Ungdomens litteratur III, litteratur OM ungdomen.

Jag tänkte tala om uppväxtromaner - och en i synnerhet.

Vi är bekanta med internatmiljön - unga män, psykisk och fysisk misshandel. Och nu talar jag INTE om Jan G, dithän går jag ej.

Robert Musils Den unge Törless förvillelser är inte bara en utmärkt roman, utan har även filmatiseras av Volker Schlöndorff 1966.

Den unge Törless är precis som jag tänker mig unga män i allmänhet, i den åldern då de börjar upptäcka Kant och ifrågasätta matematiken. Han är ungdomligt uppfylld av sig själv, fylld i sig själv och av den Kant han inte begriper sig på. Och Musil kommer undan med denna egoncentriske pojkvasker, som skulle retat gallfeber på vilken sund varelse som helst, om den utspelat sig i svensk nutid. Eller i vilken nutid som helst.

Och kanske kommer Törless också undan i och med sin brist på egenskaper, om jag fritt får göra en jämförelse med den Ulrich som är huvudperson i Mannen utan egenskaper. Han är inte uttänkt, inte klar, utan en mottaglig motståndare för det som ligger utanför. Det gör att han ofta står utanför den tortyr som försiggår på skolan, och då han väl deltar, verkar det vara halvhjärtat. (Här måste jag dock kanske ändra mig, kanske gör hans brist på egenskaper honom faktiskt än mer odräglig, för vad är inte mer irriterande än någon som bara betraktar och aldrig deltar).

Den vanliga homosexuella touchen finns, likväl horhuset och spritdrickandet. Lite fascinerande är skolan, som får lite av en gotisk labyrintstämning över sig och som är fylld av lämpliga gömställen för tveksamma aktiviteter och som ger lagom mycket mörker och dysterhet till berättelsen.

Törless är den avståndstagande, den kalla och obrydda, med inre konflikter som ger honom insikt om hans egna tillkortakommanden. Kanske skiljer den sig på dessa punkter inte stort mot mycket annat inne på ungdoms- och nihilismtemat, men stämningen ger en annan dimension till romanen, som fick mig att fortsätta läsningen vid hyfsat gott mod.

Hauptmann och Goethe-komplexet.

Gerhart Hauptmann? Nej, jag tänkte väl det. Nobelpristagaren i litteratur samma år som Strindberg gick ur tiden. Naturalistiska dramer skrev han också, kan man av de tyska informationskällorna utläsa, men om likheten med Strindberg upphör där, vet jag ej.

Jag har i alla fall läst Mignon och fick mig en tankeställare i komplex och parafraser.

Är man tysk kan man ha Goethekomplex. Vem som helst kan ha Shakespearekomplex och är man svensk, i rätt tid och genre, faller Strindbergs skugga långt. Alla ryssar måste på ett eller annat sätt förhålla sig till Pusjkin, ty han var ju skapare av det ryska språket! Hur man låter sina komplex, alluderingar och parafraser komma till uttryck, är en annan historia.

Michail Lermontovs drama Maskeraden är en så uppenbar Othellokopia att det inte är någon tvekan om saken, utan minsta öppen hänvisning till Shakespeare själv. Kanske hoppades han att ingen av hans läsare skulle ha kännedom om Othello, även om detta inte är direkt troligt ens i det tidiga artonhundratalets Ryssland, eller så hade han en bestämd tanke med denna genomgående tematiska kopia, russifierad likväl som romantiserad (som i romantiken).

Ett annat sätt att hantera det på är att låta den store träda in i texten i egen hög person. I Hauptmanns Mignon går Goethe förbi ett par gånger. Mindre bokstavligt talat går han förbi redan i titeln; Mignon, som är direkt från Wilhelm Meisters Lehrjahre, en roman som i sin tur handlar om en teatergrupp som gör en uppsättning av Shakespeares Hamlet (för att göra listan av giganter lång).

Mignons berättare rör sig i italienska sjötrakter och är en hängiven beundrare av Goethe, även om han inledningsvis låter den tyske författaren Jean Paul och dennes Titan gå före Faust. Berättaren, nu en äldre man, är stor i orden, ibland nästan svulstig, men väl medveten om sin egen deliriska framtoning är han ibland också charmant i sin högdragenhet och i sitt obevekliga allvar. Det går alltså rykten om att Goethe har setts spankulera i nejden och berättarens första möte med poeten blir inte någon överraskning. Det tycks som om bergsområdet fått en osalig ande på halsen, om inte två - då huvudpersonen lite feberaktigt, där i alla fall jag kan dra paralleller till Manns von Aschenbach (der Tod in Venedig), börjar följa efter en ung flicka som han kallar för Mignon.

Gubbsjukt, skulle jag ibland kalla det, men han ser henne som direkt stigen ur poesin och då finns inte utrymme för pedofilitolkningar förstås. Helst inte då allt tycks vara övervakat av herr Goethe. Det blir alltså en färd genom småstäder och berg i en ganska passiv jakt på det absurda cirkusfölje som Mignon setts i och allting får en ren och upphöjd status, trots fetischismens egentliga påpekande.

Här har vi tal om Goethereferenser som inte bara har en genomsyrande, utan även en rent uppbyggande karaktär och såhär förhåller man sig lätt till sin store föregångare - för trots nobelpris är det inte lätt att vara tysk dramatiker efter Faust, utan att förhålla sig till sin historia. Då kan man lika gärna bre på, tänker jag. Den store anden lever kvar i och skapar ständigt ny poesi, nu genom sina efterträdare. Han får nya beundrare i romankaraktärer och ger dem levande poesi.

Jag har genomlevt nittiotalet och är inte helt obekant med begreppet ironi. Fulla av ironiska överdoser tror jag mig kunna skönja det hyfsat bra, där det är motiverat. Här flyger allt högt, Hauptmann och bokens berättare är stora i orden och Goethe blir omisskännligen lika värdigt beskriven som sin egen marmorbyst. Det finns ingen ironi och jag begriper inte till en början. Jag kan inte ta det på allvar, men det är just vad det är meningen att jag skall göra. Det är en spökhistoria i historien och finstämd prosa till minne av den stora poesin. Jag ställer mig kluven, men jobbar med att stävja min ironi. Kanske är de såhär det går till - vid italienska sjöar och berg, vandrar gamla män omkring och kommunicerar med gamla poeter.

Och jag är kanske inte förvånad över Hauptmanns respektfulla möte med sin företrädare, även om han med sin tokigaprofessors-frisyr snarare ser ut som vore han en respektlös tok. Han gör upp med gamla tyska spöken på ett värdigt vis, genom denna spökhistoria. Och gällande spökhistorian ser jag onekligen en koppling till den i kortromanen nämnde Jean Paul, som ibland kopplas till romantiken och E. T. A. Hoffmann. Och plötsligt står mönstret klart, om än komplext. Goethe gör besök och Hauptmann inkluderar hela historian från förromantik och genom romantiken, fram till sin egen tid. Fint, tänker jag, och avslutar med att högtravande citat:

Den gamle herrn såg nämligen på mig. Han gjorde det med dessa runda stora magiska Goetheögon som blivit till en myt. /../ Men i det att hans gåtfullt fasta blick borrade sig djupare och djupare in i mig, kände jag hur en bestämd befallning borrade sig in i mig och genast gjorde mig till hans slav

Så kan man hantera sitt Goethekomplex - enligt Hauptmann.

Den ultimata läsupplevelsen.

Att den ultimata läsupplevelsen inte existerar är jag och ett flertal andra inbitna läsare rörande överens om (och att den är än mer omöjlig att nå på denna blogg, är vi alla fullt övertygade om).

Men vad förhöjer en läsupplevelse (om man undantar yttre faktorer)? Det personliga engagemanget, förväntningarna eller graden av förståelse?

Och vad är förståelse? Hur har man förstått det man läser och viken tolkning/läsning är den rätta? Därom tvistar de lärde och inte tänker jag ge mig in i den diskussionen, utan frågan jag ställer mig är om detta egentligen förhöjer läsupplevelsen. Är det rimligt att anta att en litteraturprofessor får mer ut av att läsa Mannen utan egenskaper än en ickebeläst plåtslagare? Svaret är nog både ja och nej. Men vilka faktorer som egentligen spelar roll, är ganska svåra att placera.

Ett exempel från min egen erfarenhet är två läsningar av Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov, som, om jag inte minns fel, i någon tidning röstats fram som förra århundradets bästa roman. Jag läste den då jag var femton första gången och sedan andra gången fem år, och två av dessa hängivna åt litteraturstudier, senare. Andra gången med analys och diskussion med bland annat en professor i rysk litteratur.

Var boken bättre den andra gången? Var läsupplevelsen mer nyanserad, fylld av mer insikt? Ja, då hade jag tuggat i mig såväl Faust som Bibeln och kunde dra referenser som jag tidigare inte kunnat, men sönderanalyserade likväl de ironiska kommentarerna till det sovjetiska författarförbundet och lade in dubbla och tredubbla meningar till varje fras. Det blev inte klarare, men väl snårigare, och läsupplevelsen blev störd. Analysen störde alltså läsupplevelsen, men tillförde ändå vissa saker. Det jag inte sönderanalyserade, kunde tillföra en dimension som jag fem år tidigare inte nuddat vid och som gjorde referenser till erfarenhet och minnesbilder jag tidigare inte haft. Vissa sammanhang blev klarare och det verkade för det mesta positivt, men ingenting kunde härma den första läsningens spänning.

Är det kanske bara barn- och ungdomen förunnat att läsa böcker fram tills väckarklockan ringer om morgonen i en outsinlig törst efter upplysning, upplevelse eller vad det nu än var som var värt att somna på lektionerna dagen efter? Sätter vi medvetna eller omedvetna gränser för hur okritiskt vi kan mata in text, med ålder och /ut/bildning, eller har vi bara trätt in i vuxenhetens allmänna stagnation?

Man skall lära sig att tänka kritiskt. Att förhålla sig kritiskt till texten, till kontexten och intertexten, vända upp och ned på orden och gärna på samma gång analysera epoken. Som litteraturvetare skall man tömma alla källor till njutning och simma torrsim i närläsning och teorier av allehanda frunkfurtskolefilosofer. Och så önskade man ibland att man fick stänga av den biten och ha sin läsupplevelse - utan att ta ut versmått och Dantereferenser.

Att samtidigt vara medveten om allt detta kan också vara ett störande moment. Jag kan minnas irritationen över att inte förstå det som jag visste att jag borde förstå. Det var ett tillkortakommande hos läsaren, som inte medvetandegjorts fem år tidigare.

Jag tror att det är möjligt, såväl som nödvändigt, att fly kritiken och analysen. Det är klart att man inte kan slänga ut sin egen erfarenhet och läsa böcker som vore man någon tabula rasa, men ibland undrar jag om man inte har en tendens att lägga för stort värde i den "bildade (akademiska) läsningen" och för litet i det omedelbara intrycket.

Men att bejaka sin omedelbara erfarenhet är nog svårare än man kan tro.

Krig och klassiker

Förutvarande år, under sovjetexilen, byggde jag, passande nog, på min allmänbildning i den amerikanska litteraturens deltaträsk. Jag tänkte krig och jag tänkte klassiker. Och med en gammal fäbless för kigsskildringar, var jag mycket förväntansfull inför denna orgie i lerdiken, uthängande inälvor och underklasslang.

Jag läste alltså Norman Mailer, och var inte mindre förutsägbar än att jag läste The Naked and the Dead. Det är den klassiska amerikanska krigsmiljön. Japaner på en ö i ett varmt hav och bredaxlade officerare med förvrängda ideal. Olika samhällsklasser, den militära hierarkin, den personliga hierarkin, antisemitism och den intellektuelle juden, brustna förhoppningar och en förbannad massa dysfunktionella relationer till kvinnfolk. Man fick följa en rad män i deras kamp mot sig själva, varandra, vansinne, rädsla, hetta och sjukdomar. Först i femte eller sjätte hand handlade det egentligen om kampen mot japanerna.

Det som frapperade mig mest var den oerhörda pessimismen. Skildringen av livet i plutonen varvades med en bit ur varje i romanen delaktiga persons livshistoria och undantaget ett fåtal ljuspunkter, var det bara elände. Att bli ihjälskjuten på en djungelö, ligga och sova i decimeterdjup lera och ha kronisk diarré, verkade egentligen bara vara en fysisk motsvarighet till det känslomässiga elände som verkade uppfylla var och en av dessa ensamma, sargade män.

Jag var dock mycket tacksam för den fina antiromantismen när det gäller krig. Allt är meningslöst, krig i synnerhet. Folk skickas ut på irrationella uppdrag med uppenbar dödlig utgång och tokiga generaler vägrar tas ned från teorinivån till den mänskliga nivån och se vad som egentligen händer.

Till det positiva hör att det någonstans i plutonen uppstår en slags kamratskap och en vilja att hjälpa den skadade, trots det utsiktslösa i situationen och trots panik och rädsla. Och detta utan sammankoppling till fåfäng nationalism. Makronivån är inte intressant. Intressant är den enskildes kamp om sitt förflutna och de små, små förändringarna i den organiska gruppen.

Fitzgerald

Jag skall fatta mig kort i detta första blogginlägg efter en mycket lång paus. Gamla texter fick verka mellanakter, innan denna omåttligt populära blogg (en månad hade jag två läsare!) i detta nu får sin återfödelse (?). Återfödelsen blir i samma ironiska ton som innan, men därutöver också utblandad med egentligt åsiktsuttryckande. Om än lika samtidsouppdaterat som vanligt.

Först ut i osamtiden:

F. Scott Fitzgerald, som jag oförhappandes under en utlandsresa läste. Natten är ljuv eller Tender is the Night heter boken, som lästes till stor del för att den fanns i en svensk pocketutgåva. Full av fördomar var jag, som alltid. I synnerhet när det handlar om en författare till en så uttjatad bok som The Great Gatsby, en bok som ger mig bilder av horder av amerikanska skolungdomar som tvingas läsa denna "klassiker" och tillika hatar det de läser. Jag gick inte i linje med dessa ihopfabulerade amerikanska skolungdomar då jag några sidor in hänfördes nästan till stumhet.

Stum blev jag - och läste gjorde jag. Det handlar om en psykoanalytiker som förälskar sig i sin patient, en patient som då hon kommit ut ur eländet också är beredd att lämna sin man och räddare därhän. Berättelsen i sig flyger också iväg i andra riktningar och huvudhistorian både introduceras och följs upp av en ung kvinna i utkanten av det omskrivna paret. Jag hade svårt i början, med den glättiga, finputsade filmstjärnebadstranden, som sakta hettades upp i solen, men några sidor in snärjs även den fördomsfulla.
Så kommer vansinnet och därmed också det mest intressanta. Det som skall vara skrivet av Nicole, kvinnan som sedermera gifter sig med den huvudrollsinnehavande psykoanalytikern, visar på en oförtäckt vansinneshistoria med en trasig och traumatisk bakgrund. Anteckningarna/breven är fragmentariska med fascinerande vändningar och må så vara att jag inte känner schizofrenin utan och innan - efter dessa kapitel får jag ändå illusionen om att jag kan känna igen någon form av autenticitet. Det är väl det som kallas trovärdighet.

Det bör tilläggas att jag under läsprocessen läste om ett otal sidor - och detta inte bara på grund av att Rysslands minibusskomfort brast i läsvänlighet, utan för att jag njöt helhjärtat av formuleringarna. Formuleringar som dessutom var översatta till svenska, vilket sätter mig i en situation där jag undrar om det är Scott eller översättaren jag skall hylla. Jag skall inte gå närmare in på den diskussionen, utan då tillfälle bjuds istället läsa originaltexten.

I all hänförelse över denna bok måste tilläggas att jag sedan rekommenderade boken för två betrodda vänner. Dessa vänner verkade inte dela samma entusiasm och episoden gjorde att jag tappade fart i min hyllning en aning. Här finns plats för en diskussion om den subjektiva läsupplevelsen och vilka referenspunkter som spelade på mina strängar, men eftersom detta diskussionsämne lite gör en invändning mot min bloggs existensberättigande, lämnar jag ock detta därhän.

Jag rekommenderar, särskilt för den schizofrene.

Det gamla, det redan skrivna. Vi talar Pynchon.

Ytterligare en äldre text:



Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge, som gavs ut första gången 1973, kom i en ny, svensk pocketutgåva för ett par år sedan. Boken är inte lik någonting jag tidigare läst, utan breder ut sig som ett myller av otaliga referenser, tokigheter både i och utan narkotikans förtecken, barnförbjudna sekvenser och en nervös släng av olidlig paranoia. Det är denna paranoida stämning som otvunget härskar över varje sida och som gömmer sig bakom varje karaktär, som är det mest fascinerande i denna efterkrigsroman.

På flera vis är denna roman ett barn av sin tid. Man känner det kalla krigets förmenta intåg och rädslan för ”knappen” som skall försätta världen i kaos genom ett kärnvapenskrig, i stånd att förgöra hela mänskligheten. Emellertid vittnar denna roman om en period av förvirring, som kanske egentligen inte inträffar direkt vid det kalla krigets början, utan en tid senare, då de förut så självklara och starkt kontrasterande motsättningarna, började förlora sin skärpa. Osäkerheten angående vems sida man skall stå på, vem som står bakom vem, och allt annat som var vardag för det kalla krigets generationer, blir plötsligt påtaglig. Den förvirrade färden genom knarkrus av de mest varierande slag blir ett lika genomgående drag som den frivola hållning, vilken hela tiden antyder en politisk inkorrekthet, som bara kan hittas i sin mest genuina form hos dessa så kallade ”postmoderna” författare.

Än har vi inte sett slutet på den litterära pedofilin, men nog är det sjuttiotal så det skriker om det i detta fall, där vi helt tappat koncepterna i en efterdyning av de ”stora krigen” och i en inbillad vetskap om idealens död. Vi har lagt all politisk medvetenhet åt sidan och hänger oss bara åt den egna, besinningslösa rädslan.

I Gravitationens regnbåge är hela världen en enda konspiration, en sammansvärjning som underbygger allt och som ger både tydliga och mer diskreta tecken på sin existens och bara genom missöden eller obegripliga tursamheter undkommer romanens huvudperson, Tyrone Slothrop, sitt alltid lika obehagliga öde. Eller är det meningen att han skall göra det? Förunderliga sammanträffanden är verkligen ledorden för denna resa kors och tvärs över kontinenten, med början i det krigshärjade London. Än är det ett jagande efter klädtjuvar, iklädd ett lila sidenlakan, och än är det en hiskelig färd undan mordlystna fiender i såväl underjordiska tåg som luftballonger, med vaniljkrämspajer som enda vapen, men aldrig slutar denna månghövdade jakt. Vem jagar och vem blir jagad? Vem som egentligen står bakom den världsomspännande konspirationen, om någon gör det, är mycket svårt att se, då nya identiteter stöter på sin riktiga ägare och då lögnaktiga rykten, som dock enkom lurar fel personer, sprids.

Slothrop jagar samband och tyska hemligheter, men i synnerhet är det en specifik raket han vill åt. Nämligen den som är numrerad med fem nollor och uppenbarligen är i topphemligt förvar, om den nu ens existerar. Kan den vara till hjälp i lösningen av det inledande mysteriet, varför tyskarnas nya överljudsraketer, V2:orna, tycks slå ner precis där Slothrop nyss gjort en ”erövring” bland Londons kvinnor? Ingenting är säkert i denna kakofoni av ryssar, tyskar, ”svartingar”, engelsmän och så denne amerikan, Slothrop, paranoians säkraste boning. Raketerna är starkt symboliskt kopplade till fallosen och Slothrops manliga organs privatliv, i synnerhet. Det hela tycks vara ett parodierande kring denna uppenbara symbol. Han är ”raketmannen” och otaliga gånger får symbolerna tala sitt eget vittomspännande språk, både med och utan klar parodisk koppling. Ibland är det svårt att begripa vad de egentligen är på jakt efter; den mänskliga driften personifierad i en överjordiskt stor fallos, eller en raket i vanlig bemärkelse? Frågan är om orsaken till denna tokiga färd genom sjuka medvetanden, som nästan bitvis känns som vore de en enda kollektiv galenskap, verkligen är särskilt viktig för upplevelsen av romanen. Kanske skall man bara njuta både av det oerhört komiska, liksom av det skrämmande och mystiska, i denna berättelse och se det psykologiska virrvarret som ett väl utarbetat djup, i stånd att försätta den mest stillsamma tanke i rullning.

Vari består egentligen denna genomgående paranoia? Varför denna ihållande rädsla, denna självdestruktiva konspirationsteori, som tycks lika riktningslös och impulsartad som hela berättelsen i sig? Är det en slags dystopi med betoning på maktens glänsande överhet, eller fokuseras det snarare på den enskildes begär efter sammanhang, efter att strukturera upp allting i någon form av system, människans ovilja att acceptera slumpen? Allvarligt talat vet jag inte, men det lutar åt att ingen av dessa teorier rimligtvis motsvarar den tanke som Pynchon hade då han skrev detta verk och än mindre troligt är det att utfallet blev särdeles överensstämmande med Pynchons egna intentioner i vart fall. Jag lämnar romanen med en olustig känsla av att vara betraktad, att inte vara mitt eget öde, men med en betryggande visshet om att fiktion är fiktion. Så jag forstätter att undantränga tanken på att ett gäng pavlovska psykologer skulle ha kunnat betinga ett visst beteendemönster hos mig i min barndom, som nu oupphörligen förföljer mig. Jag har alls ingen tanke om ondskefull determination.

en under förut innevarande år (2009) skriven recension av hr Bruns alster

så, formatet på detta är utkast är tänkt för en tidskrift förra våren, men publiceras nu här, i brist på annat:

Jonas Brun debuterade 2004 med romanen Den andra tiden och efter diktsamlingen Det här är platsen / Ett barn hos Gud 2006, har nu (-09) hans andra roman, Det amfibiska hjärtat, utgivits. Hans tidigare poesi och prosa har av några kritiker beskrivits som en aning utslätad och sparsmakad. I Det amfibiska hjärtat är jag dock beredd att framhålla den släta, korrekta prosan och det stilla berättandet som romanens främsta redskap för att framhäva denna fångande berättelse.

Året är 1906 och zoologen T finner under en av sina vandringar runt på institutionen en mycket gammal plansch föreställande en ”amfibie”, en vattenlevande, snarast mytologisk varelse som endast några få gånger omnämnts i historien. Upptäckten av bilden av detta mystiska väsen blir början på ett projekt som fångar T och drar honom långt utanför institutionens gränser. I sitt sökande efter denna androgyna, blinda varelse, försvinner han i riktning mot det bortomverkliga och fördolda.

Samtidigt befinner han sig i sorgearbetet efter den omkomne professor som under hela hans studietid utbildat och väglett honom. Professorn, M, bildar med sina forskningsmetoder och sitt påbörjade bestiarium, ett projekt med inspiration från medeltiden, själva utgångspunkten för vad som blir T:s sökande - ett sökande efter det som passerar gängse vetenskapsnorm. För T är sökandet i allra högst grad personligt och hans ensamhet och besatthet blir med tiden alltmer påtaglig.

Språket är stillsamt poetiskt akademiskt - en slags välformulerad serie tankeäventyr som rör sig i gränslandet mellan vetenskap och mystik. Omvärlden kring huvudpersonen syns sällsamt stel och oförstående och läsaren dras med i det absurda sökandet, kanske av ren medkänsla för den ensamme T. T:s längtan efter att förlora fotfästet och bli ett med sitt projekt är stilfullt skildrat genom hans egna formuleringar, som med sina försök att finna amfibiens hemlighet karaktäriserar huvudpersonens tilltagande pendling mellan hopplöshet och vansinne.
Placeringen i miljö och tid känns en aning forcerad, men långt ifrån omöjlig. Vetenskapligt är romanen rotad i en specifik tidsbunden tradition, men fokuseringen kring inre, istället för yttre, faktorer hindrar den från att utfalla som ett orimligt tillbakahopp till en tid där författaren lätt gör misstag i autenticitet.

Johan Bruns andra roman är välskriven och genomarbetad, belägen i en annorlunda miljö, om den drivande längtan efter att skapa eller upptäcka någonting stort och omvälvande och den ständiga, på detta följande, modlösheten. Det är en suggestiv läsupplevelse, även om den i sin stillsamhet inte direkt skakar några grundvalar.