På spaning efter den bok som flytt

Jag har avslutat en omfattande era, en förhållandevis viktig del av en inte alltför lång, sammanlagd tidsperiod av egen levnad. Denna period, mer eller mindre frekvent utbredd över ett och ett halvt år, har varit, om än inte fullkomligt, så åtminstone till stor del, hängiven Marcel Proust. Läsningen i sig har självklart inte tagit all denna tid, men mellan varje band, mellan varje rad och med ett helt års uppehåll som längst, fanns orden, meningarna – omvandlade till känslor – där och påminde oss vanliga dödliga om att detta var vägen till en långsam och successiv insikt.

För här sitter jag, redan en aning förbittrad över att ha snubblat igenom dessa 3486 sidor, och minns ingenting, förnimmer bara bilder och känslor. En tillfredsställelse av enorma mått, men uppblandat av en känsla av att ha åldrats lika fort som bokens Marcel. Eller lika sakta, om man skall ta fasta på romanjagets förtvivlade insikt mot slutet. Mina mustascher må inte ha grånat än, men likväl har jag färdats genom ett liv, från en första iskall upplevelse av moderns frånvaro, genom Combray och i alléerna i Champs-Élyssées och fram till besynnerliga individer, för att följa dem med en slags blindhet, tills insikten vaknar till liv och cirkeln sluts i en bortflugen tid.

Jag har inte uppgått i någonting, men någonting har uppgått i mig. Ordavbildad materia har blivit mentalt gångbar och tagit plats för att lämna spår som inte har som intention att försvinna. Texten har blivit en bild i mig. En bild främst av kärleken, tiden och förgängligheten.

Förgängligheten kände vi till sedan förr, men vi kände den inte som vi gör nu. En genomläsning av detta sökande efter det som sedan länge är borta är en inre process som inte helt ostyrd tar vändningar vi inte omedelbart anar. Istället för att läsa blir vi delaktiga och genom denna delaktighet så förnimmer vi både födelsen, levnaden och döden. Vi är de känslor som mattas av och vi har samma flimrande bilder på näthinnan då vi konstaterar att materian förändrats, gått vidare. Då vi konstaterar att mustascherna grånat.

Jag anser mig inte ha förlänats någon Proustsk vishet, men nog har ett och annat viktigt tankefragment sått sina frön i mig och till varje människa som inte bara vill ha en fantastisk läsupplevelse – utan också ett oerhört känsligt spektra av oändligt många dimensioner inhugget i hjärnbalken – rekommenderar jag detta verk. (Det skadar inte om ni också är fascinerade av den homosexuella gemenskapen i de högre sociala sfärerna i slutet på artonhundratalet och början av nittonhundratalet i Frankrike, eller åtminstone inte har någonting emot ytterst tilltalande och inte alls explicita skildringar av det mondäna livets små höjdpunkter. )

Ungdomens litteratur 2

För att fortsätta den oambitiösa undersökningen, skall det befästas en gång för alla att man inte kan tala om en tonårstid av läsande som inte innehåller Jack Kerouac och då i synnerhet On the road - en roman som åtminstone för mig betydde väldigt mycket i en period av frenetiskt inmundigande av litteratur som förväntades beröra.

Och nog berörde det. En slags frivol vildhet som liksom omslöt förvirrade sinnen för ett ögonblick. Man fick ta del av rus, obsceniteter och annat som hörde en annan värld till - utan att för den skull känna längtan efter dessa ting på ett medvetet plan, snarast fick det sin tillfredsställelse i själva läsupplevelsen. En tillfredsställelse som dock i sinom tid väckte en törst efter likartade verk, vilket gjorde att jag en kort period snöade in på denna sorts litteratur, den som utmanar moral och gängse föreställningar. On the road var en milstolpe i den textkonsumtion som ledde till ett mer öppet förhållningssätt till litteraturen, där romanen krackelerade (ja, det är ett av Ulf Lundells favorituttryck) och flyktiga tankar, uppbruten kronologi och tveksam protagonist - saker som Wahlströms ungdomsdjurböcker inte förbereder sina unga läsare särdeles väl på - blir mer och mer accepterade, ibland till och med oundgängliga.
Glad i hågen och med oerhört tillförsikt tog jag mig då an Burroughs Naked Lunch, men som de unga av de äldre ofta anklagas för att ta sig vatten över huvudet, insåg jag mitt misstag. Nej, jag var inte redo att hacka mig igenom amerikansk femtiotalsslang med en sjukligt förvirrande struktur, historia och kronologi. Jag gick in i ett snår och kom inte ut på andra sidan då boken var genomläst, ja, kanske står jag där än och väntar frustrerat på att den där stora "förståelsen med stort f" skall uppenbara sig? Trots detta har jag hört flertalet personer säga att de läste den i relativt unga år, men självklart - man kan inte låta allt gå efter ålder - nog kan möjlighet till förståelse finnas där ändå, liksom den kan saknas hos mig, kanske även om trettio år? Därmed inte sagt att jag inte uppskattade läsupplevelsen, nog var det ganska roande på sitt eget säregna sätt, men jag kan inte direkt säga att mina förvirrade och kaosartade intryck fick någon som helst relevans vid mitt försök till analys, snarast vecklade jag in mig själv i ett självhäftande pappaer, om det uttrycket (som för övrigt nyss uppfanns) får lov att begagnas.

Vidare - kanske bör man lämna beatförfattarna efter en kort beskrivning - om inte annat för att hinna med ett par till innan det är dags att avsluta texten.

Charles Bukowski hörde jag talas om då jag var femton, om jag minns rätt. Jag läste boken Hollywood om jag inte minns helt fel, men var måttligt road. Övertalades dock att försöka igen och gav mig denna gång på Min oskuld och Pearl Harbour vars första del fortfarande är som etsad i mitt minne. Flera bilder flyger genom mitt huvud då jag nämner titeln tyst för mig själv. Jag ser Henry Chinaski under bordet - med lådan i garderoben fylld med texter och så förstås, med en Turgenjevbok i handen. För jag tror att jag lite i smyg identifierade mig med Bukowski. Han skriver också, tänkte jag, och Turgenjev läste han. (Nu tar jag mig den tabubelagda friheten att likställa Henry Chinaski, snarast ett alter ego, med författaren själv (ve och fasa)). Jag vet dock inte om jag, då jag kommit lite längre i hans biografiska kreationer, önskade mig hans framtid väldigt starkt. Lite mycket sprit, spel och kvinnor. De eviga slagsmålen. Lite som Hamsuns Svält i grunden, med de outgivna texterna (noveller och dikter) och den eviga misären. Lite ett kringdrivande, men på ett mer mentalt förankrat plan än i Hamsuns verk. Stora skillnader föreligger förstås i övig utformning, men den ensamme unge författaren är på något sätt en gedigen bild av en människa med drömmar - osäker, ensam, svag. Men oerhört stark, i synnerhet i sitt uttryck (se bara på Per Oscarsson i Sult...).


Man bör emellertid ej frångå poesin och här finns kanske anledning att återkomma, dock kanske med mer ingående porträtt av inflytelserika poeter. I denna text skall jag dock nämna modernismens förebådare; Baudelaire och Rimbaud. Baudelaire är självskriven hos de flesta, kanske till och med som en av de första inspirationskällorna till eget skrivande. Jag vet flera som uttryckt att Baudelaire var deras första möte med den poesi som inte såg ut såsom man var van vid den sedan barnsben. Inga rim, ingen i det första skönjbar rytm, bara text, ett stycke bilder - fast textmässigt förankrade i fragment, i korta stycken. Han gjorde det obehagliga vackert och han var en av dem som fick mig att förstå poesin utifrån språket och i associationsmönster, inte bara utifrån de omedelbara bilderna (även om detta är lite vanskligt att säga, då jag på grund av bristande kunskaper i franska, förstås läste svenska tolkningar).

Detta var bohemerna. Jag minns då jag för första gången skulle recitera en dikt av Rimbaud och rodnade så att hela det litterära sällskapet brast ut i skratt. Inte ett befriande sådant - vilket gjorde att snart ångrade mitt tilltag. Rimbaud kunde nog chockera den som trodde att artonhundratalet inte innehöll saker som "stående kukar", inte bildligt talat i alla fall. Eller bokstavligt, beroende på hur man ser det. Men som ungdomen är en period av politisk radikalism, är den ock, efter en kort analys med en inte alltför gedigen skara försökspersoner, en period då man upptäcker den "osedliga" litteraturen. Genom alla tider.

Nog om detta för idag. Detta var en kort genomgång av författare och verk som haft stor påverkan på mig (och säkerligen många med mig) i yngre år.

Ungdomens litteratur del 1

Jag har flertalet gånger funderat över vad som egentligen hör till den litteratur man inleder det seriösa läsandet med och kommit fram till, genom flertalet diskussioner i ämnet, att det oftast finns likartade drag i var människas minnen över de verk som påverkat mest under denna tonårstid. Nu får jag dock, på grund av brist på likasinnade i denna del av landet, mest utgå ifrån mina egna erfarenheter, uppblandat med sådant jag tidigare fått bekräftat.

Denna tidiga period av läsande inträffar inte samtidigt för alla, vissa daterar det redan till 12-årsåldern, medan vissa menar att de inte läste annat än av tvång förrän efter gymnasiet, men i mitt eget fall handlar det om åren mellan 14-17, en ålder som säkerligen är ganska allmän.

Jag minns tydligt det verk som fick mig att börja läsa.

Resa till nattens ände av Louis-Ferdinand Céline skall inte vara ett ovanligt verk att läsa i tonåren, mycket av den fatala, bittra men också humoristiska berättarstilen tilltalar säkerligen den unge läsaren i hög grad. Verket är också en god introduktion till den "händelselösa romanen" - olik den man tidigare kommit i kontakt med. Vari består historien? Här är det berättandet som är det essentiella. Ett skådande av en trasig värld.

Emellertid är det oftast inte det allra första verk man läser. Strindberg står troligtvis på mångas listor, kanske skolans "förtjänst"? (Detta gäller alltså enkom de som verkligen uppskattade den litteratur som intogs via svenskundervisningen i skolan).

Giftas var inte det mest lättforcerade då man var fjorton, måste jag tillstå, men likväl fick det mig att fortsätta. Det var någonting med dessa desillusionerade konstnärer som fascinerade mig och kanske anade jag ett svagt hopp om att en dag förstå. (Detta har jag självklart fortfarande inte uppnått, varken gällande nazisympatisören Céline, eller den allmänna galningen och mångsysslaren Strindberg - men de är fortfarande inpräntade i min litterära upptagningsförmåga sedan barnsben).






Vidare måste jag introducera en författare som nog inte gått någon förbi. Hjalmar Söderberg fångade åtminstone min samtida ungdom i ett järngrepp och vem har inte läst Den allvarsamma leken och Doktor Glas, med en känsla av allmängiltighet som sträcker sig över alla tidsåldrar? Nåväl, jag kanske talar för mig själv nu, lite i ett patetiskt-nostalgiskt rus som kan komma över den mest allvarlige, men nog minns jag hur en lärare jag hade i en skrivarkurs påpekade hur omåttligt populär Söderberg var hos hennes elever.


Fortsättning med beatförfattarna och modernismens förebådare i Frankrike. Samt Bukowski.

Kärleken i litteraturen

När jag girigt bläddrar igenom del nummer sex i Prousts På spaning efter den tid som flytt, Rymmerskan, så erinrar jag mig plötsligt en maildiskussion som underhölls under någon eller några sommarmånader detta år (och som hölls med en intelligent och tillika litterturstuderande person). Diskussionen cirkulerade i synnerhet kring Ola Hansson, över huvud taget ett ofta förekommande tema denna sommar, men också Hjalmar Söderberg och Knut Hamsun fick utrymme.

Vad hade vi då att säga om dessa skandinaver och deras skildring av kärleken? Mest var det lösa kommentarer och enstaka citat. Lite kopplingar till Bergman, som förstås fick lite mer uppmärksamhet då han vandrade till de sälla jaktmarkerna, gjordes också. Jag tar mig friheten att citera och kommentera valda delar.

båda [Söderberg - Hansson] försöker skildra kärleken på ett naket och
uttömmande vis, för att påvisa avgrunderna och illusionerna som vi
ofta skapa[r] kring kärlek[...].där finns en tydlig resignation inför
kärleken hos söderberg, något som i hanssons fall dock övergår till en
total misstro till förhållande[n], i alla fall i den konventionella betydelsen.
[...] hos söderberg är det själva kärleken som väsen som är deterministiskt
och svårfångat, med[an] hansson mer verkar fokusera på relationen mellan
individer.

Genomgående fokuserade vi på dessa författares svarta syn på kärlek och förhållanden. Eller "naken och uttömmande" - som skildringen snarast beskrivs vara här. Jag skall vara försiktig med att referera till verkligheten, men är inte denna förgänglighet som ofta omtalas hos Söderberg, Hansson, Strindberg och många med dem, just det som varje människa, som upplevt kärlek och relationer, genast kan referera till. Vi har Den allvarsamma leken av Söderberg, där Arvid Stjärnholm och Lydia Stille utvecklar ett, vad som då skulle kallas, promiskuöst eller åtminstone opassande förhållande. Nog är de stundtals allt för varandra, men likväl så faller de isär. Är människan i ständig process, i en oupphörlig förändring som gör att bristningen individer emellan bitvis bara beror på motsatt utveckling, att ena eller båda parterna tröttnar eller i en längtan efter att bryta vanor? Att en människa aldrig kan bli nöjd är ett ofta dryftat exempel, kanske gäller det även för förhållanden. Intressant är att se hur ovanstående skribent ser hur Söderberg snarast misstror kärleken i sig. Lydia och Arvids förhållande är aldrig officiellt så här handlar det inte om kritik mot det konventionella relationer - med ett äktenskap i grunden - som det förslagsvis gör hos Hansson, utan snarast om kärleken som väsen. Förgängligheten hos den mänskliga känslan. Felaktigheten, missförstånden och inbillningen, det förtärande i samhörigheten mellan två människor.

Hos Proust kommer snarast problemen med upprätthållandet av relationen som en produkt av den alltför starka och alltför kontrollerande kärleken. Blindheten är ständigt återkommande och samtidigt som berättaren är ovetande, är han medveten om vissa misstag och vissa illusioner, dock ur stånd att förändra sig själv.

Men det som kallas erfarenhet är ingenting annat än att man själv blir medveten om ett karaktärsdrag som givetvis framträder på nytt, och detta så mycket starkare sedan man en gång insett det, varför den spontana impuls som första gången ledde en förstärks av påverkan från minnet. Det mänskliga plagiat som är svårast att undgå, för individerna och även för folken, som framhärdar sina fel och bara förvärrar dem, är självplagiatet.

Detta Prousts citat för oss oundvikligen in på Hansson och dennes dystopiska tankar om förhållanden i Sensitiva Amorosa. Samtidigt som vi talar om människans ständiga förändring, kan vi också tala om den ständiga regressionen. Medvetenheten som leder till att det "felaktiga" beteendet förstärks och blir en självförstörelseprocess. Acceptansen av handlingar och beteende är ickeexisterande både när det gäller förste part och motpart. Kritik utdelas, men det enda som ökar är det dåliga samvetet - ty misstagen återupprepas och är, enligt Proust, en ofrånkomlig del av den egna personen. Hansson pekar på alla de småsaker som berör ett känsligt sinne och som i vissa fall kan föda både hat och avsky. Han menar att den irritation som uppstår, så snart den upptäcks, är både oundviklig och ostoppbar. Det blir en aldrig sinande ström av obehag som uppfyller den individ som en första gång upptäckt ett "fel" hos den älskade.

mitt svar är en smula nedslående:

vad han [Söderberg] menar är kanske en slags kombination. kärleken finns men är detsamma som - eller väldigt snarlik - den rent primitiva lustan. tanken om att den skall vara "evig" eller att den skall ge ro åt själen, att kärleken mellan två individer skall kunna leda till något djupt samförstånd som skulle "ta bort" människans eviga ensamhet - är fullkomligt fel. allting går över, allting förgås. och människan är alltid ensam.

Ro i själen är definitivt inte vad vår käre Marcel upplever. Han förgås av oro vid varje litet steg utom synhåll som Albertine förmår taga. Hans kärlek är ett kontrollbehov som endast uppfylls och som endast alstrar glädje eller lycka vid de tidpunkter då han kan känna sig säker på hennes oskuld. Nedan följer utdrag:

[då] trodde man att ens lycka var beroende av hennes person, men det enda den var beroende av var att ens ängslan upphörde. Det omedvetna såg alltså klarar än man själv, när det just då krympte bilden av den äslskade kvinnan, en bild som man, i det fruktansvärda drama där själva ens liv kunde hänga på att man återfann henne och slapp vänta på henne, kanske rentav hade glömt eller bara hade ett oklart och inte särskilt fördelaktigt intryck av.

vidare fortsätter diskussionen:

det behöver inte gå lång tid förrän en enda liten detalj kan förstöra allting. ett förhållande är så fragilt att det dömt till undergång. på samma sätt målar strindberg upp sina bilder av äktenskap i sammanrasandetillstånd. minns speciellt en novell där kvinnan styr mannen som hon vill och han hela tiden får rätta sig efter hennes nycker. i hela det sätt han målar upp denna bild får han läsaren att gripas av känslan att det den implicita författaren vill förmedla är att ett äktenskap mellan man och kvinna i de flesta fall är omöjligt. är det inte småsaker som i hanssons fall - ord, en liten gest eller ett ansiktsdrag, så är det beteende. man vet ingenting om den andre och tillslut blir det bara så att den ene fogar sig efter den andre, för att det hela skall fungera. eftersom de är för olika. någonting ohållbart i längden.

längtan efter att förändra, som hos Hansson, att stänga in, kontrollera som hos Strindberg och Proust eller hatet riktat mot allt det som inte faller inom ramarna för det perfekta föremålet för kärleken. Det som oundvikligen leder till kaos, till undergång.

Vad är då lösningen för den ideala kärleksbilden? Knut Hamsun skildrar i Pan hur en man försälskar sig i kärleken själv. Ingen kvinna är föremål för detta, utan bara en gnistrande klar bild av någonting som aldrig kommer att existera, annat än som denna illusion, hägrar inför denne mans ögon.

Men att leva på illusioner har vi troligtvis fått nog av. Likaledes får man nog ge upp förhoppningen om förändring i bestämd riktning, likväl som brist på den irrationella sorten. Vi får kanske helt enkelt acceptera att låta oss blir förledda, förledas, bli besvikna, krossade och resa oss igen. Oupphörligen. Har vi talangen kan vi alltid skriva 6000 sidor om det.

Kaukasien i den ryska litteraturen

Inte så lite inspirerad av en viss kandidatuppsats (eller borde jag kanske säga kandidatuppsats in spé?), dristar jag mig nu att försöka klargöra Pusjkins roll som skildrare av Kaukasien och dess befolkning, lite fragmentartat.

Pusjkin skrev 1820 "Kavkazskij Plennik", på svenska "Fången i Kaukasus" - historien om en rysk soldat som tillfångatas av bergsbor och blir föremål för en ung, vacker tjerkessisk kvinnas förälskelse. Utgångspunkten är alltid soldaten. Det är hon som lär sig hans språk - inte vice versa. Hon som faller för honom, han som utnyttjar henne för sin flykt, lämnar henne därhän. En ganska klassisk historia, inte helt nedgörande beskrivning av bergsborna, men en förhållandevis platt och schablonartad skildring, någonting som snarast blev en kutym för ryssen i skildringen av dessa "vildar". Antingen är de svarta, listiga, farliga och vilda, eller så är de förföriska, vackra och fria. Dygdiga, ärliga, men aldig utan generalisering. Kaukasus är nämligen egentligen ett myller av folk. Kristna, judar, muslimer. Otaliga språk, otaliga språkfamiljer.

Men för Pusjkin var de alltjämt främlingar. Vilda, farliga, frihetsbejakande.

Som alla torde veta så brukar Pusjkin kallas för Rysslands nationalskald. Vad man skall lägga i begreppet "nationalskald" är jag inte helt klart skönjbart, men vissa kommentarer från mer sentida författare indikerar på vissa specifika drag som skulle vara utmärkande för denna nationalpoet. Det blir till slut både nationalism, narodnost (ett begrepp för en slags "egen", rysk nationalism) och mer orientalistiska drag. Även om det oftast är ödmjukheten inför det främmande som påtalas och framhävs. Emellertid är det svårt att bortse från den kritik som framkommit under senare år, bland annat genom artiklar och böcker skrivna av Katya Hokanson, Susan Layton och Monika Greenleaf.

Åter tillbaka till de ryska författarnas röster om Pusjkin och hans betydelse för Ryssland. Dostojevskij talar om hans "autenticitet" och "mimetiska simulation" - där han försöker påvisa att Pusjkins skildring av Kaukasierna faktiskt har ett drag av sanning i sig, autenticitet. Någonting som starkt förnekats av efterföljande kritiker, som menar att hela den imperialistiska hållningen som Ryssland hade gentemot Kaukasus återspeglas i Pusjkins poesi. Samma tendens finns också hos Gogol, detta upphöjande av guldålderns "störste poet". Och kanske enligt vissa också Rysslands största litterära gestalt.

Pusjkin har fått ett odödligt namn - och en integritet som inte är lätt att kränka, uppbackad av giganter som Gogol och Dostojevskij - men kritiken som framkommer är väsentlig, dock enbart ur en politiskt synvinkel. Fråntar detta honom hans konstnärliga värde, var han inte främst romantiker? En slags rysk Byron, även om hans mottagande i samtiden kanske ibland var lite för seriöst (hans dikter användes ibland i guideböcker till kaukasus). Var han inte främst en poet, snarare än realistisk människoskildrare? Sade han inte väsentligheter om mänskligheten ändock? Därom må de lärda tvista, men att kalla honom "nationalpoet" kan allt bli lite vanskligt..

ty i sådana fall likställer man den ryska nationalkänslan med schablonisering och imperialistisk hållning gentemot ett område som snarast bör kallas för en rysk koloni, eller en forna rysk koloni.

Karel Čapek

Karel Čapek är en tjeckisk (tjeckoslovakisk) författare inte många har hört talas om. "Kafka" brukar det låta, om någon skall nämna en tjeckisk författare verksam under 1900-talet. 1936, två år innan herr Čapek dog (48 år gammal) var han nominerad till Nobelpriset (låt oss anta att detta är sant) och nu har jag alltså läst ett av hans verk; på svenska kallad Salamanderkriget.

Tilsammans med sin bror var han den som införde ordet "robot" i litteraturen - ett ord som betyder arbetare.

Salamanderkriget alltså. "En samtidigt munter, burlesk och ohygglig satir som kan läsas på många sätt", heter det enligt baksidetexten på min "en bok för alla"-utgåva. Dessa ord kan läsas på många sätt, liksom boken kan, men bör nog på det hela taget ses som om det de faktiskt är till för, att rekommendera boken. Visst, det är en satir. Ja, den är ohygglig och ja, den kan läsas på många sätt. Munter är den nog - på sitt litet säregna sätt och burlesk kan den nog också ses som, om man vill det. Men det finns oändligt mycket mer att säga om denna bok. Låt mig säga lite av detta, låt mig se till att ni inte läser boken.

Uppblandad med rent uttråkande partier är denna bok precis vad man vet att den skall vara redan från första sidan, redan från baksidetexten, redan genom att veta vem Čapek var, den är övertydlig. Förutsägbar. Den bjuder inget motstånd, den flyter ickesuggerande under tomma blickar, möter mig med ett uttjatat skratt, ett överbelastat tema.

Detta är en satir över det framväxande kapitalistiska samhället, över fascismen, nazismen och allt det som hälsosamma människor tycker är "fel". Lek inte med naturen - den kommer att övermanna dig. Čapek, Pusjkin var före dig. Zamjatin gjorde det bättre, Orwell gjorde det bättre och ja, vår egen älskade svenska, Boye - gjorde det bättre. Ge mig inte en dystopi i science fiction-tema med inslag av "auteniska" hejjagärTolkienochskaparettnyttspråk, vi kan redan detta.

Emellertid stötte jag i slutet på ett kapitel jag förvånades över. Vid det här laget läste jag på ren vilja, endast för att kunna säga att jag hade läst ut eländet, som, som antytts ovan, inte gett mig mycken glädje.

Detta kapitlet inleds med dessa meningar:

Kanske det även var en följd av Meynerts profetiska bok att de stora kulturstädernas litterära och konstnärliga avantgarde förkunnade devisen: Efter oss salamandrarna! Framtiden tillhör salamandrarna. Salamandrarna betyder detsamma som en kulturrevolution. Låt vara att de saknar en egen konst: de är åtminstone inte belastade med de idiotiska ideal de förtorkade traditioner och hela den förstockade, ledsamma skolmästaraktiga lump som kallas poesi, musik, arkitektur, filosofi och över huvud taget kultur - ett senilt ord som får oss att må illa.

Ja. Nu börjar det likna något, tänkte jag. På sidan 246 förvånar han, han SÄGER någonting, han talar till mitt litterära hjärta. Jag kan inte säga att kapitlet håller hela vägen, men det är definitivt någonting annat än de som är de inledande till detta. Dock var min förtjusning snart som bortflugen. Följande kapitel var dödande trist. Slutet var en smula innovativt, men inte nog. Kanske en smula metainspirerat, lite facinerande på sitt ställe, men ack så .. utdraget.

Förlåt för denna verbala käftsmäll, du är sedan länge död och kanske inte förtjänar detta (men kan å andra sidan inte uppleva det) - men nej, för mig är den tjeckiska litteraturen fortfarande Kafka. Bara Kafka.

Gomorra och svartsjukan

Vi kan kalla honom Marcel, vår gode son (att erhålla den känslan efter nästan 2000 sidor med honom är inte omöjlig - rentav naturlig skulle jag vilja drista mig att säga), vår utomordentlige berättare i På spaning efter den tid som flytt. Vi har lämnat Sodom och Gomorra, rent titelmässigt, och numera inträtt i "Den fångna" (och här är det inte någon fånge i Kaukasus).

Vem är den fångna? Det framgår explicit, rent textligt, att Albertine intar denna position. Vad kan hon göra? Hon är ett offer för Marcels fruktansvärda svartsjuka. En svartsjuka som i synnerhet vänder sig mot dem som är av samma kön som henne själv. "Deras bröst rörde vid varandra". "Bara de faktum att de inte tittade på varandra, verkade undvika varandras blickar - ingav mig oro". Detta är ej rena citat, men texten flödar av dessa uttryck. Marcel ser sin rätt till ägande av Albertine, en kvinna han uppenbarligen inte ens tänker gifta sig med. Och som han snarast i synnerhet älskar henne endast då någon annan visar intresse för henne - eller då hon sover. Han inskränker hennes liv - tvingar henne att avstå från allt som skulle kunna väcka hans misstankar, samtidigt som han själv känner attraktion till hennes väninna - Andrée. Och är om möjligt än mer rädd att Albertine och Andrée, ja, ni vet - Gomorra.

Åter igen - vem är den fångna? Med en sorts sävlighet och lugn verkar Albertine acceptera sin tillvaro, ett giftermål med Marcel skulle för henne vara ett gott parti, är det därför hon följer hans minsta nycker?Är hon verkligen fången, kan hon inte bara bryta sig ut? Är det sociala normer, eller (otroligt dock) kärlek?

Men Marcel, ständigt tillfångatagen av sin egen svartsjuka, sjuk i sin längtan efter kontroll. Varje steg, varje möte skall kontrolleras, han lider oerhört vid varje sekund han anar att Albertine kan vara honom otrogen. Kanske inte ens av otroheten i sig självt. Vad lider han av? Är det oidipuskomplexet, den ständiga längtan efter modern, hans trauman efter moderns svek i hans ungdom och hans sökande efter en ny moder i kärleken (om den ens existerar). Men nej, hur kan detta förklara kontrollbehovet, den ständiga ångesten? Ser han det som ett övergivande, som att hon vägrar honom den godnattkyss han så länge fodrade av sin mor för att kunna somna?

Marcel är ärlig. Han döljer inte sin grymhet, men man inser det sjuka i hans beteende. Hans resonemang är bitvis fasansfulla och trots att den som får lida för hans nycker är Albertine, ligger all sympati hos den trasiga själen - Marcel. Pojken som aldrig fick sin moder, pojken som stelnat i ett odefinerbart förakt.

Svartsjukan är förgörande.