Det var inte fasligt många månader sedan jag läste
Turgenjevs Fäder och söner och under Rysslandsexkursionen hann jag med stora delar av
Dostojevskijs Onda andar. Dessa romaner visade sig ha flera likheter. Att de behandlar precis samma ämne är en felbedömning, men temat är alldeles för likt för att kunna ignoreras. Spännande är dock att se hur
Dostojevskij gör
Turgenjev till
åtlöje, genom att låta bokens
Karmazinov, en författare med höga ambitioner, bli ett
nidporträtt av
Turgenjev själv.
Romanen
Fäder och söners huvudperson,
Bazarov, omnämns i
Onda andar, detta i inte alltför positiva ordalag.
Jag förstår inte Turgenjev. Hans Bazarov är en uppdiktad figur, som inte alls existerar i verkligheten; de har själva varit de första att ta avstånd från honom som en totalt omöjlig figur.
säger
Stepan Trofimovitj och fortsätter med allehanda
skymfer gällande denna karaktär. Ändå finns slående likheter mellan
Bazarov och
Onda andars huvudkaraktär (en sällsam blandning av
prota- och antagonist)
Nikolaj Vsievolodovitj Stavrogin. Den gemensamma nämnaren är den ryska
nihilismen. Vi har den nya generationens unga män, de som stelt och nästan apatiskt, men ibland med ett kallt intresse, betraktar omvärlden som ett nödvändigt ont, statt i förändring. De nuvarande idéerna, religionen, traditionerna, allting är i en
uppbrytningsfas och för
nihilisten existerar ingen förutbestämd moral. Både
Bazarov och
Stavrogin är bittert känslokalla men målmedvetna, snärjande och nästan till vansinne
sedebrytande.Samtiden ser på dem som
uppviglare, galningar eller bara vanligt sinnesrubbade, samtidigt som de kan uttrycka en myndighet och sinnesnärvaro som sätter allt på sin spets. Är det bara kallt beräknande, eller total ignorans som lett till giftermål mellan
Stavrogin och en sinnessvag kvinna?
Bazarov möter kärleken i en högstående, intelligent kvinna och han finner sig vara förälskad på det där alldeles vanliga
viset, enligt gamla normer (om kärleken har några normer?). Han blir förvirrad i sin egen svaghet och befinner sig vara lurad av sin egen forna styrka. Inte ens en
nihilist kan värja sig mot kärleken. Jag vet inte om förälskelsen i sig är något hinder för den ryske
nihilisten, men uppenbart är att både tid och energi som tidigare ägnats åt vetenskapliga studier och
moralnedbrytande, plötsligt bytt mål. Total nedbrytande för någon som ägnat sitt liv åt att inte känna
något, mer eller mindre.
– Vad Bazarov är? Arkadij skrattade. Vill du jag skall säga vad han egentligen är, farbror?
– Ja, vill du göra det, min nevö.
– Han är nihilist.
– Vad för något? frågade Nikolaj Petrovitj, medan Pavel Petrovitj blev sittande orörligt en stund med smörkniven i luften.
– Han är nihilist, upprepade Arkadij.
– Nihilist, sade Nikolaj Petrovitj. Det kommer av det latinska nihili, intet, efter vad jag kan förstå; det betyder alltså av allt att döma en person, som … inte tror på någonting.
– Säg hellre: en som inte har aktning för någonting, inföll Pavel Petrovtitj och tog ånyo itu med sin smörgås.
– En som betraktar allt från en kritik ståndpunkt, anmärkte Arkadij.
– Är det inte detsamma? frågade Pavel Petrovitj.
– Nej, det är det inte. En nihilist, det är en människa, som inte böjer sig för några auktoriteter, en människa som inte tror på några principer, vilken aktning de än må vara omgivna av.
– Nå, och det är alltså bra? avbröt Pavel Petrovitj.
– Det beror på vem det gäller, min gode farbror. För en är det bra, för en annan illa.
– På det viset! Jag ser, att detta inte är något för oss. Vi tillhör den gamla tiden, vi tror att utan principer — Pavel Petrovitj uttalde ordet mjukt, på franskt sätt, medan det i Arkadijs mun fick en rent rysk betoning — att utan principer som man tror på, såsom du säger, kan man inte ta ett steg, ja, inte andas en gång. Vous avez changé tout cela. Ja, lycka på färden! Vi för vår del nöjer oss med att se på och beundra, herrar … hur var det nu?
– Nihilister, artikulerade Arkadij.
– Ja. Förut var det hegelister, nu är det nihilister. Det skall bli intressant att se hur ni kommer att existera i det tomma intet, utan luft att andas i.
/- - -/
– Bravo! Bravo! Hör bara, Arkadij … så skall en ung man uttrycka sig i våra dagar! Det är verkligen intet under, att de följer er blint! Förr i världen måste en ung man lära sig något och arbeta, om han inte ville kallas obildad. Nu behöver han bara säga: alltsammans är strunt! — och så är saken klar. Skulle våra ungdomar inte vara glada! Förr var de bara okunniga tölpar, nu har de plötsligt blivit nihilister.
Men för att återknyta till
Dostojevskijs uppenbart avoga inställning till
Turgenjev och dennes
Bazarov, är det inte en
Bazarovsk ättling han tecknat i
Stavrogin? En kanske till och med lite hårdare, mer inbiten och elakartad variant av en tidigare silhuett? Om möjligt alltså än mer otrolig som verklig människa, än mer figurartad?
