Adaption till visuella medier - Anna Karenina

Det börjar nu blir några år sedan jag läste Lev Tolstojs Anna Karenina, så mina minnesbilder är inte fullständigt klara då det gäller denna roman, men jag antar att den skall läsas om någon gång i framtiden, då jag vill minnas den som oerhört gripande och välskriven.

Vad jag nu har gett mig in på är den BBC-producerade miniserien med samma namn. Alltså en samling brittiska teaterskådelspelare som gör sitt bästa att, med skägg efter karaktär, spela rysk artonhundratalssocietet. Hejdlöst roande på sina ställen med dessa överspel och dramatiska gester, som känns så oryskt som någonting kan kännas. Hade det inte varit för en och annan pälsmössa, ett par kyrilliska bokstäver, samt ett "Sergej" som låter mer som "Sirgay", hade man svårligen kunnat koppla detta till någonting som har med Tolstoj att göra.

Trots dåligt skådespeleri och ett ganska mediokert manus, så har det sin charm. Repliker som "Wherever you are, I have to be there!", som är alldeles för seriösa för att inte bli olidligt komiska, gör i princip stora delar av serien. För att inte tala om de fördomar som lite omärkligt smyger sig in och gör det hela lite parodiskt. Ryssen och vodkan, ryssen och franskan...

Lermontovs "Demonen", del I

Jag har nu antagit ett projekt som egentligen står långt över min förmåga, men, har man begränsad inlärningshastighet, samtidigt som man är en smula otålig, blir detta resultatet. Jag har gett mig på tokigheten att läsa Michail Lermontovs kända och hyllade poem Demonen. På ryska. Att läsa Demonen är i sig ingen tokighet, snarare bör det ses som berikande för var man att läsa detta storartade verk, men att ge sig på en läsning av den på ryska, utan parallelltext, med enormt bristande kunskaper i detta språk, är galet, om någonting. Jag kan nämna att jag en gång läst detta poem på svenska, i översättningen från sent artonhundratal (den enda som finns vad jag vet), men huruvida denna genomläsning verkligen hjälper eller ej, ja, om detta tvistar de lärda.

Jag skall här presentera de femton första raderna, eller snarare olika funderingar kring dem och hur jag löser och inte löser vissa svårigheter.

Början är relativt lättförstådd, till och med så pass att jag nästan kan återge dem hyfsat snyggt, åtminstone om man jämför med resterande delar:

Den sorgsne demonen, anden i landsflykt
flög ovan den syndfulla jorden

Det här är alltså, enligt kommentaren, den inledande delen av poemet, där vi presenteras för demonen och vari hans ondska ligger. Nästföljande rad har jag problem med, men har stannat vid två rimliga alternativ:

och minns bättre dagar/som minner av bättre dagar

där det första syftar hän till demonen och det andra till jorden. Det andra är klart mest estetiskt tilltalande, i alla fall i min urusla översättning, men någonting säger mig att detta inte är det väsentliga för uttydningen för hur detta egentligen skall lyda. Verbet: воспоминанья - som kommer sig av воспоминать, att minnas, stämmer inte alls överens med någonting jag lärt mig gällande verbböjningar. Detta gör visserligen att det lutar åt alternativ nummer två, men vem är jag att bedöma detta? Nästa mening blir bara mycket icketilltalande och mystisk:

framför honom pressades massan samman;/framför honom bildades en ansamling;

Oklart är vilken ansamling eller massa som åsyftas. Nästa mening inleds med Тех дней, som är två mycket svårhärledda ord. Min gissning är att тех är någon kasusböjning av "skugga", som heter тень på ryska. дней kan jag inte annat än härleda från "dag", på ryska день. Jag kan inte annat än göra en fortsättning på förra raden:

av dagens skugga,

alltså som om denna anhopning vore en anhopning av dagens skugga (kan säkerligen uttryckas mer poetiskt dock...). Vidare:

då, vid ljusets hemvist,
en ren kerub, han sken/en oskuldsfull kerub, sken

Jag är inte helt säker på dessa rader, men de passar åtminstone någorlunda väl in:

då en komet kom rusande/när plötsligt en komet kom rusande
för att utbyta ett leende till hälsning,
när han genom de eviga dimmorna
hungrigt följde kunskapen,
som nomaden karavanen

Ytterligare problem uppstår då ordet брошенных visserligen lite liknar ett ord som betyder "vandra" eller "vandrare". Det kan blir allt möjligt, men jag fastnar vid att det följer på föregående rad:

vid/i rymdens vandrande sken,

Vidare:

då trodde han på och älskade glatt,
denna förstfödda skapelse!

Översättningen av ordet творенья, blir på engelska "creation", men "skapelse" var det enda jag kunde tänka mig att föra in på denna rad. Skall bli spännande att se var detta utmynnar dock, om jag kanske har sysslat med radikal feltolkning på mina femton första rader. Nåväl, någonting lär man sig nog.

Bilden är den kände konstnären Vrubels, Den sittande demonen, som målades någon gång vid nittonhundratalets första år.

Den gömda poesin

Att betänka, all poesi är inte Trakl eller Ola Hansson. Inte omsorgsfullt tolkad, om utländsk, av stora svenska poeter eller i avsaknad av lustigheter och rim. Och endel poesi är gömd. Gott folk, med risk för att verka tjatig, introducerar jag härmed, för otalte gången, Gravitationens regnbåge.

Men alla verkar glada, avslappnade, informella... inga tecken på repression, inte ens någon skillnad i klädedräkt, så att det till en början är lite svårt att skilja Dårar från Skötare när de alla dansar in från sidorna och sjunger[...]:

Här har ni oss, gott folk,
så spänn era öron och skaffa en tolk,
vi bara skrattar och dreglar så släden
blir våt,
som en bunt glada dvärgar på semester i båt!

Åh vi är DÅRAR PÅ PERMIS och
livet det ler -
våra hjärnor är borta och era ögon de ser
ett gäng tokar på lov, som fått ledigt från
sorgen,

som dansar och sjunger och steppar på torgen.
Vi skickar runt hatten för era bekymmer och
tårar
och all den fruktan ni tror ni ej kan bli kvitt -
åh, ta't från en dåre, livet är så ljust och så soligt,
så bara ta det i famnen och gör det till ditt!
la-la-la, tra-la-la, tral-la-la-la-lej osv.

In absurdum - postoctopus

Ett par hundra sidor är ytterligare läst av Pynchons Gravitationens regnbåge sedan historien med rökningen av mentalt påverkande svampextrakt och jag kan inte annat än att bli hejdlöst förälskad i dessa fullkomligt ohämmade, för att inte säga frivola, skildringar av en tokig värld, vilken slår läsaren med en absurditet som jag lite tveksamt leende, men oerhört fascinerad, tar till mig.

Så till alla er som är preoctopus (före bläckfisken ( min övers.)) rekommenderar jag starkt att ta er an detta verk med handlingskraft som leder till omedelbar läsning. Trots att verket är en smula svårbegripligt bitvis, med inslag eller konversationer som ibland förvirrar mitt analytiska tänkande intill oigenkännlighet, finns vissa drag som är genomgående och som följer med läsaren genom varje halsbrytande kurva och nog känner man sig trygg då man vet att det förr eller senare återkommer ett stycke med stark Pavlovsk koppling, där hemlig övervakning, salivuppfångande och andra betingelsehärledbara ting dyker upp. Man vet att den röda tråden existerar, även om man bitvis funderar över om den har med Slothrops erektioner, V2-raketer, bläckfiskar eller en kombination av alla tokigheter att göra.

Det är klart att man som post postmodernismen kan sucka lite småleende åt vissa inslag, sådant som andas sjuttiotal och som vilken präktig litteraturvetare som helst skulle kalla passé (och ja, de använder sig av sådana uttryck), men samtidigt tror jag att denna flärdfulla ironi, detta hånskratt rakt upp emot både konspirationsteorier såväl som landvinningar inom psykologi och militarism, har ett visst mått av ganska konstant aktualitet.

Människoporträtten har varken visat sig vara särdeles djupa eller komplexa, men bitvis kan starka skildringar av triviala mänskligheter nästan få mig att sätta skrattet i halsen, samtidigt som jag känner en bakomliggande aversion gentemot de flesta i boken på ett rent medhållandeplan. Jag förhåller mig ambivalent i de flesta situationer och blir nog mer äcklad än varmt betagen av människornas handlingssätt. Kanske är det också meningen och det är för den skull inte omöjligt att engagerad följa med Slothrop på en jakt efter sina försvunna kläder, iklädd ett lila lakan och nedramlande mitt i ett krocketspel.

En rolig detalj är att Pynchon direkt efter att han fått framgång med denna roman, lade de nyligen förtjänta pengarna på att ordna till sina tänder. Förståeligt visserligen, men lite sådär filmstjärneaktigt ändå.

En resa i nakotikum

Inte sällan finner man att man erhållit kunskaper i ämnen som man ingalunda annorstädes skulle ha funnit, då man tänker igenom den litteratur man genom åren har stavat sig igenom. Döm om min förvåning när jag häromdagen läste i Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge och fick, på ett ganska noggrant vis, lära mig hur man intar flugsvamp för att få bästa narkotiska effekt. Nu kan man visserligen rimligtvis fråga sig vilket sanningsvärde information hämtad från vad som på baksidetexten kallas för en "psykadelisk champagnegalopp" har, men för att försvara mig mot den kritiken, kan jag berätta att jag fick denna information bekräftad av en god vän så sent som i slutet på förra veckan.

Jag skulle nästan kunna gå så långt så att jag skulle kunna säga att den moderna litteraturen är en utmärkt introduktion till narkotiska preparat. Inte nog med att otaliga författare nyttjat dessa påverkningsmedel och skrivit verk eller delar av sina verk i kölvattnet på såväl opiater som både tyngre och lättare varianter, utan man kan , i inte alltför sällsynta fall, även stöta på dessa uttömmande beskrivningar av hur man bär sig åt för att intaga desamma.

Jag tror att det var Baudelaire och Hunter S. Thompson som stod för utlärandet om dessa illegala njutningsmedel för min del, någonstans i de tidiga tonåren, och sedan dess är jag troligtvis mer förvirrad än någonsin, med någon slags kontenta av anti-drogpropaganda och litterärt förmedlat haschischrus. Egentligen tror jag att man gör det mesta bättre nykter, men att försätta sig i "främmande tillstånd" kan, enligt storheter som bland annat James Joyce, ibland hjälpa associationsförmågan och medvetandeströmmen till högre nivåer. Eller åtminstonde mer flödesrika plan.

Man kan fråga sig om inte författare som till exempel Jan Fridegård och Ivar-Lo Johansson inte hade behövt lite knark. Medan jag hade kunnat tänka mig att sätta in Burroughs på avgiftningsklinik.

På spaning efter den bok som flytt

Jag har avslutat en omfattande era, en förhållandevis viktig del av en inte alltför lång, sammanlagd tidsperiod av egen levnad. Denna period, mer eller mindre frekvent utbredd över ett och ett halvt år, har varit, om än inte fullkomligt, så åtminstone till stor del, hängiven Marcel Proust. Läsningen i sig har självklart inte tagit all denna tid, men mellan varje band, mellan varje rad och med ett helt års uppehåll som längst, fanns orden, meningarna – omvandlade till känslor – där och påminde oss vanliga dödliga om att detta var vägen till en långsam och successiv insikt.

För här sitter jag, redan en aning förbittrad över att ha snubblat igenom dessa 3486 sidor, och minns ingenting, förnimmer bara bilder och känslor. En tillfredsställelse av enorma mått, men uppblandat av en känsla av att ha åldrats lika fort som bokens Marcel. Eller lika sakta, om man skall ta fasta på romanjagets förtvivlade insikt mot slutet. Mina mustascher må inte ha grånat än, men likväl har jag färdats genom ett liv, från en första iskall upplevelse av moderns frånvaro, genom Combray och i alléerna i Champs-Élyssées och fram till besynnerliga individer, för att följa dem med en slags blindhet, tills insikten vaknar till liv och cirkeln sluts i en bortflugen tid.

Jag har inte uppgått i någonting, men någonting har uppgått i mig. Ordavbildad materia har blivit mentalt gångbar och tagit plats för att lämna spår som inte har som intention att försvinna. Texten har blivit en bild i mig. En bild främst av kärleken, tiden och förgängligheten.

Förgängligheten kände vi till sedan förr, men vi kände den inte som vi gör nu. En genomläsning av detta sökande efter det som sedan länge är borta är en inre process som inte helt ostyrd tar vändningar vi inte omedelbart anar. Istället för att läsa blir vi delaktiga och genom denna delaktighet så förnimmer vi både födelsen, levnaden och döden. Vi är de känslor som mattas av och vi har samma flimrande bilder på näthinnan då vi konstaterar att materian förändrats, gått vidare. Då vi konstaterar att mustascherna grånat.

Jag anser mig inte ha förlänats någon Proustsk vishet, men nog har ett och annat viktigt tankefragment sått sina frön i mig och till varje människa som inte bara vill ha en fantastisk läsupplevelse – utan också ett oerhört känsligt spektra av oändligt många dimensioner inhugget i hjärnbalken – rekommenderar jag detta verk. (Det skadar inte om ni också är fascinerade av den homosexuella gemenskapen i de högre sociala sfärerna i slutet på artonhundratalet och början av nittonhundratalet i Frankrike, eller åtminstone inte har någonting emot ytterst tilltalande och inte alls explicita skildringar av det mondäna livets små höjdpunkter. )

Ungdomens litteratur 2

För att fortsätta den oambitiösa undersökningen, skall det befästas en gång för alla att man inte kan tala om en tonårstid av läsande som inte innehåller Jack Kerouac och då i synnerhet On the road - en roman som åtminstone för mig betydde väldigt mycket i en period av frenetiskt inmundigande av litteratur som förväntades beröra.

Och nog berörde det. En slags frivol vildhet som liksom omslöt förvirrade sinnen för ett ögonblick. Man fick ta del av rus, obsceniteter och annat som hörde en annan värld till - utan att för den skull känna längtan efter dessa ting på ett medvetet plan, snarast fick det sin tillfredsställelse i själva läsupplevelsen. En tillfredsställelse som dock i sinom tid väckte en törst efter likartade verk, vilket gjorde att jag en kort period snöade in på denna sorts litteratur, den som utmanar moral och gängse föreställningar. On the road var en milstolpe i den textkonsumtion som ledde till ett mer öppet förhållningssätt till litteraturen, där romanen krackelerade (ja, det är ett av Ulf Lundells favorituttryck) och flyktiga tankar, uppbruten kronologi och tveksam protagonist - saker som Wahlströms ungdomsdjurböcker inte förbereder sina unga läsare särdeles väl på - blir mer och mer accepterade, ibland till och med oundgängliga.
Glad i hågen och med oerhört tillförsikt tog jag mig då an Burroughs Naked Lunch, men som de unga av de äldre ofta anklagas för att ta sig vatten över huvudet, insåg jag mitt misstag. Nej, jag var inte redo att hacka mig igenom amerikansk femtiotalsslang med en sjukligt förvirrande struktur, historia och kronologi. Jag gick in i ett snår och kom inte ut på andra sidan då boken var genomläst, ja, kanske står jag där än och väntar frustrerat på att den där stora "förståelsen med stort f" skall uppenbara sig? Trots detta har jag hört flertalet personer säga att de läste den i relativt unga år, men självklart - man kan inte låta allt gå efter ålder - nog kan möjlighet till förståelse finnas där ändå, liksom den kan saknas hos mig, kanske även om trettio år? Därmed inte sagt att jag inte uppskattade läsupplevelsen, nog var det ganska roande på sitt eget säregna sätt, men jag kan inte direkt säga att mina förvirrade och kaosartade intryck fick någon som helst relevans vid mitt försök till analys, snarast vecklade jag in mig själv i ett självhäftande pappaer, om det uttrycket (som för övrigt nyss uppfanns) får lov att begagnas.

Vidare - kanske bör man lämna beatförfattarna efter en kort beskrivning - om inte annat för att hinna med ett par till innan det är dags att avsluta texten.

Charles Bukowski hörde jag talas om då jag var femton, om jag minns rätt. Jag läste boken Hollywood om jag inte minns helt fel, men var måttligt road. Övertalades dock att försöka igen och gav mig denna gång på Min oskuld och Pearl Harbour vars första del fortfarande är som etsad i mitt minne. Flera bilder flyger genom mitt huvud då jag nämner titeln tyst för mig själv. Jag ser Henry Chinaski under bordet - med lådan i garderoben fylld med texter och så förstås, med en Turgenjevbok i handen. För jag tror att jag lite i smyg identifierade mig med Bukowski. Han skriver också, tänkte jag, och Turgenjev läste han. (Nu tar jag mig den tabubelagda friheten att likställa Henry Chinaski, snarast ett alter ego, med författaren själv (ve och fasa)). Jag vet dock inte om jag, då jag kommit lite längre i hans biografiska kreationer, önskade mig hans framtid väldigt starkt. Lite mycket sprit, spel och kvinnor. De eviga slagsmålen. Lite som Hamsuns Svält i grunden, med de outgivna texterna (noveller och dikter) och den eviga misären. Lite ett kringdrivande, men på ett mer mentalt förankrat plan än i Hamsuns verk. Stora skillnader föreligger förstås i övig utformning, men den ensamme unge författaren är på något sätt en gedigen bild av en människa med drömmar - osäker, ensam, svag. Men oerhört stark, i synnerhet i sitt uttryck (se bara på Per Oscarsson i Sult...).


Man bör emellertid ej frångå poesin och här finns kanske anledning att återkomma, dock kanske med mer ingående porträtt av inflytelserika poeter. I denna text skall jag dock nämna modernismens förebådare; Baudelaire och Rimbaud. Baudelaire är självskriven hos de flesta, kanske till och med som en av de första inspirationskällorna till eget skrivande. Jag vet flera som uttryckt att Baudelaire var deras första möte med den poesi som inte såg ut såsom man var van vid den sedan barnsben. Inga rim, ingen i det första skönjbar rytm, bara text, ett stycke bilder - fast textmässigt förankrade i fragment, i korta stycken. Han gjorde det obehagliga vackert och han var en av dem som fick mig att förstå poesin utifrån språket och i associationsmönster, inte bara utifrån de omedelbara bilderna (även om detta är lite vanskligt att säga, då jag på grund av bristande kunskaper i franska, förstås läste svenska tolkningar).

Detta var bohemerna. Jag minns då jag för första gången skulle recitera en dikt av Rimbaud och rodnade så att hela det litterära sällskapet brast ut i skratt. Inte ett befriande sådant - vilket gjorde att snart ångrade mitt tilltag. Rimbaud kunde nog chockera den som trodde att artonhundratalet inte innehöll saker som "stående kukar", inte bildligt talat i alla fall. Eller bokstavligt, beroende på hur man ser det. Men som ungdomen är en period av politisk radikalism, är den ock, efter en kort analys med en inte alltför gedigen skara försökspersoner, en period då man upptäcker den "osedliga" litteraturen. Genom alla tider.

Nog om detta för idag. Detta var en kort genomgång av författare och verk som haft stor påverkan på mig (och säkerligen många med mig) i yngre år.