvällar i Gagarinparken i Samara, dessa grånade monument och historierna om alla mord och rån som skedde i den vinterstängda rysstivoliparken. Jag såg den falska glädjen grusas av nederlag, som ingen såg. Och jag fick vatten på min kvarn, i stora mängder. Bländverk, kapplöpning och att tuta i folk osanning. Underrapportera, om ens rapportera alls, så ser det ut i dagens Ryssland också. Allt handlar om pengar. Och image. Det sätter folk livet till för.
Att allt är ett elände vet vi, sällan får vi det så vackert - med den blixtrande snön och de suggestiva meningarna.
Det var rörande, utan att vara löjligt. En historia, utan att vara sammanhängande. Det var fragment av tragedier, ihoprörda med en av Sovjets största bländverk. Rymdfärden. Jag såg mig själv sena vinterkvällar i Gagarinparken i Samara, dessa grånade monument och historierna om alla mord och rån som skedde i den vinterstängda rysstivoliparken. Jag såg den falska glädjen grusas av nederlag, som ingen såg. Och jag fick vatten på min kvarn, i stora mängder. Bländverk, kapplöpning och att tuta i folk osanning. Underrapportera, om ens rapportera alls, så ser det ut i dagens Ryssland också. Allt handlar om pengar. Och image. Det sätter folk livet till för.
Att allt är ett elände vet vi, sällan får vi det så vackert - med den blixtrande snön och de suggestiva meningarna.
lördag 14 augusti 2010
Ungdomens litteratur VI, äventyrsromanen
Nästa verk ut på ungdomslitteraturplanet är en bok som i en av sina filmatiserade former betydde väldigt för mig under min uppväxt. Skriet från vildmarken på svenska och The Call of the Wild i original är en bok som i stor utsträckning också infiltrerat den svenska ungdomens sinnen. Jack London, både som symbol för det "den amerikanska mentaliteten" och som en av de unga döda med ett tragiskt livsöde, har lyckats skapa en mycket stark berättelse, för såväl den unge äventyrsboksläsaren och den med fascination för allegorier över ett idiotiskt samhälle.
En god vän till mig berättade att han hade haft svårt att koppla att det var en hund och inte en människa det handlade om i början. Allegorin till en människas kamp mot samhället är alltså väl underbyggd av en rad uttryck och metaforer som är långt mer mänskliga än hundlika, i synnerhet i början, då hunden är domesticerad och instinkterna vilande. Och trots att allting oupphörligen går i en riktning som leder till en mer och mer cynisk syn på omgivningen, finns där hela tiden en oupphörlig livskraft. Den starke överlever. Och livet är kampen för överlevnad.
Hans senare roman, White Fang, är den motsatta berättelsen. The Call of the Wild handlar om en hund som sakteliga närmar sig sin anfader, vargen, medan White Fang handlar om en varghund som till slut blir domesticerad. I båda premieras självständighet, egensinnighet och styrka - men i båda finns också den positiva auktoriteten. Den vänliga, rättvisa, men också fasta mansfiguren som bemöts med besinningslös kärlek, trofasthet och lydnad. Att bli kuvad av egen vilja, tycks vara hundens öde.
Jag var fascinerad. Till viss del av nostalgiska skäl, men också för att jag tror att äventyrsgenren är kraftigt nedvärderad av individer över de tjugo. Dock måste jag tillstå att jag i mitten av den andra romanen blev lätt uttråkad. Jag hade lärt mig mönstret de båda verken följde och förutsägbarheten var fullkomlig. Kanske blev också den stereotypa patriarkala mansrollen väl synlig och något irriterande, även om man i så tidig litteratur ofta får svälja både det ena och det andra.
torsdag 12 augusti 2010
Ungdomens litteratur V
I ett av de få tidningsläsande ögonblicken under min USA-vistelse, lyckades jag springa in i det faktum att det är femtioårsjubileum för utgivandet av boken To Kill a Mockingbird av Harper Lee. Detta har säkerligen inte heller gått svenska medier förbi, men därom vet jag intet i min vanliga samtidsouppdatering. Dessutom figurerar boken på svenska med den mycket fantasilösa titeln Dödssynden, som är en enkel helöversättning av det uttryck som används i den engelska titeln, vilken refererar till just den episod där uttrycket används i boken. Ordet "dödssynd" i sig nämns dock aldrig vad jag kan minnas och det hela kan säkert gå mången svensk läsare förbi.
Nåväl, iväg från titelfrågan. Att detta är en mycket betydelsefull bok i de förenta staterna i väst, var svårt att undgå, inte minst då jag läste artikeln. En kvinna som undervisat barn i många år, berättade att hon inte kunde tänka sig att inte låta barnen läsa denna bok och att hon inte haft "en enda elev som inte älskade den". Detta har jag visserligen mycket, mycket svårt att tro, inte minst med tanke på barns allmänna avoghet gentemot saker som de tvingas göra, men ja, jag förstår poängen.
Och jag förstår poängen när jag läser den också. Det är en uppväxtroman om en ung flickas bryderier och äventyr i en småstad i Alabama - den amerikanska Södern. Huvudtemat - förutom skildringen av en ung flicka som inte trivs under könsnormer och etikett, är rasism, och den sömniga, invanda och smått frustrerande inskränkthet, som, tro mig, existerar än idag i hög grad där i Södern.
Så, med en stark kritik mot söderns rasism och med en mer liberaliserad syn på såväl barnuppfostran som liv och leverne i allmänhet, så ser jag precis vilken plats denna bok intar i skolväsendet. Men det är inte det som gör den läsvärd för någon som för länge sedan lämnat den tänkta målgruppen. Nej, i mitt intresse för bifigurer, fångade en mitt intresse. Arthur. Och frågan är om inte hela boken egentligen cirkulerar kring denna person. Det börjar med honom - och slutar där. Han är det egentliga beviset på att godhet finns och att allt inte är hopplöst.
Och hur överdrivet eller förutsägbart det än kan vara, är det precis vad man behöver, efter att ha vadat runt i träsk av Stig Larssonar, nedmosad i gyttjan bland Rimbauds och Baudelaires efterföljare i ett kaos av skevt könsumgänge, massmord och blekögda Schopenhauerdyrkare - med tonvis av obehag, personifierat i allt från Peter Sotos till Nikanor Teratologen. Ja, då behöver man en outsider, en Arthur, som inte nödvändigtvis dödar den hundvalp han klappar (och vars efternamn inte klingar tyskt).
Och då kan jag slå ett slag för barnboken, här formgiven av Harper Lee.
Nåväl, iväg från titelfrågan. Att detta är en mycket betydelsefull bok i de förenta staterna i väst, var svårt att undgå, inte minst då jag läste artikeln. En kvinna som undervisat barn i många år, berättade att hon inte kunde tänka sig att inte låta barnen läsa denna bok och att hon inte haft "en enda elev som inte älskade den". Detta har jag visserligen mycket, mycket svårt att tro, inte minst med tanke på barns allmänna avoghet gentemot saker som de tvingas göra, men ja, jag förstår poängen.
Och jag förstår poängen när jag läser den också. Det är en uppväxtroman om en ung flickas bryderier och äventyr i en småstad i Alabama - den amerikanska Södern. Huvudtemat - förutom skildringen av en ung flicka som inte trivs under könsnormer och etikett, är rasism, och den sömniga, invanda och smått frustrerande inskränkthet, som, tro mig, existerar än idag i hög grad där i Södern.
Så, med en stark kritik mot söderns rasism och med en mer liberaliserad syn på såväl barnuppfostran som liv och leverne i allmänhet, så ser jag precis vilken plats denna bok intar i skolväsendet. Men det är inte det som gör den läsvärd för någon som för länge sedan lämnat den tänkta målgruppen. Nej, i mitt intresse för bifigurer, fångade en mitt intresse. Arthur. Och frågan är om inte hela boken egentligen cirkulerar kring denna person. Det börjar med honom - och slutar där. Han är det egentliga beviset på att godhet finns och att allt inte är hopplöst.
Och hur överdrivet eller förutsägbart det än kan vara, är det precis vad man behöver, efter att ha vadat runt i träsk av Stig Larssonar, nedmosad i gyttjan bland Rimbauds och Baudelaires efterföljare i ett kaos av skevt könsumgänge, massmord och blekögda Schopenhauerdyrkare - med tonvis av obehag, personifierat i allt från Peter Sotos till Nikanor Teratologen. Ja, då behöver man en outsider, en Arthur, som inte nödvändigtvis dödar den hundvalp han klappar (och vars efternamn inte klingar tyskt).
Och då kan jag slå ett slag för barnboken, här formgiven av Harper Lee.
onsdag 11 augusti 2010
Ungdomens litteratur IV
Under en resa i väst har jag, istället för att djupdyka i Hemingway, beatgenerationens poesi eller någon annan fascinerande knarkresa i jakten på den amerikanska drömmen, hängett mig åt litteraturen tillägnad, eller lämplig för, barn i 10-15-årsåldern. Detta skedde oförhappandes och kan ses som någonting förhållandevis oförutsett, med tanke på de verk som tidigare tagits upp i detta medium.
Först ut var The Catcher in the Rye av den nyligen bortgången J D Salinger, vilken, passande nog, lästes i och kring New York City - allt för att låta verklighet och dikt sammanfalla. Förutom ett fåtal problem med vissa slanguttryck som kanske mist sin popularitet, eller helt enkelt aldrig nått min enkelskutbildning, föll jag in i tonen ganska snart. Historien är densamma - och här finns det all anledning att återkoppla till "Ungdomens litteratur III" och berättelsen om den unge Törless. Här framkommer dock skillnaden också mycket tydligt. Musils roman är en roman om, men inte nödvändigtvis för ungdomen, medan Salingers roman i mångt och mycket är mer anpassad för en yngre publik. Därmed inte sagt att boken är en barnbok, nej, med lite erfarenhet vet vi att mycket äldre tiders litteratur som vi idag klassificerar som barn- eller ungdomslitteratur, från början vände sig till en äldre publik och så var också Salingers intentioner. Men The Catcher in the Rye har de attribut som jag idag, (kanske som barn av min tid), skulle rekommendera åtminstone mig själv som tolvåring att läsa.
Räddaren i nöden, som den heter på svenska, faller lätt in i klichéer om den unge rebellens väg mot flykten/anpassningen, men med ett par intressanta bifigurer och små vändningar, kan jag ändå acceptera huvudpersonens mer och mer framträdande vek- och snällhet, som någonting visserligen förutsägbart, men inte helt felhanterat. Sympati uppstår och miljöerna som framställs är inte helt oävna, litterärt sett.
Huvudpersonen är en blandning mellan förmätenhet och sann rebellanda, i en kombination som ibland är lite svårförståelig. Han har en tendens att ställa sig över alla andra och en vilja att bryta regler, medan hans beteendemönster i allmänhet faktiskt mer liknar ett bokstavsbarns. Detta för att helt godtyckligt ge honom en diagnos som inkluderar koncentrationssvårigheter, ovanlig impulsivitet, förvirrad verklighetsuppfattning och svårighet att se konsekvensen av en handling.
Men ja, klart läsvärd är den, kanske i synnerhet för någon i elva-tolvårsåldern, men den är också ganska spännande i sin tidsdokumentation, för envar som önskar sig in i New York lite tidigare i det förra seklet.
tisdag 15 juni 2010
Fyrtiotalets fullträffar
Så, har ni inte alltid, som jag, undrat vad de svenska folket läste år 1949? Idag fick jag svaret, bläddrandes i en bok jag på måfå dragit ur bokhyllan och börjat läsa (boken råkar vara Thorsten Jonssons Konvoj och för den som orkar se efter, så har jag tidigare skrivit om denne man, kanske sommaren 2008).
Nedan följer alltså de tre fullträffarna i BFB:s höstserie 1949:
Mycket känner man igen. Mycket hade varit annorlunda. Se bara på "vildarna" i kannibalboken, eller på det faktum att en deckare är ett så pass nytt, om inte fenomen, så dock begrepp, att det bäst skrivs ut inom citationstecken. Att Doktor Glas skulle benämnas som "omdiskuterad" är nog ingenting som skulle ske idag, då den diskussionen nog är sedan länge död. Bara det faktum att den kallas för "äktenskapsroman" indikerar ju precis vad det handlar om. Den "moderna kvinnan" är nog inte heller riktigt vad som skulle menas med det idag, men detta skall vi inte gå längre in på.
Men med vissa modifikationer, och kanske med ett borttagande av roman nummer sex, äventyrsberättelsen (då denna genre för tillfället tycks vara hyfsat bortglömd) och en lite postkolonial färgning på roman nummer ett, så hade vi nog kunnat spela på dagens spelplan också. Om man dessutom inkluderar något självutlämnande dravel om alkoholiserade fäder eller skymfer mot den svenska kultureliten.
Nedan följer alltså de tre fullträffarna i BFB:s höstserie 1949:
Eric Lundqvist
Kamrat med kannibaler
Fantastiska upplevelser bland vildar på Nya Guinea.
Hjalmar Söderberg
Doktor Glas
Omdiskuterad äktenskapsroman.
Stieg Trenter
Farlig fåfänga
En skarp "deckare" med spännande handling i Stockholmsmiljö.
Otto-Karl Oskarsson
All älvens timmer
Originalroman (tidigare ej utgiven). Romanen bygger på de ödsliga förhållandena i en norrländsk småby vid en timmerälv. Arbetsstrider, bojkott och strejker.
Alice Lyttkens
Det är dit vi längtar
En fascinerande roman om den moderna kvinnans yrkesambition och kärlekslängtan.
Kenneth Roberts
Kapten Försiktig
Spännande sjöäventyr - romantisk kärlek.
Mycket känner man igen. Mycket hade varit annorlunda. Se bara på "vildarna" i kannibalboken, eller på det faktum att en deckare är ett så pass nytt, om inte fenomen, så dock begrepp, att det bäst skrivs ut inom citationstecken. Att Doktor Glas skulle benämnas som "omdiskuterad" är nog ingenting som skulle ske idag, då den diskussionen nog är sedan länge död. Bara det faktum att den kallas för "äktenskapsroman" indikerar ju precis vad det handlar om. Den "moderna kvinnan" är nog inte heller riktigt vad som skulle menas med det idag, men detta skall vi inte gå längre in på.
Men med vissa modifikationer, och kanske med ett borttagande av roman nummer sex, äventyrsberättelsen (då denna genre för tillfället tycks vara hyfsat bortglömd) och en lite postkolonial färgning på roman nummer ett, så hade vi nog kunnat spela på dagens spelplan också. Om man dessutom inkluderar något självutlämnande dravel om alkoholiserade fäder eller skymfer mot den svenska kultureliten.
lördag 12 juni 2010
Sommarens mastodontverk
Sommaren inbjuder ofta till långläsning. De lediga, vakna och ljusa timmarna tenderar att bli fler och verk på tusen sidor eller mer känns inte längre som en omöjlighet. De andra årstiderna är en stor del av min läsningen hänvisad till bussar, tåg och andra färdmedel, vilket också försvårar läsandet av stora volymer. Vid sommarens balkongläsning är en tvåkilosupplaga av Decamerone inte lika otymplig som i väskan på cykeln på väg till bussen.
Så; denna sommar rekommenderas att tillägnas mastodontverken, eller i alla fall ett av dem. Jag kategoriserar in dem ganska olika och alla är kanske inte motiverade "gigantiska" verk på alla plan, men duger alla gott för en lite längre och mer sammanhållen läsupplevelse.
om inte tidigare genomläsning i en nära förfluten tid skett:
Väinö Linnas trologi om Här under polstjärnan om Jussi Koskelas levnadsöde. Tre bastanta volymer och den fristående Okänd Soldat, som passar alla med sinne för långa, episka livshistorier. Översättningen är dessutom charmant och ja, trilogin har nyutgivits nyligen och är därför lätt att få tag på.
Både Gravitationens regnbåge av Thomas Pynchon och Motståndets Estetik av Peter Weiss passar den som inte bara vill ha mastodontverk i omfånget, utan som vill utmana det sommarslöa sinnet en smula. Se tidigare inlägg ((2007?) för vidare information).
En klassisk författare med ett antal bastanta böcker, som med fördel läses i rad, är John Steinbeck, vilket sägs med risk för att verka tråkig. Men då solen går på högvarv och hjärnan på lågvarv, är Salinasdalen, om än inte svalkande, så åtminstone uppfriskande för sinnet. Läs Vredens druvor och Öster om eden.
För att återuppliva barna- och äventyrssinnet är böckerna om Magre Memed charmerande revolutionära (tematiskt) och klassiskt hjälteutmålande, men rekommenderas inte för den som är på kritiskt humör. Hursomhelst, underhållande sidvändare. Låt tistlarna brinna! av Yasar Kemal kan med fördel läsas med filten utbredd på ett uttorkat tistelfält. Om man har ett sådant att tillgå.
Att ta itu med Dostojevskij, eller ge sig på en omläsning av några verk, är inte heller helt fel, då flera av romanerna passar utmärkt att läsas efter varandra. Onda andar, Ynglingen, Idioten, Brott och straff, samt Bröderna Karamazov ger visserligen en inte helt positiv inställning till livet, men med rätt mängd ytterligare positiva inslag i sommarens fortgående, är det inte helt fel litteratur. Om det skall vara ryskt, men inte fullt så intensivt, kan Tolstojs Anna Karenina eller Krig och Fred, uppbrutna av tråkiga partier med jordbrukspolitik och krigsteori, vara på rekommendation. Dock kanske inte på följd - om man inte vill göra sommaren mycket lång.
Med förkärlek för krig kan man ta itu med ett riktigt mastodontprojekt, nämligen Stilla flyter Don av Michail Sjolochov. Detta skulle jag dock först och främst rekommendera den som testat sina proustska vingar. Don flyter vidare medan man, med stor behållning, större än man någonsin kan föreställa sig, spanar efter den tid som flytt.
Är levnadsöden i dagboksform vad man letar efter, kan man ju starta krig mot långtråkigheten med Anaïs Nins dagböcker, eller nöja sig med betydligt mindre omfång, som Witold Gombrowicz, sylvia Plath eller Lars Norén. Ja, då har man redan nått samtidsuppdateringen förstås, och kan dessutom roa sig med Martina Lowdens Allt.
Vill man vara intellektuell kan man läsa Heideggers Varat och tiden eller någon eländig Kantkritik, men det rekommenderas inte, även om dessa säkert räcker i många somrar. Alla somrar man har kvar. Nietzscheaforismer på sin höjd, skulle jag säga, innan man sväljer Knut Hamsuns samlade verk (som uppgår till 15 band) eller Thomas Manns Bergtagen eller Huset Buddenbrook. Charles Dickens kan även han undergå rekommendation, liksom det mesta i engelsk klassisk 1800-talslitteraturväg med rätt omfång. Man bör dock undvika David Copperfield, som med fördel läses i höstregn.
Nu har jag alltså redan rekommenderat halva litteraturhistorien och inte blev någon klokare för det. Men läs för all del. Det finns ingenting bättre, säger bloggskribenten enhälligt.
Så; denna sommar rekommenderas att tillägnas mastodontverken, eller i alla fall ett av dem. Jag kategoriserar in dem ganska olika och alla är kanske inte motiverade "gigantiska" verk på alla plan, men duger alla gott för en lite längre och mer sammanhållen läsupplevelse.
om inte tidigare genomläsning i en nära förfluten tid skett:
Väinö Linnas trologi om Här under polstjärnan om Jussi Koskelas levnadsöde. Tre bastanta volymer och den fristående Okänd Soldat, som passar alla med sinne för långa, episka livshistorier. Översättningen är dessutom charmant och ja, trilogin har nyutgivits nyligen och är därför lätt att få tag på.
Både Gravitationens regnbåge av Thomas Pynchon och Motståndets Estetik av Peter Weiss passar den som inte bara vill ha mastodontverk i omfånget, utan som vill utmana det sommarslöa sinnet en smula. Se tidigare inlägg ((2007?) för vidare information).
En klassisk författare med ett antal bastanta böcker, som med fördel läses i rad, är John Steinbeck, vilket sägs med risk för att verka tråkig. Men då solen går på högvarv och hjärnan på lågvarv, är Salinasdalen, om än inte svalkande, så åtminstone uppfriskande för sinnet. Läs Vredens druvor och Öster om eden.
För att återuppliva barna- och äventyrssinnet är böckerna om Magre Memed charmerande revolutionära (tematiskt) och klassiskt hjälteutmålande, men rekommenderas inte för den som är på kritiskt humör. Hursomhelst, underhållande sidvändare. Låt tistlarna brinna! av Yasar Kemal kan med fördel läsas med filten utbredd på ett uttorkat tistelfält. Om man har ett sådant att tillgå.
Att ta itu med Dostojevskij, eller ge sig på en omläsning av några verk, är inte heller helt fel, då flera av romanerna passar utmärkt att läsas efter varandra. Onda andar, Ynglingen, Idioten, Brott och straff, samt Bröderna Karamazov ger visserligen en inte helt positiv inställning till livet, men med rätt mängd ytterligare positiva inslag i sommarens fortgående, är det inte helt fel litteratur. Om det skall vara ryskt, men inte fullt så intensivt, kan Tolstojs Anna Karenina eller Krig och Fred, uppbrutna av tråkiga partier med jordbrukspolitik och krigsteori, vara på rekommendation. Dock kanske inte på följd - om man inte vill göra sommaren mycket lång.
Med förkärlek för krig kan man ta itu med ett riktigt mastodontprojekt, nämligen Stilla flyter Don av Michail Sjolochov. Detta skulle jag dock först och främst rekommendera den som testat sina proustska vingar. Don flyter vidare medan man, med stor behållning, större än man någonsin kan föreställa sig, spanar efter den tid som flytt.
Är levnadsöden i dagboksform vad man letar efter, kan man ju starta krig mot långtråkigheten med Anaïs Nins dagböcker, eller nöja sig med betydligt mindre omfång, som Witold Gombrowicz, sylvia Plath eller Lars Norén. Ja, då har man redan nått samtidsuppdateringen förstås, och kan dessutom roa sig med Martina Lowdens Allt.
Vill man vara intellektuell kan man läsa Heideggers Varat och tiden eller någon eländig Kantkritik, men det rekommenderas inte, även om dessa säkert räcker i många somrar. Alla somrar man har kvar. Nietzscheaforismer på sin höjd, skulle jag säga, innan man sväljer Knut Hamsuns samlade verk (som uppgår till 15 band) eller Thomas Manns Bergtagen eller Huset Buddenbrook. Charles Dickens kan även han undergå rekommendation, liksom det mesta i engelsk klassisk 1800-talslitteraturväg med rätt omfång. Man bör dock undvika David Copperfield, som med fördel läses i höstregn.
Nu har jag alltså redan rekommenderat halva litteraturhistorien och inte blev någon klokare för det. Men läs för all del. Det finns ingenting bättre, säger bloggskribenten enhälligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)