Lund och mytologin

Hembygdsromantik är ingenting som min generation vanligtvis sysslar med. Och dessutom inte gällande en hembygd man inte alls har någon ordentlig koppling till. Ingen uppväxt, ingen släkthistoria att stoltsera med. Med ett rent och skärt intresse för omgivningen runt det ställe jag råkar bo - helt olikt andra studenter för vilka staden mest är en tillfällig festplats - skådade jag i boken Kring LUND under min influensaperiod.

(boken är stulen från ett sjukhusbibliotek och råkade vara det enda verket med illustrationer i tillstädes, då jag låg sjuk. Hembygdsintresset är alltså lite överdrivet, men bara marginellt)

Mina resor runt staden är inte helt ovidkommande. Jag har inte gjort några överseriösa försök att ha sett alla småbyar varhelst de ligga, men bland de ställen som råkar ligga i Lunds kommun kan jag stoltsera med Björnstorp, Revinge Hed (Torna Hällestad), Bjärsjölagård och så förstås otaliga bussbyten i Dalby.

Den inledande bilden är på ett skogsparti en sommardag. "Här mediterade Strindberg" lyder bildtexten. Hela boken försöker hela tiden fästa sig vid litterära storheters åsikter om bygden, med flera inslag av hel- eller halvokända skåneprofilers dialektala diktning (se bara begivenheter som Nils Ludvig (Olsson).

Romeleklint kan besökas för den som är förtjust i natursköna områden. Varnas dock för troll.

Strax norr om Kullaskogen ligger en del småhus som förr i världen kallades Husahusen. I ett av dem bodde en man som hette Torkel. Tidigt en morgon gick han upp till Romeleklint för att titta på naturen. Där uppe fanns småtroll. De gjorde narr av Torkel eftersom hans byxor var för korta. Han blev förargad och slog till ett av trollen med sin käpp. Då låste trollen in honom i berget, varifrån han inte kunde komma ut. Där inne var det fullt av troll, både stora och små. Några av dem ville genast döda Torkel, men ett par trollflickor räddade honom eftersom de tyckte om honom. Den ena hette Bärsärka och den andra Långstumpa. De tog honom med sig in i ett litet rum där det hängde ett stort svärd på väggen och bad honom ta ner det, men det var så tungt att det inte gick att rubba de. Då gav de honom en liten flaska och sa att han skulle dricka. Han tog en klunk och blev då så stark att han kunde röra svärdet. Efter ännu en klunk kunde han ta ner det och sväng det som en käpp. Med svärdet dödade han Bärsärka och Långstrumpa och alla de andra trollen. Bara ett par små pysslingar fick leva. De lovade att uppfylla alla hans önskningar om han skonade deras liv. "Ställ då först om att jag kommer ut ur berget", sa Torkel. Och vips var han ute. "Nu vill jag ha en fin vagn förspänd med vackra hästar", sa han. Och vips stod vagnen och hästarna där. Som herreman körde Torkel till Hällestad, till en gård där han en gång tjänat som dräng. Han hade blivit bortkörd eftersom han intresserat sig för tösen på stället. Men nu hade han blivit en fin man, och han gifte sig med tösen och levde där all tid. Trollpysslingarna förökade sig, och idag finns åter gott om troll på Romeleklint. De har till och med blivit så många, att en del har utvandrat till Billebjär.

Jag vet inte riktigt vad moralen i denna historia är? Förråd och döda de som hjälper dig, så går det bra för dig? Kanske hade moraliska bitoner i folksagorna inte riktigt nått Skåne ännu vid den här tiden. Moralen i Skåne har alltid förefallit mig en smula betänklig såhär vid närmare eftertanke.

För att avsluta med en konstighet. I slutet av ett kapitel om Veberöd, arbetslöshet och sysslolös ungdom: "Och när Lena, 15, med säkerhetsnål genom näsvingen, dristar sig att undra var vi är på väg får hon en örfil, vilket var precis vad hon räknat med."

(Är författaren Tomas Löfström en barnmisshandlare, eller föreligger här ett syftningsfel?)

En djurvän i Kaukasus

Jag har aldrig sammankopplat Knut Hamsun med någon stor djurvänlighet, inte för att jag bestämt fått något motsatt intryck, utan snarare för att någonting som skulle tyda på det helt enkelt inte har förekommit i den information som jag har inhämtat.

(denna oansenliga vinkling är enbart satt eftersom jag skall jobba vidare med verket i den mer akademiska miljön; återkommer när jag uthämtat mer information)

I æventyrland (1903) är en reseskildring från Kaukasus. Hamsun gjorde en resa genom Ryssland, Georgien och Azerbadjan år 1899 och bygger boken på minnen och anteckningar från denna resa. Sanningsenligheten skall inte ifrågasättas vidare - boken är högst personlig och bör betraktas som ett stycke dagboksanteckningar under en ickefiktiv resa. Alltså en högst subjektivt verk, såsom många reseberättelser tenderar att bli, då de inte gör anspråk på att ha dokumentärt värde. Jag menar emellertid inte att den enda möjliga läsningen av denna bok är att likställa berättare/huvudperson med Hamsun själv, men ett sätt att se det på är helt enkelt att läsa det som en sorts dagbok, samlade reflektioner, av Hamsun då han reste genom bergen.

Hamsun själv påstår dock bitvis att han faktiskt är ute efter att inhämta information som kan vara vetenskapen behjälplig, då han stjäl hästar och rider ut om kvällarna till småbyar i bergen och dokumenterar hur de bygger sina hus och vilka redskap de använder sig av. I utbyte mot cigaretter eller cigarrer, som hela tiden tycks vara en utmärkt valuta i hela kaukasusregionen. Om detta talas det dock bara om i andra hand och man kan tänka sig att den informationen planerades att hamna någon annanstans än i denna reseberättelse.

Åter till djuren. Flera gånger under färden så fäster sig den resande vid olika djurs belägenheter. Ett döende får ligger i ett stall dit han tar skydd från en hagelskur och han påbörjar en liten räddningsaktion:

Fåret er sykt og oppustet, det stønner tungt og lukker øinene. Det ligger der formoderlig til slagt. Jeg kommer ned i min kuffert efter kognak og hælder i et ølglas, jag speider omkring mig, og da jeg finder mig alene rænder jeg i fåret flere gode slurker. Jeg stræver længe med dette da dyret er gjenstridig, men da jeg tilslut får fat i dets tunge svælger det godt. Tungen var blå. Efter drikken pruster fåret og ryster på hodet og ligger så stille. Jeg håpet at det vilde komme i sved.

Konjak till ett får. Lite senare mår han dåligt i en hel dag eftersom de med vagnen mötte ett ekipage där en av oxarna hade fått oket snett över sig och gick i stor smärta framåt. Det ger sig inte förrän han får reda på av någon som kom efter honom att denne lyckades stanna ekipaget och rätta till oket.

Senare kallar han varenda perser för idiot, eftersom de driver sina hästar för hårt. Detta trots att han varit ganska försiktig med att döma ut folkslagen längs vägen hur som helst. Men nej, misshandlar man en häst, då är man illa ute.

Såhär skrev Hamsun i ett av exemplaren av boken - och nog hade han rätt:

Den glömda boken

Theodor Kröger var enligt den enda källan jag kunnat finna; det tyska Wikipedia, en tämligen välrenommerad författare under sin tid. Två av hans böcker går fortfarande att finna i ganska nya (och för all del - snygga) utgåvor i Tyskland och på större internationella bokhandlar. En bok gavs ut på svenska, 1943, på Saxon & Lindströms Förlag.










Den glömda byn heter boken och blev min räddning en lång busstur. Jag hade grävt fram den i mitt barndomshem, utrensad för många år sedan och nedpackad i en kartong i garderoben. Theodor Kröger var ett alltför okänt namn för att boken någonsin skulle bli läst, med så många rekommendationer på kö från de sakkunniga.

Jag ångrar dock ej mitt tilltag. Den här boken är absurd, inte Beckett-absurd, utan bara konstig. Förvånande. Visserligen uppvisar den sentimentala tendenser ibland, men med de många groteska inslagen mot slutet av boken så vägs detta upp ganska bra.

De första tvåhundra sidorna är ingenting att direkt hänga i någon julgran. Det är ganska välskrivet, men tyvärr också lite tråkigt. Historien har vi hört förr i flera versioner. Det skall föreställa självbiografiskt och Theodor, som är en ryskfödd tysk, blir deporterad till Sibirien under en ständigt överhängande dödsdom som alltid får en anledning att inte utfärdas. Han anklagas för att vara en tysk spion, precis som alla andra tysktalande i Ryssland under första världskriget. Mord på sexton personer inräknat, när han försökte fly över den finska gränsen mot Sverige. Han visar under romanens gång på flera andra helt absurda anklagelser som allehanda fångar fått - där de uppges ha mördat hela bataljoner på egen hand.

Början är, som sagt, ganska ordinär. Vi får veta vilket helvete det är att vara krigsfånge i Sibirien och visst dör det folk mellan varven, några av svält och ett par i tyfus eller lungsot. Men dödstalen är fortfarande små i jämförelse med vad som komma skall. Kröger kommer från en välbärgad familj med mycket pengar - tyska köpmän i St. Petersburg med handelskontakter i Asien. Med hjälp av kontakter bland uppsatta ryssar blir han slutligen "halvt fri" och hamnar i den sibiriska byn Nikitino, i vilken han måste stanna tills andra order utfärdas. Här inleds en långdragen historia om hur han förälskar sig i och gifter sig med en tatarflicka och hur han hjälper den här byn att komma på fötter med hjälp av sitt oerhört goda sinne för affärer. Han blir hyllad över hela byn och boken vittnar här om författarens nostalgiska sida, om nu detta verk är så biografiskt som det påstås vara.

Den första konstiga händelsen inträffar ganska långt bak i boken. En närliggande by har drabbats av pesten och beslutet verkar enhälligt - och naturligt. "Vi bränner hela byn och dess invånare. Och så skjuter vi de som försöker fly." Ett sådan förfaringssätt är inte okänt, om man räknar med krig och annat elände (det vet i alla fall de som sett den (vit)ryska filmen "Idi i smotri"), men här, i Sibirien - en by bränner ned en grannby? Jag kan begripa anledningen, men inte rättfärdigandet av handlingen. Det hela är i alla fall över på ett par sidor och så fortsätter berättelsen på sitt invanda och bekanta vis.

Nästa gång en konstig händelse dyker upp, är det i slutfasen av boken. Inom loppet av ett par kapitel störtar alltihopa samman. Nikitino, en by på 9 000 invånare, blir bortglömd och insnöad. I princip alla svälter ihjäl. Jag ser likheter med tidigare nämnd Mary Shelley-roman. Man ägnar så mycket tid åt att bygga upp en historia - i det här fallet en by med alla dess invånare - för att i en handvändning låta alla dö. Vissa överlever visserligen svälten, med nöd och näppe, men dessa kommer inte undan sitt öde, eftersom tokighet efter tokighet händer i revolutionens Ryssland och tar dem alla avdaga. Kvar blir en Kröger som knappt kan stå på benen och har förlorat halva armen och allt han levt för.

De här tokiga avslutande kapitlen är dock det bästa i hela boken. Lyckan skymtar bakom floden i "Den glömda byn", en by som inte står i centrum, men som då och då omnämns från och med mitten av boken. Byn framstår som ett litet paradis i alla snö och all armod. Lite löjligt, men i skenet av alla massmord och stelfrusna lik, så blir den lilla byn en ganska vacker historia i sig. Den ligger ganska nära Nikitino (nära i sibiriska mått mätt) och några färder görs dit och tillbaka för att köpa skinn som sedan säljs vidare genom Ryssland. Byn leds av en "byäldste" som en dag bestämmer sig för att byn i princip helt skall avskärmas från verkligheten. Byn skall bli den glömda byn. Alla farvägar till byn förstörs och villovägar uppförs. Enda sättet att ta sig dit är via en liten flod - men det kommer till väldigt få personers vetskap. Byäldsten befarar att någonting hemskt kommer hända Ryssland och gör detta för att skydda sin by. Byn blir ett slutet samhälle i den karga sibiriska vildmarken.

Under flera bittra kommentarer slutar boken i den glömda - och gömda - byn; Sabitoje, som står där som en ensam överlevande efter revolutionens fatala fadäser. Slutkapitlen är ödesmättade och välskrivna. Man känner den sorgsna tomheten och tystheten i ett landskap som förtär.

Mary Shelley

Jag förbannade denna bok ett otal gånger. Att tvingas umgås med den under hela julhelgen syntes mig vara en enda utdragen pina. Jag började under den långa resan mot barndomstrakterna, med en förhoppning om att härmed få ta itu med en riktig gotisk roman.

Den sista människan av Mary Shelley, utgiven på H:ströms förlag för några år sedan, är under de första 300 sidorna en ordentlig besvikelse. Först i mitten av boken anar man dess egentliga innehåll och dessa är genomläsbara, om man har utvecklat en teknik där man kan skumma igenom stora textmängder under ganska kort tid och dämed undvika långa utläggningar om romantiskt dravel, vilka återkommer mycket frekvent.

Stora delar av boken är som vilken bokklubbsbok som helst, fast sämre. Någon form av mänskliga karaktärer finns inte alls. Snarare finns ett antal stela skal som skall föreställa människor, men som mest är blödiga stereotyper som till utseende och beskrivning påminner om gullhåriga dockor eller prinsessor i någon saga. Huvudpersonerna är äckligt vackra, intelligenta och spirituella. De saknar all form av djup. Okej, visst, allting skall vara ett symbolverk om världen i förändringens skede - allt som varit fast bliver förgängligt, eller hur nu ledorden lyder, så det kanske inte krävs några personporträtt. Men varför då dessa enorma utläggningar om hur idiot nummer ett och idiot nummer två är upp över öronen förälskade i varandra och hur underbara och perfekta deras barn blir? Jag vill inte. Jag mår illa. Jag struntar i att de är så underbara för att de läser böcker och har fått en klassisk brittisk bildning, för allt tjatigt elände med ideliga referenser till antiken och bibeln får bara en sliskig prägel.

Sedan dör alla i pesten, vilket ger lite mer ljus åt berättelsen. Men det hindrar förstås inte earlen av Windsor, Adrian gullpojken, att ställa upp för hela jordens mänsklighet som en räddande ängel, alltid lika underbar. Han värjer dem mot irrläror och leder dem mot det förlovade landet som en annan Moses. Och vem blir "den sista människan", om inte Adrians främste beundrare, den alltid lika underbare Lionel? Då var förstås de tre sista människorna som inte togs av pesten hans egen underbara familj. Mycket övertygande.

Den förtjänst som boken ändå har, är nog själva tidsbeskrivningen, händelseforloppet bortom alla personer. Det skall utspela sig på 2070-90-talen, men allt blir mer likt någon slags europeisk medeltid, med sina skepp, hästdragna vagnar och pesten. Dock blir hela tidsperspektivet ganska spännande, med dess svävande karaktär. Ingen av industrialismens verkningar har förutsetts och världen är mycket annorlunda mot hur vi idag skulle tänka oss den sextio år framåt. Alla antika och bibliska referenser gör tiden nästan tidlös emellanåt. Apokalypsen är alltid närvarande, mer eller mindre, och ger hela boken en mystisk prägel, som bitvis gör vissa stycken till och med läsvärda.


Slutorden blir dock: Slösa inte din tid. Men om du upptäcker att det är den enda bok som existerar inom några mils radie och du bestämt måste läsa någonting, så, ja, någon förtjänst har den ändå.

Nationalism och Katolicism i Portugisisk dramatik - Almeida Garrett

"Pilgrim, pilgrim, vem är du?"
"Ingen!"

Detta torde vara en känd sentens för vem som helst med lite bildning. Det är förstås Almeida Garretts drama Frei Luís de Sousa (Broder Luís de Sousa), skrivet 1843, som citeras.

Lite ironi lade jag in i denna inledning, eftersom jag, innan jag köpte Sandels och Duarte Ferreiras bok om Almeida Garrett, faktiskt inte hade en aning om vem denne person var. Så väl faller det sig, att Cervantes som vanligt är den enda nämnda från regionen Spanien-Portugal över huvud taget, när det gäller en litterär utbildning på något svenskt universitet. Det inledande citatet är annars känt åtminstone för alla läskunniga portugiser, som fått genomläsa åtminstone ett verk av Garrett under skoltiden.

Almeida Garrett är romantiker. Nationalismen är det främsta elementet som knyter honom samman med de övriga europeiska författararna under det tidiga artonhundratalets romantik. Portugal har haft sina nuvarande gränser nästan sedan 1100-talet och varit självstyrande hela tiden, om man bortser från en period under spanskt styre mellan 1580-1640, den period som Almeida Garrett låter Frei Luís de Sousa utspelas under. Här spelar alltså nationalismen mycket stor roll och en del av pjäsen är helt enkelt ett utspel av en av huvudkaraktärerna, mot den spanska regimen, som är så tydlig, att inga misstag kan göras i tolkningen. Istället för att inhysa en rad högt uppsatta spanska herrar i sitt hus en period, som denne person fått order om, bestämmer han sig för att bränna ned hela huset i protest.

I korta drag så är Frei Luís de Sousa mer eller mindre ett triangeldrama. Madalenas make försvinner i Nordfrika, dit han skickats som en i konung Sebastians trupper. Hon ägnar flera år till efterforskningar, men han blir till sist dödförklarad. Hon gifter om sig med en annan man som hon också är mycket förälskad i och de får en dotter. 13 år senare, 21 år efter att Madalenas make förvunnit, kommer den förste maken tillbaka. Han ger sig inte tillkänna, utan dyker upp förklädd rill pilgrim i Madalenas hem och meddelar att hennes förste make lever efter 20 år i fångenskap. Hon blir utom sig. Äktenskapet ogilitigförklaras och dottern bli oäkta. Skuldkänslor tynger Madalena. Dottern, Maria, är av överkänslig natur och blir febersjuk av hela händelseförloppet. Den förste maken vill ställa allt tillrätta igen och försöker få sig själv att framstå som en bluff, men allt är försent. Madalena och hennes nye make bestämmer sig för att överge dottern och båda gå i kloster. I slutscenen springer dottern in och anklagar sina föräldrar för att de överger henne, varpå hon faller död ned.

Makarna förväntar sig att de kan sona sina synder genom inträdet i kloster, detta brott att leva i ett falskt äktenskap. De vänder sig mot Gud, som en sista utväg. Dotterns monolog, själva upplösningen, visar dock hur deras feghet får dem att glömma det ansvar de fortfarande har, den dotter de lämnar kvar, föräldralös och utan möjlighet att klara sig själv. Hennes tal är en lång anklagelse mot deras handlande, som framstår som mycket egoistiskt. Hon talar om barnets rätt till sina föräldrar. Samtidigt som tron genomsyrar hela dramat i och med Madalenas gudfruktighet, blir denna slutscen ändå någon slags kritik. Det är en kritik mot det oäkta barnets frånvaro av rättigheter och omöjligheten för det att någonsin etablera sig socialt. Makarna, som ingick äktenskap i god tro om att Madalenas förste make var död, blir på grund av kyrkligt grundlagda lagar dragna i skam, dottern bli oäkta och de vänder sig till samma kyrka som skjuter undan dem, för att hos Gud få förlåtelse genom ett asketiskt liv inom klostermurarna. Fruktan för samhällets sociala normer, en förlängning av kyrkans dogmer, och Guds straffande hand får dem att överge ett omyndigt och rättighetslöst barn i ett försök att sona sina synder.

Aniara

De sista ord hon sände var en hälsning
från en som nämnde sig Den söndersprängde.
Hon lät den söndersprängde själv få vittna
och stammande och söndersprängt berätta
hur svårt det alltid är att söndersprängas,
hur tiden rusar till för att förlängas.

På livets anrop rusar tiden till,
förlängande sekunden då man sprängs.
Hur faran blåser in,
hur skräcken blåser ut.
Hur svårt det är att alltid söndersprängas.

Jag har en ambivalent inställning till Harry Martinson. Stycket ovanför är taget från Aniara då miman precis sprängts och de sista strimmorna av hopp tycks absorberas av rymdens intighet. Genomläsningen av detta diktverk förändrade inte min ambivalenta hållning till herr Martinson, inte alls, utan byggde snarast på den med fler lager av känslor som motstridigt försöker enas om en inställning. Jag har läst Nässlorna blomma och Vägen till klockrike, men åren har gått sedan dess och det blir allt svårare att relatera till en läsning man gjorde i grundskolan.

I Aniara svänger det mellan genialitet och banalitet. Orden kommer sig om vartannat att spegla det svenska språkets eländighet, i en inte alltför uppenbar symbios med starka intrycksgivande bilder, där apokalypsen blir vår och banalitetens uttryck istället uttryck för rädsla, ren skräck, såväl som för det innersta och mest privata. Jag fascineras, jag tråkas ut och frapperas av samma förvirring som alltid då jag läser Martinson.

(Dock måste jag påskina att Vägen till Klockrike har en uppenbar charm, i synnerhet för mig som är uppväxt inte fasligt långt från dessa trakter.)

På bemärkelsedagen

Med en tillbörligt klädsam och närmast charmerande konservatism, presenterar jag härmed en så kallad bemärkelsedagsdikt, så som den kunde se ut på den tid då sådant fortfarande både kunde skrivas och mottas med största allvar:

Jag såg hans skugga, sorgsen och förlägen,
en natt i Yxsmedsgränd vid månens flor,
och skuggan följde mig en bit på vägen
och frågade var Albert Engström bor.
Han bor i folkets hjärta sade jag,
som du och några till, det är ej många.
Men evigt stå i dionysisk ånga
din Fredman och hans Kolings anledsdrag.

Detta var alltså Bo Bergmans dikt till Albert Engström på dennes 50-årsdag år 1919. Jag utelsuter inte möjligheten att det i diktvärlden fortfarande förekommer dylika infall av skaldekonst, då en stor person behagar fylla år, men att det görs med samma seriositet och med samma värme som förr, betvivlar jag starkt. Att vi lekmän inte tar oss själva på allvar då vi ger oss på poesi med rim och särskild tillägnan, begriper jag, men har då detta diktens allvar, som så tydligt står att finna i denna Bergmans vackra framställningar av Engström som Bellmans diktarbroder i svenskens hjärta, helt försvunnit?

Nu kan jag då rakt inte finna någon samtida skald som förtjänar denna utmärkelse, (och ve den som bryter tystnaden och nämner Ulf Lundell) men applicerat på vem det än må vara, finner jag det svårt att tänka mig en fullkomligt allvarsfylld födelsedagshyllning till denne ponerade gestalt. Men varför? Är det en språklig barriär? En stilmässig? Har vi ironiserat alltför mycket över en viss sorts allvar och utagerat allt på detta plan?

Kanske behöver vi bara en lite mer modern diktform. Kanske räcker det med något postmodernistiskt eller postpostmodernistiskt i något digitalt medium. Eller så gör vi en film och lägger upp på Youtube.