Den glömda boken

Theodor Kröger var enligt den enda källan jag kunnat finna; det tyska Wikipedia, en tämligen välrenommerad författare under sin tid. Två av hans böcker går fortfarande att finna i ganska nya (och för all del - snygga) utgåvor i Tyskland och på större internationella bokhandlar. En bok gavs ut på svenska, 1943, på Saxon & Lindströms Förlag.










Den glömda byn heter boken och blev min räddning en lång busstur. Jag hade grävt fram den i mitt barndomshem, utrensad för många år sedan och nedpackad i en kartong i garderoben. Theodor Kröger var ett alltför okänt namn för att boken någonsin skulle bli läst, med så många rekommendationer på kö från de sakkunniga.

Jag ångrar dock ej mitt tilltag. Den här boken är absurd, inte Beckett-absurd, utan bara konstig. Förvånande. Visserligen uppvisar den sentimentala tendenser ibland, men med de många groteska inslagen mot slutet av boken så vägs detta upp ganska bra.

De första tvåhundra sidorna är ingenting att direkt hänga i någon julgran. Det är ganska välskrivet, men tyvärr också lite tråkigt. Historien har vi hört förr i flera versioner. Det skall föreställa självbiografiskt och Theodor, som är en ryskfödd tysk, blir deporterad till Sibirien under en ständigt överhängande dödsdom som alltid får en anledning att inte utfärdas. Han anklagas för att vara en tysk spion, precis som alla andra tysktalande i Ryssland under första världskriget. Mord på sexton personer inräknat, när han försökte fly över den finska gränsen mot Sverige. Han visar under romanens gång på flera andra helt absurda anklagelser som allehanda fångar fått - där de uppges ha mördat hela bataljoner på egen hand.

Början är, som sagt, ganska ordinär. Vi får veta vilket helvete det är att vara krigsfånge i Sibirien och visst dör det folk mellan varven, några av svält och ett par i tyfus eller lungsot. Men dödstalen är fortfarande små i jämförelse med vad som komma skall. Kröger kommer från en välbärgad familj med mycket pengar - tyska köpmän i St. Petersburg med handelskontakter i Asien. Med hjälp av kontakter bland uppsatta ryssar blir han slutligen "halvt fri" och hamnar i den sibiriska byn Nikitino, i vilken han måste stanna tills andra order utfärdas. Här inleds en långdragen historia om hur han förälskar sig i och gifter sig med en tatarflicka och hur han hjälper den här byn att komma på fötter med hjälp av sitt oerhört goda sinne för affärer. Han blir hyllad över hela byn och boken vittnar här om författarens nostalgiska sida, om nu detta verk är så biografiskt som det påstås vara.

Den första konstiga händelsen inträffar ganska långt bak i boken. En närliggande by har drabbats av pesten och beslutet verkar enhälligt - och naturligt. "Vi bränner hela byn och dess invånare. Och så skjuter vi de som försöker fly." Ett sådan förfaringssätt är inte okänt, om man räknar med krig och annat elände (det vet i alla fall de som sett den (vit)ryska filmen "Idi i smotri"), men här, i Sibirien - en by bränner ned en grannby? Jag kan begripa anledningen, men inte rättfärdigandet av handlingen. Det hela är i alla fall över på ett par sidor och så fortsätter berättelsen på sitt invanda och bekanta vis.

Nästa gång en konstig händelse dyker upp, är det i slutfasen av boken. Inom loppet av ett par kapitel störtar alltihopa samman. Nikitino, en by på 9 000 invånare, blir bortglömd och insnöad. I princip alla svälter ihjäl. Jag ser likheter med tidigare nämnd Mary Shelley-roman. Man ägnar så mycket tid åt att bygga upp en historia - i det här fallet en by med alla dess invånare - för att i en handvändning låta alla dö. Vissa överlever visserligen svälten, med nöd och näppe, men dessa kommer inte undan sitt öde, eftersom tokighet efter tokighet händer i revolutionens Ryssland och tar dem alla avdaga. Kvar blir en Kröger som knappt kan stå på benen och har förlorat halva armen och allt han levt för.

De här tokiga avslutande kapitlen är dock det bästa i hela boken. Lyckan skymtar bakom floden i "Den glömda byn", en by som inte står i centrum, men som då och då omnämns från och med mitten av boken. Byn framstår som ett litet paradis i alla snö och all armod. Lite löjligt, men i skenet av alla massmord och stelfrusna lik, så blir den lilla byn en ganska vacker historia i sig. Den ligger ganska nära Nikitino (nära i sibiriska mått mätt) och några färder görs dit och tillbaka för att köpa skinn som sedan säljs vidare genom Ryssland. Byn leds av en "byäldste" som en dag bestämmer sig för att byn i princip helt skall avskärmas från verkligheten. Byn skall bli den glömda byn. Alla farvägar till byn förstörs och villovägar uppförs. Enda sättet att ta sig dit är via en liten flod - men det kommer till väldigt få personers vetskap. Byäldsten befarar att någonting hemskt kommer hända Ryssland och gör detta för att skydda sin by. Byn blir ett slutet samhälle i den karga sibiriska vildmarken.

Under flera bittra kommentarer slutar boken i den glömda - och gömda - byn; Sabitoje, som står där som en ensam överlevande efter revolutionens fatala fadäser. Slutkapitlen är ödesmättade och välskrivna. Man känner den sorgsna tomheten och tystheten i ett landskap som förtär.

Mary Shelley

Jag förbannade denna bok ett otal gånger. Att tvingas umgås med den under hela julhelgen syntes mig vara en enda utdragen pina. Jag började under den långa resan mot barndomstrakterna, med en förhoppning om att härmed få ta itu med en riktig gotisk roman.

Den sista människan av Mary Shelley, utgiven på H:ströms förlag för några år sedan, är under de första 300 sidorna en ordentlig besvikelse. Först i mitten av boken anar man dess egentliga innehåll och dessa är genomläsbara, om man har utvecklat en teknik där man kan skumma igenom stora textmängder under ganska kort tid och dämed undvika långa utläggningar om romantiskt dravel, vilka återkommer mycket frekvent.

Stora delar av boken är som vilken bokklubbsbok som helst, fast sämre. Någon form av mänskliga karaktärer finns inte alls. Snarare finns ett antal stela skal som skall föreställa människor, men som mest är blödiga stereotyper som till utseende och beskrivning påminner om gullhåriga dockor eller prinsessor i någon saga. Huvudpersonerna är äckligt vackra, intelligenta och spirituella. De saknar all form av djup. Okej, visst, allting skall vara ett symbolverk om världen i förändringens skede - allt som varit fast bliver förgängligt, eller hur nu ledorden lyder, så det kanske inte krävs några personporträtt. Men varför då dessa enorma utläggningar om hur idiot nummer ett och idiot nummer två är upp över öronen förälskade i varandra och hur underbara och perfekta deras barn blir? Jag vill inte. Jag mår illa. Jag struntar i att de är så underbara för att de läser böcker och har fått en klassisk brittisk bildning, för allt tjatigt elände med ideliga referenser till antiken och bibeln får bara en sliskig prägel.

Sedan dör alla i pesten, vilket ger lite mer ljus åt berättelsen. Men det hindrar förstås inte earlen av Windsor, Adrian gullpojken, att ställa upp för hela jordens mänsklighet som en räddande ängel, alltid lika underbar. Han värjer dem mot irrläror och leder dem mot det förlovade landet som en annan Moses. Och vem blir "den sista människan", om inte Adrians främste beundrare, den alltid lika underbare Lionel? Då var förstås de tre sista människorna som inte togs av pesten hans egen underbara familj. Mycket övertygande.

Den förtjänst som boken ändå har, är nog själva tidsbeskrivningen, händelseforloppet bortom alla personer. Det skall utspela sig på 2070-90-talen, men allt blir mer likt någon slags europeisk medeltid, med sina skepp, hästdragna vagnar och pesten. Dock blir hela tidsperspektivet ganska spännande, med dess svävande karaktär. Ingen av industrialismens verkningar har förutsetts och världen är mycket annorlunda mot hur vi idag skulle tänka oss den sextio år framåt. Alla antika och bibliska referenser gör tiden nästan tidlös emellanåt. Apokalypsen är alltid närvarande, mer eller mindre, och ger hela boken en mystisk prägel, som bitvis gör vissa stycken till och med läsvärda.


Slutorden blir dock: Slösa inte din tid. Men om du upptäcker att det är den enda bok som existerar inom några mils radie och du bestämt måste läsa någonting, så, ja, någon förtjänst har den ändå.

Nationalism och Katolicism i Portugisisk dramatik - Almeida Garrett

"Pilgrim, pilgrim, vem är du?"
"Ingen!"

Detta torde vara en känd sentens för vem som helst med lite bildning. Det är förstås Almeida Garretts drama Frei Luís de Sousa (Broder Luís de Sousa), skrivet 1843, som citeras.

Lite ironi lade jag in i denna inledning, eftersom jag, innan jag köpte Sandels och Duarte Ferreiras bok om Almeida Garrett, faktiskt inte hade en aning om vem denne person var. Så väl faller det sig, att Cervantes som vanligt är den enda nämnda från regionen Spanien-Portugal över huvud taget, när det gäller en litterär utbildning på något svenskt universitet. Det inledande citatet är annars känt åtminstone för alla läskunniga portugiser, som fått genomläsa åtminstone ett verk av Garrett under skoltiden.

Almeida Garrett är romantiker. Nationalismen är det främsta elementet som knyter honom samman med de övriga europeiska författararna under det tidiga artonhundratalets romantik. Portugal har haft sina nuvarande gränser nästan sedan 1100-talet och varit självstyrande hela tiden, om man bortser från en period under spanskt styre mellan 1580-1640, den period som Almeida Garrett låter Frei Luís de Sousa utspelas under. Här spelar alltså nationalismen mycket stor roll och en del av pjäsen är helt enkelt ett utspel av en av huvudkaraktärerna, mot den spanska regimen, som är så tydlig, att inga misstag kan göras i tolkningen. Istället för att inhysa en rad högt uppsatta spanska herrar i sitt hus en period, som denne person fått order om, bestämmer han sig för att bränna ned hela huset i protest.

I korta drag så är Frei Luís de Sousa mer eller mindre ett triangeldrama. Madalenas make försvinner i Nordfrika, dit han skickats som en i konung Sebastians trupper. Hon ägnar flera år till efterforskningar, men han blir till sist dödförklarad. Hon gifter om sig med en annan man som hon också är mycket förälskad i och de får en dotter. 13 år senare, 21 år efter att Madalenas make förvunnit, kommer den förste maken tillbaka. Han ger sig inte tillkänna, utan dyker upp förklädd rill pilgrim i Madalenas hem och meddelar att hennes förste make lever efter 20 år i fångenskap. Hon blir utom sig. Äktenskapet ogilitigförklaras och dottern bli oäkta. Skuldkänslor tynger Madalena. Dottern, Maria, är av överkänslig natur och blir febersjuk av hela händelseförloppet. Den förste maken vill ställa allt tillrätta igen och försöker få sig själv att framstå som en bluff, men allt är försent. Madalena och hennes nye make bestämmer sig för att överge dottern och båda gå i kloster. I slutscenen springer dottern in och anklagar sina föräldrar för att de överger henne, varpå hon faller död ned.

Makarna förväntar sig att de kan sona sina synder genom inträdet i kloster, detta brott att leva i ett falskt äktenskap. De vänder sig mot Gud, som en sista utväg. Dotterns monolog, själva upplösningen, visar dock hur deras feghet får dem att glömma det ansvar de fortfarande har, den dotter de lämnar kvar, föräldralös och utan möjlighet att klara sig själv. Hennes tal är en lång anklagelse mot deras handlande, som framstår som mycket egoistiskt. Hon talar om barnets rätt till sina föräldrar. Samtidigt som tron genomsyrar hela dramat i och med Madalenas gudfruktighet, blir denna slutscen ändå någon slags kritik. Det är en kritik mot det oäkta barnets frånvaro av rättigheter och omöjligheten för det att någonsin etablera sig socialt. Makarna, som ingick äktenskap i god tro om att Madalenas förste make var död, blir på grund av kyrkligt grundlagda lagar dragna i skam, dottern bli oäkta och de vänder sig till samma kyrka som skjuter undan dem, för att hos Gud få förlåtelse genom ett asketiskt liv inom klostermurarna. Fruktan för samhällets sociala normer, en förlängning av kyrkans dogmer, och Guds straffande hand får dem att överge ett omyndigt och rättighetslöst barn i ett försök att sona sina synder.

Aniara

De sista ord hon sände var en hälsning
från en som nämnde sig Den söndersprängde.
Hon lät den söndersprängde själv få vittna
och stammande och söndersprängt berätta
hur svårt det alltid är att söndersprängas,
hur tiden rusar till för att förlängas.

På livets anrop rusar tiden till,
förlängande sekunden då man sprängs.
Hur faran blåser in,
hur skräcken blåser ut.
Hur svårt det är att alltid söndersprängas.

Jag har en ambivalent inställning till Harry Martinson. Stycket ovanför är taget från Aniara då miman precis sprängts och de sista strimmorna av hopp tycks absorberas av rymdens intighet. Genomläsningen av detta diktverk förändrade inte min ambivalenta hållning till herr Martinson, inte alls, utan byggde snarast på den med fler lager av känslor som motstridigt försöker enas om en inställning. Jag har läst Nässlorna blomma och Vägen till klockrike, men åren har gått sedan dess och det blir allt svårare att relatera till en läsning man gjorde i grundskolan.

I Aniara svänger det mellan genialitet och banalitet. Orden kommer sig om vartannat att spegla det svenska språkets eländighet, i en inte alltför uppenbar symbios med starka intrycksgivande bilder, där apokalypsen blir vår och banalitetens uttryck istället uttryck för rädsla, ren skräck, såväl som för det innersta och mest privata. Jag fascineras, jag tråkas ut och frapperas av samma förvirring som alltid då jag läser Martinson.

(Dock måste jag påskina att Vägen till Klockrike har en uppenbar charm, i synnerhet för mig som är uppväxt inte fasligt långt från dessa trakter.)

På bemärkelsedagen

Med en tillbörligt klädsam och närmast charmerande konservatism, presenterar jag härmed en så kallad bemärkelsedagsdikt, så som den kunde se ut på den tid då sådant fortfarande både kunde skrivas och mottas med största allvar:

Jag såg hans skugga, sorgsen och förlägen,
en natt i Yxsmedsgränd vid månens flor,
och skuggan följde mig en bit på vägen
och frågade var Albert Engström bor.
Han bor i folkets hjärta sade jag,
som du och några till, det är ej många.
Men evigt stå i dionysisk ånga
din Fredman och hans Kolings anledsdrag.

Detta var alltså Bo Bergmans dikt till Albert Engström på dennes 50-årsdag år 1919. Jag utelsuter inte möjligheten att det i diktvärlden fortfarande förekommer dylika infall av skaldekonst, då en stor person behagar fylla år, men att det görs med samma seriositet och med samma värme som förr, betvivlar jag starkt. Att vi lekmän inte tar oss själva på allvar då vi ger oss på poesi med rim och särskild tillägnan, begriper jag, men har då detta diktens allvar, som så tydligt står att finna i denna Bergmans vackra framställningar av Engström som Bellmans diktarbroder i svenskens hjärta, helt försvunnit?

Nu kan jag då rakt inte finna någon samtida skald som förtjänar denna utmärkelse, (och ve den som bryter tystnaden och nämner Ulf Lundell) men applicerat på vem det än må vara, finner jag det svårt att tänka mig en fullkomligt allvarsfylld födelsedagshyllning till denne ponerade gestalt. Men varför? Är det en språklig barriär? En stilmässig? Har vi ironiserat alltför mycket över en viss sorts allvar och utagerat allt på detta plan?

Kanske behöver vi bara en lite mer modern diktform. Kanske räcker det med något postmodernistiskt eller postpostmodernistiskt i något digitalt medium. Eller så gör vi en film och lägger upp på Youtube.

Trägen väntan (ger resultat)

Finns det någon kvar som väntar? En vacker dag, som inte är idag, skall här återupplivas - jag skall bara sluta att låtsas som om 200 % är en rimlig studietakt.

På återseende.

Valentin Rasputin

Valentin skall ej förväxlas med den Rasputin som rumlade runt i tsarens hov och som slutade sina dagar i Nevan, utan detta är alltså den livs levande Valentin Rasputin, författaren. Det här är en sovjetförfattare av rang, som även medlem i det sovjetiska författarförbundet - vilket var mycket prestigefyllt. I författarförbundet har vi bland annat sett Maksim Gorkij. Jag vill minnas att Rasputin beskrevs som sovjet-konservativ med en ganska stor dos lantlighet i sina romaner, en sådan som skildrar rurala miljöer på ett prosovjetiskt, men långt ifrån revolutionärt vis.

I somras läste jag Живи и помни, på svenska Att leva och minnas, vilken handlar om en ung krigsdesertör som återvänder till hembyn efter omhändertagandet av en skada, istället för att fortsätta till fronten. Hans lagvigda maka, som lever hos hans småtokiga föräldrar, är den enda som får reda på detta och han isolerar sig i en obebodd stuga i skogen. Byn får besked om att han rapporterats "saknad" och hemligheten blir bara svårare och svårare att avslöja. I byn hålls på moralen och en desertör är aldrig välkommen.

Till stor del är romanen misär. Bortsett från några korta, glada ögonblick i vissa av återseendena mellan man och hustru, är allt hårt, tungt, blött och kallt. Främlingsskapet mellan man och hustru är uppenbart och det är som om den karga vildmarken omsluter mannen där han gömmer sig i den gamla, obebodda stugan. Han antar skogens läten och blicken blir tom, kall och mörk. Han är som ett vilddjur och hustrun är ömsom livrädd, ömsom fjättrad av någon obeslutsam kraft. Alla i byn är misstänksamma, våldsamma eller bara missunsamma och kärleken tycks aldrig ha vunnit någon framgång. När några kvinnors män återvänder, medan andra får dödsbud, lyser medlidandet med sin frånvaro i en tillvaro där alla bara lärt sig att tänka på sig själva - där brödet inte räcker till alla.

Kanske är det i allt detta, i den ödesbestämda misären, min fascination för detta verk ligger. Jag kan se starka likheter mellan denna bymentalitet och den som framkommer i Knut Hamsuns Markens gröda, där skvaller, moralism och baktaleri är vardagsmat. Att se hopplösheten i detta unga pars situationen, där verkligen ingenting kan göras för att förbättra situationen, bara på grund av de konstruerade sociala regler och normer som gäller i samhället, är oerhört frustrerande. Avvikelser får inte förekomma, utan man binder styrka i konformitet, precis på samma sätt som en djurflock stöter bort en albino. Ett kollektivt skyddande av en desertör skulle bara generera oro för att olyckan skulle drabba dem alla. Istället är alla måna om att sanningen kommer fram, om så bara för att själva slippa skuld.

Jag är imponerad av det mod och den beslutsamhet som ändå finns hos huvudpersonen, hustrun. Hur orkar hon leva med den ständiga rädslan så länge, hur kan hon idientifiera sig i en så absurd situation som den som utspelar sig framför henne, som hon är en del av, men knappast har mycket till skuld i? Hur kan man kämpa när man vet att ingenting går att förändra?

Ibland lever man i ett absurt hopp. Och Rasputins språk är precis lika hårt, kallt och vilt som det skall vara.