Lermontovs "Demonen", del II

Han visste varken galenskap eller misstankar,
Ifrågasatte ej heller sina sinnen.
De fruktlösa århundradenas räcka är dyster,
Och många, många, och fortfarande.
Att minnas hade han ej krafter till.

2

För länge sedan vandrade den utstötte
I världens öken utan tillflyktsort:
Genom århundrade efter århundrade rusade han,
Minut för minut i en monoton ordning.

Jag gör inga försök att dölja mina uppenbara brister, vilket är ganska tydligt. Viktigast är att det sammanhangsmässigt får någon form av meningsfullt innehåll. Att göra en fullkomlig nybörjartolkning av rysk aronhundratalspoesi är ett projekt i sig. Poesi brukar ibland ses som oöversättbart. Kanske tolkningsbart, men inte utan en stark färgning av den tolkande, som ofta är poet själv. Vissa menar att ingen litteratur är möjlig att översätta. Att begreppet "översätta" refererar till en omöjlig utopi. Man gör ett försök till en tolkning som är dömd att misslyckas. Man går från ett språk till ett annat, kanske som då man överför bildkonst till musik, eller ljudbilder till materiellt förnimbar konst. Det blir någonting helt annat.

Jag vet inte om jag är en hängiven anhängare av de hårdaste kritikerna av översättningen som metod för att förmedla texter mellan språkområden, men en sak är säker, denne bloggförfattare skulle jag vänta ett par år med att anställa om jag ville få en rysk dikt i svensk tolkning.

Lekmannafilosofi

Jag bör också upplysa om att det reflekterande kring filosofi som förekommer i detta forum är ytterst lekmannamässigt. Jag ger mig, väl medveten om det, ut på en bitvis ganska tunn is. Jag har dock med mig flytväst, vilket hindrar mig från att råka ut för samma öde som Georg Heym. Och jag vet att det fungerar att sprida ut sin tyngdpunkt. Blundande lägga sig ned på isen och ta emot smädelser gällande vad vissa anser vara feltolkningar.

Ur en "fel"tolkning finns alltid utrymme för nya tankar, nya slutsater. Och såväl Nietzsche som Wittgenstein är långtifrån färdigstuderade.

Över-människan och begrepp som tas ur sin kontext

Helt oförhappandes dyker en ungdomens idol upp i detta forum - Nietzsche. Alla har vi gjort oss bekanta med mustaschprydde mans alla 16-22-åriga manliga (tillåt mig generalisera) beundrare. Dessa som stryker längs med gymnasieskolornas eller de filosofiska institutionernas väggar med Så talade Zarathustra under armen, sönderläst och överciterad. Som tror att de hittat lösningen på världens problem, som tror att de är "över-människan", men missar hela den antielitistiska biten och ser föraktfullt ned på såväl kristna som andra "dumma". För Gud är död, sade Nietzsche. Eller gjorde han verkligen det?

Först förekommer citatet då den dåraktiga människan är den som framför det. Vi får någonstans förutsätta att den "dåraktiga" inte är Nietzsche själv, åtminstone inte i det läge då han skriver boken, ty då borde han ha kommit förbi det stadiet själv. Andra gången är det Zarathustra själv, i början av första delen av Så talade Zarathustra. Detta verk kan utan tvekan ses som en roman, där huvudpersonen genomgår en utveckling. Från att skrattande och föraktande möta människorna, blir han över-människans profet. Uttalandet "Gud är död", är dock ej relevant för en eventuell över-människa. Denne står över allt sådant som förakt, dåligt samvete, skuld och avsmak. Även om man menar att det är över-människan som intagit Guds plats, är detta av mindre betydelse för det mänskliga ideal som Nietzsche framställer.

I Så talade Zarathustra skall också det berömda citatet "Det som inte dödar härdar" vara hämtat. Ett uttryck jag begagnat mig av mången gång då jag gått uppför en evig uppförsbacke med en omöjlig ryggsäck på ryggen i ett främmande land utan att ha funnit en boplats. Kanske även i samband med "Gud är död", då det mitt i alltihop börjar regna. Slutsatsen man kan dra av detta är att dessa citat nog alltsomoftast är helt satta ur sin kontext och placeringen i en situation där tolkningen snarast blir ad hoc och helt oavhängig sin grundposition.

Om Gud är död, gör en eventuell över-människa sig inget besvär med att påpeka detta. Och han följer knappast upp med "Och vi har dödat honom", ty det dåliga samvetet är inte en del av Honom.

Adaption till visuella medier - Anna Karenina

Det börjar nu blir några år sedan jag läste Lev Tolstojs Anna Karenina, så mina minnesbilder är inte fullständigt klara då det gäller denna roman, men jag antar att den skall läsas om någon gång i framtiden, då jag vill minnas den som oerhört gripande och välskriven.

Vad jag nu har gett mig in på är den BBC-producerade miniserien med samma namn. Alltså en samling brittiska teaterskådelspelare som gör sitt bästa att, med skägg efter karaktär, spela rysk artonhundratalssocietet. Hejdlöst roande på sina ställen med dessa överspel och dramatiska gester, som känns så oryskt som någonting kan kännas. Hade det inte varit för en och annan pälsmössa, ett par kyrilliska bokstäver, samt ett "Sergej" som låter mer som "Sirgay", hade man svårligen kunnat koppla detta till någonting som har med Tolstoj att göra.

Trots dåligt skådespeleri och ett ganska mediokert manus, så har det sin charm. Repliker som "Wherever you are, I have to be there!", som är alldeles för seriösa för att inte bli olidligt komiska, gör i princip stora delar av serien. För att inte tala om de fördomar som lite omärkligt smyger sig in och gör det hela lite parodiskt. Ryssen och vodkan, ryssen och franskan...

Lermontovs "Demonen", del I

Jag har nu antagit ett projekt som egentligen står långt över min förmåga, men, har man begränsad inlärningshastighet, samtidigt som man är en smula otålig, blir detta resultatet. Jag har gett mig på tokigheten att läsa Michail Lermontovs kända och hyllade poem Demonen. På ryska. Att läsa Demonen är i sig ingen tokighet, snarare bör det ses som berikande för var man att läsa detta storartade verk, men att ge sig på en läsning av den på ryska, utan parallelltext, med enormt bristande kunskaper i detta språk, är galet, om någonting. Jag kan nämna att jag en gång läst detta poem på svenska, i översättningen från sent artonhundratal (den enda som finns vad jag vet), men huruvida denna genomläsning verkligen hjälper eller ej, ja, om detta tvistar de lärda.

Jag skall här presentera de femton första raderna, eller snarare olika funderingar kring dem och hur jag löser och inte löser vissa svårigheter.

Början är relativt lättförstådd, till och med så pass att jag nästan kan återge dem hyfsat snyggt, åtminstone om man jämför med resterande delar:

Den sorgsne demonen, anden i landsflykt
flög ovan den syndfulla jorden

Det här är alltså, enligt kommentaren, den inledande delen av poemet, där vi presenteras för demonen och vari hans ondska ligger. Nästföljande rad har jag problem med, men har stannat vid två rimliga alternativ:

och minns bättre dagar/som minner av bättre dagar

där det första syftar hän till demonen och det andra till jorden. Det andra är klart mest estetiskt tilltalande, i alla fall i min urusla översättning, men någonting säger mig att detta inte är det väsentliga för uttydningen för hur detta egentligen skall lyda. Verbet: воспоминанья - som kommer sig av воспоминать, att minnas, stämmer inte alls överens med någonting jag lärt mig gällande verbböjningar. Detta gör visserligen att det lutar åt alternativ nummer två, men vem är jag att bedöma detta? Nästa mening blir bara mycket icketilltalande och mystisk:

framför honom pressades massan samman;/framför honom bildades en ansamling;

Oklart är vilken ansamling eller massa som åsyftas. Nästa mening inleds med Тех дней, som är två mycket svårhärledda ord. Min gissning är att тех är någon kasusböjning av "skugga", som heter тень på ryska. дней kan jag inte annat än härleda från "dag", på ryska день. Jag kan inte annat än göra en fortsättning på förra raden:

av dagens skugga,

alltså som om denna anhopning vore en anhopning av dagens skugga (kan säkerligen uttryckas mer poetiskt dock...). Vidare:

då, vid ljusets hemvist,
en ren kerub, han sken/en oskuldsfull kerub, sken

Jag är inte helt säker på dessa rader, men de passar åtminstone någorlunda väl in:

då en komet kom rusande/när plötsligt en komet kom rusande
för att utbyta ett leende till hälsning,
när han genom de eviga dimmorna
hungrigt följde kunskapen,
som nomaden karavanen

Ytterligare problem uppstår då ordet брошенных visserligen lite liknar ett ord som betyder "vandra" eller "vandrare". Det kan blir allt möjligt, men jag fastnar vid att det följer på föregående rad:

vid/i rymdens vandrande sken,

Vidare:

då trodde han på och älskade glatt,
denna förstfödda skapelse!

Översättningen av ordet творенья, blir på engelska "creation", men "skapelse" var det enda jag kunde tänka mig att föra in på denna rad. Skall bli spännande att se var detta utmynnar dock, om jag kanske har sysslat med radikal feltolkning på mina femton första rader. Nåväl, någonting lär man sig nog.

Bilden är den kände konstnären Vrubels, Den sittande demonen, som målades någon gång vid nittonhundratalets första år.

Den gömda poesin

Att betänka, all poesi är inte Trakl eller Ola Hansson. Inte omsorgsfullt tolkad, om utländsk, av stora svenska poeter eller i avsaknad av lustigheter och rim. Och endel poesi är gömd. Gott folk, med risk för att verka tjatig, introducerar jag härmed, för otalte gången, Gravitationens regnbåge.

Men alla verkar glada, avslappnade, informella... inga tecken på repression, inte ens någon skillnad i klädedräkt, så att det till en början är lite svårt att skilja Dårar från Skötare när de alla dansar in från sidorna och sjunger[...]:

Här har ni oss, gott folk,
så spänn era öron och skaffa en tolk,
vi bara skrattar och dreglar så släden
blir våt,
som en bunt glada dvärgar på semester i båt!

Åh vi är DÅRAR PÅ PERMIS och
livet det ler -
våra hjärnor är borta och era ögon de ser
ett gäng tokar på lov, som fått ledigt från
sorgen,

som dansar och sjunger och steppar på torgen.
Vi skickar runt hatten för era bekymmer och
tårar
och all den fruktan ni tror ni ej kan bli kvitt -
åh, ta't från en dåre, livet är så ljust och så soligt,
så bara ta det i famnen och gör det till ditt!
la-la-la, tra-la-la, tral-la-la-la-lej osv.

In absurdum - postoctopus

Ett par hundra sidor är ytterligare läst av Pynchons Gravitationens regnbåge sedan historien med rökningen av mentalt påverkande svampextrakt och jag kan inte annat än att bli hejdlöst förälskad i dessa fullkomligt ohämmade, för att inte säga frivola, skildringar av en tokig värld, vilken slår läsaren med en absurditet som jag lite tveksamt leende, men oerhört fascinerad, tar till mig.

Så till alla er som är preoctopus (före bläckfisken ( min övers.)) rekommenderar jag starkt att ta er an detta verk med handlingskraft som leder till omedelbar läsning. Trots att verket är en smula svårbegripligt bitvis, med inslag eller konversationer som ibland förvirrar mitt analytiska tänkande intill oigenkännlighet, finns vissa drag som är genomgående och som följer med läsaren genom varje halsbrytande kurva och nog känner man sig trygg då man vet att det förr eller senare återkommer ett stycke med stark Pavlovsk koppling, där hemlig övervakning, salivuppfångande och andra betingelsehärledbara ting dyker upp. Man vet att den röda tråden existerar, även om man bitvis funderar över om den har med Slothrops erektioner, V2-raketer, bläckfiskar eller en kombination av alla tokigheter att göra.

Det är klart att man som post postmodernismen kan sucka lite småleende åt vissa inslag, sådant som andas sjuttiotal och som vilken präktig litteraturvetare som helst skulle kalla passé (och ja, de använder sig av sådana uttryck), men samtidigt tror jag att denna flärdfulla ironi, detta hånskratt rakt upp emot både konspirationsteorier såväl som landvinningar inom psykologi och militarism, har ett visst mått av ganska konstant aktualitet.

Människoporträtten har varken visat sig vara särdeles djupa eller komplexa, men bitvis kan starka skildringar av triviala mänskligheter nästan få mig att sätta skrattet i halsen, samtidigt som jag känner en bakomliggande aversion gentemot de flesta i boken på ett rent medhållandeplan. Jag förhåller mig ambivalent i de flesta situationer och blir nog mer äcklad än varmt betagen av människornas handlingssätt. Kanske är det också meningen och det är för den skull inte omöjligt att engagerad följa med Slothrop på en jakt efter sina försvunna kläder, iklädd ett lila lakan och nedramlande mitt i ett krocketspel.

En rolig detalj är att Pynchon direkt efter att han fått framgång med denna roman, lade de nyligen förtjänta pengarna på att ordna till sina tänder. Förståeligt visserligen, men lite sådär filmstjärneaktigt ändå.