Kaukasien i den ryska litteraturen

Inte så lite inspirerad av en viss kandidatuppsats (eller borde jag kanske säga kandidatuppsats in spé?), dristar jag mig nu att försöka klargöra Pusjkins roll som skildrare av Kaukasien och dess befolkning, lite fragmentartat.

Pusjkin skrev 1820 "Kavkazskij Plennik", på svenska "Fången i Kaukasus" - historien om en rysk soldat som tillfångatas av bergsbor och blir föremål för en ung, vacker tjerkessisk kvinnas förälskelse. Utgångspunkten är alltid soldaten. Det är hon som lär sig hans språk - inte vice versa. Hon som faller för honom, han som utnyttjar henne för sin flykt, lämnar henne därhän. En ganska klassisk historia, inte helt nedgörande beskrivning av bergsborna, men en förhållandevis platt och schablonartad skildring, någonting som snarast blev en kutym för ryssen i skildringen av dessa "vildar". Antingen är de svarta, listiga, farliga och vilda, eller så är de förföriska, vackra och fria. Dygdiga, ärliga, men aldig utan generalisering. Kaukasus är nämligen egentligen ett myller av folk. Kristna, judar, muslimer. Otaliga språk, otaliga språkfamiljer.

Men för Pusjkin var de alltjämt främlingar. Vilda, farliga, frihetsbejakande.

Som alla torde veta så brukar Pusjkin kallas för Rysslands nationalskald. Vad man skall lägga i begreppet "nationalskald" är jag inte helt klart skönjbart, men vissa kommentarer från mer sentida författare indikerar på vissa specifika drag som skulle vara utmärkande för denna nationalpoet. Det blir till slut både nationalism, narodnost (ett begrepp för en slags "egen", rysk nationalism) och mer orientalistiska drag. Även om det oftast är ödmjukheten inför det främmande som påtalas och framhävs. Emellertid är det svårt att bortse från den kritik som framkommit under senare år, bland annat genom artiklar och böcker skrivna av Katya Hokanson, Susan Layton och Monika Greenleaf.

Åter tillbaka till de ryska författarnas röster om Pusjkin och hans betydelse för Ryssland. Dostojevskij talar om hans "autenticitet" och "mimetiska simulation" - där han försöker påvisa att Pusjkins skildring av Kaukasierna faktiskt har ett drag av sanning i sig, autenticitet. Någonting som starkt förnekats av efterföljande kritiker, som menar att hela den imperialistiska hållningen som Ryssland hade gentemot Kaukasus återspeglas i Pusjkins poesi. Samma tendens finns också hos Gogol, detta upphöjande av guldålderns "störste poet". Och kanske enligt vissa också Rysslands största litterära gestalt.

Pusjkin har fått ett odödligt namn - och en integritet som inte är lätt att kränka, uppbackad av giganter som Gogol och Dostojevskij - men kritiken som framkommer är väsentlig, dock enbart ur en politiskt synvinkel. Fråntar detta honom hans konstnärliga värde, var han inte främst romantiker? En slags rysk Byron, även om hans mottagande i samtiden kanske ibland var lite för seriöst (hans dikter användes ibland i guideböcker till kaukasus). Var han inte främst en poet, snarare än realistisk människoskildrare? Sade han inte väsentligheter om mänskligheten ändock? Därom må de lärda tvista, men att kalla honom "nationalpoet" kan allt bli lite vanskligt..

ty i sådana fall likställer man den ryska nationalkänslan med schablonisering och imperialistisk hållning gentemot ett område som snarast bör kallas för en rysk koloni, eller en forna rysk koloni.

Karel Čapek

Karel Čapek är en tjeckisk (tjeckoslovakisk) författare inte många har hört talas om. "Kafka" brukar det låta, om någon skall nämna en tjeckisk författare verksam under 1900-talet. 1936, två år innan herr Čapek dog (48 år gammal) var han nominerad till Nobelpriset (låt oss anta att detta är sant) och nu har jag alltså läst ett av hans verk; på svenska kallad Salamanderkriget.

Tilsammans med sin bror var han den som införde ordet "robot" i litteraturen - ett ord som betyder arbetare.

Salamanderkriget alltså. "En samtidigt munter, burlesk och ohygglig satir som kan läsas på många sätt", heter det enligt baksidetexten på min "en bok för alla"-utgåva. Dessa ord kan läsas på många sätt, liksom boken kan, men bör nog på det hela taget ses som om det de faktiskt är till för, att rekommendera boken. Visst, det är en satir. Ja, den är ohygglig och ja, den kan läsas på många sätt. Munter är den nog - på sitt litet säregna sätt och burlesk kan den nog också ses som, om man vill det. Men det finns oändligt mycket mer att säga om denna bok. Låt mig säga lite av detta, låt mig se till att ni inte läser boken.

Uppblandad med rent uttråkande partier är denna bok precis vad man vet att den skall vara redan från första sidan, redan från baksidetexten, redan genom att veta vem Čapek var, den är övertydlig. Förutsägbar. Den bjuder inget motstånd, den flyter ickesuggerande under tomma blickar, möter mig med ett uttjatat skratt, ett överbelastat tema.

Detta är en satir över det framväxande kapitalistiska samhället, över fascismen, nazismen och allt det som hälsosamma människor tycker är "fel". Lek inte med naturen - den kommer att övermanna dig. Čapek, Pusjkin var före dig. Zamjatin gjorde det bättre, Orwell gjorde det bättre och ja, vår egen älskade svenska, Boye - gjorde det bättre. Ge mig inte en dystopi i science fiction-tema med inslag av "auteniska" hejjagärTolkienochskaparettnyttspråk, vi kan redan detta.

Emellertid stötte jag i slutet på ett kapitel jag förvånades över. Vid det här laget läste jag på ren vilja, endast för att kunna säga att jag hade läst ut eländet, som, som antytts ovan, inte gett mig mycken glädje.

Detta kapitlet inleds med dessa meningar:

Kanske det även var en följd av Meynerts profetiska bok att de stora kulturstädernas litterära och konstnärliga avantgarde förkunnade devisen: Efter oss salamandrarna! Framtiden tillhör salamandrarna. Salamandrarna betyder detsamma som en kulturrevolution. Låt vara att de saknar en egen konst: de är åtminstone inte belastade med de idiotiska ideal de förtorkade traditioner och hela den förstockade, ledsamma skolmästaraktiga lump som kallas poesi, musik, arkitektur, filosofi och över huvud taget kultur - ett senilt ord som får oss att må illa.

Ja. Nu börjar det likna något, tänkte jag. På sidan 246 förvånar han, han SÄGER någonting, han talar till mitt litterära hjärta. Jag kan inte säga att kapitlet håller hela vägen, men det är definitivt någonting annat än de som är de inledande till detta. Dock var min förtjusning snart som bortflugen. Följande kapitel var dödande trist. Slutet var en smula innovativt, men inte nog. Kanske en smula metainspirerat, lite facinerande på sitt ställe, men ack så .. utdraget.

Förlåt för denna verbala käftsmäll, du är sedan länge död och kanske inte förtjänar detta (men kan å andra sidan inte uppleva det) - men nej, för mig är den tjeckiska litteraturen fortfarande Kafka. Bara Kafka.

Gomorra och svartsjukan

Vi kan kalla honom Marcel, vår gode son (att erhålla den känslan efter nästan 2000 sidor med honom är inte omöjlig - rentav naturlig skulle jag vilja drista mig att säga), vår utomordentlige berättare i På spaning efter den tid som flytt. Vi har lämnat Sodom och Gomorra, rent titelmässigt, och numera inträtt i "Den fångna" (och här är det inte någon fånge i Kaukasus).

Vem är den fångna? Det framgår explicit, rent textligt, att Albertine intar denna position. Vad kan hon göra? Hon är ett offer för Marcels fruktansvärda svartsjuka. En svartsjuka som i synnerhet vänder sig mot dem som är av samma kön som henne själv. "Deras bröst rörde vid varandra". "Bara de faktum att de inte tittade på varandra, verkade undvika varandras blickar - ingav mig oro". Detta är ej rena citat, men texten flödar av dessa uttryck. Marcel ser sin rätt till ägande av Albertine, en kvinna han uppenbarligen inte ens tänker gifta sig med. Och som han snarast i synnerhet älskar henne endast då någon annan visar intresse för henne - eller då hon sover. Han inskränker hennes liv - tvingar henne att avstå från allt som skulle kunna väcka hans misstankar, samtidigt som han själv känner attraktion till hennes väninna - Andrée. Och är om möjligt än mer rädd att Albertine och Andrée, ja, ni vet - Gomorra.

Åter igen - vem är den fångna? Med en sorts sävlighet och lugn verkar Albertine acceptera sin tillvaro, ett giftermål med Marcel skulle för henne vara ett gott parti, är det därför hon följer hans minsta nycker?Är hon verkligen fången, kan hon inte bara bryta sig ut? Är det sociala normer, eller (otroligt dock) kärlek?

Men Marcel, ständigt tillfångatagen av sin egen svartsjuka, sjuk i sin längtan efter kontroll. Varje steg, varje möte skall kontrolleras, han lider oerhört vid varje sekund han anar att Albertine kan vara honom otrogen. Kanske inte ens av otroheten i sig självt. Vad lider han av? Är det oidipuskomplexet, den ständiga längtan efter modern, hans trauman efter moderns svek i hans ungdom och hans sökande efter en ny moder i kärleken (om den ens existerar). Men nej, hur kan detta förklara kontrollbehovet, den ständiga ångesten? Ser han det som ett övergivande, som att hon vägrar honom den godnattkyss han så länge fodrade av sin mor för att kunna somna?

Marcel är ärlig. Han döljer inte sin grymhet, men man inser det sjuka i hans beteende. Hans resonemang är bitvis fasansfulla och trots att den som får lida för hans nycker är Albertine, ligger all sympati hos den trasiga själen - Marcel. Pojken som aldrig fick sin moder, pojken som stelnat i ett odefinerbart förakt.

Svartsjukan är förgörande.

eee och konsten?

Jag läste nyligen min brors kandidatuppsats med titeln Artefaktualitet, godtycklighet och värdeneutralitet - en diskussion av Dickies institutionella konstteori. Funderade där över begreppet "konst" (rimligtvis).

Att jag kom att tänka på det hela idag var att jag bevistade en disputation idag. Fred Andersson disputerade i konstvetenskap med avhandlingen Ting och tecken - en semiotisk undersökning av Elis Ernst Eriksson konstnärsskap. För några år sedan besökte jag hans utställning Massa Ande Ting (detta torde vara strax innan han vandrade till de sälla jaktmarkerna), vilken jag fann givande, då den sammanförde ord och bild, text i en korrelans med bildkonsten på ett ytterst fascineande sätt. Litteratur i mönster, färger i ickemönster . Innan dess var hans namn för mig okänt, men nu fick jag möta en konstnärssjäl som jag aldrig tidigare stött på. Hans "lådor" och mönster, liknande planritningar, fångande mig fullkomligt.

Åter till min fundering. Jag minns särskilt hur museiintendenten pekade på Elis tillbakadragenhet. Han vägrade kalla sig för konstnär, hans verk var bara "produkter". Det fanns konstnärer - men han var inte en av dem. Hur skulle Dickie ställa sig till detta faktum? (därom tvistar ej de lärde, men jag, just nu).

Kan man disputera i konstvetenskap om en ickekonstnär? Har han rätt att inte kalla sig konstnär, liksom frågan om en amatörmålare har rätt att kalla sig konstnär?

Elis var utan tvekan en skapare av artefakter, som utan tvekan konsumerades av konstvärlden och dessutom med ett mycket gott mottagande. Att inte kalla honom konstnär vore lika absurt som att jag skulle självutnämna mig till författare efter denna text. Men om hans lådor alltjämt stod på en vind, oöppnade och aldrig visade för världen, skulle allting vara annorlunda. Vi måste förnimma konsten. Vi måste förnimma artefakten och det faktum att en mänsklig varelse ligger bakom. Medvetet eller omedvetet (med hänvisning till surrealisterna).

Mitt svar är att majoritetens diktatur vinner. Elis lådor är konst - och Fred Andersson kan få sin femhundrasidiga avhandling godkänd av mig (vad det nu betyder).

Lermontov - prosa/poesi

Lermontov. (Skall först klargöra att betoningen läggs på första stavelsen - ej på andra, som gängse svensk tenderar att tro). Kanske har Lermontov bitvis hamnat i skuggan av den samtida Pusjkin, åtminstone har den senare vunnit långt större berömmelse än den förre. Åtminstone utanför hemlandet. I Sverige är översättningarna få, Vår tids hjälte finns att tillgå, ej i tryck, men troligtvis på ett flertal bibliotek då den är utgiven av förlaget Bra Böcker. Demonen och Novisen utgavs i en översättning av en finlandssvensk i slutet på 1800-talet, men såvitt jag vet finns den förstnämnda nu bara att tillgå på engelska i nytryck. Novisen finns i Lermontov och Novisen av Lasse Zilliacus, utgiven 2003. Översättningen är gjord av Zilliacus själv och jag vet inte, ty jag är inte språkbärare, men jag kan ändå tänka att vissa delar har mist sin forna charm i denna - formmässigt - till originalet bundna översättning.

I Ryssland är han hyllad som en stor poet, inte som Pusjkin, men långt mer än i utlandet, där han snarast blivit någon slags Heym, en ung död med lite outvecklade talanger.

Lermontov dog då han bara var 27, som så många andra berömdheter och ovan nämnda Vår tids hjälte var hans enda fullbordade roman. Diktverk finns dock ett otal - här är en bit av ett verk i ryskt original och med en engelsk tolkning:

Но, в разговор веселый не вступая,
Сидела там задумчиво одна,
И в грустный сон душа ее младая
Бог знает чем была погружена;

But in the merry talk not joining,

One of them sat there lost in thought,

And in a melancholy dream

Her young soul was immersed -- God knows by what.

Lermontov skall inte ha varit särdeles lätt att umgås med, en man med vissa svårigheter att komma överens med folk. Hans dödssätt - detsamma som Pusjkins; duellering - indikerar också att detta skulle vara ett faktum. Redan som artonåring gjorde Lermontov en känd teckning av en duell och flera år innan den ödesdigra dagen för hans död duellerade han - på nästan samma plats som Pusjkin tre år tidigare blivit dödligt sårad vid. Båda duellerade med högättade fransmän.

Lermontov är mycket känd för en dikt som orsakade mycken rabalder när den spreds (den kunde aldrig tryckas), nämligen en dikt om Pusjkins och dennes dödssätt - en duell med fruns förmodade älskare Georges d'Anthès. Lermontov skyllde på aristokratin och menade att alla de som tog parti för den högt uppsatte fransmannen, d'Anthes, var medskyldiga till mordet. Det finns tankar om att den duell som ägde rum tre år efter Pusjkins död, mellan Lermontov och Barantes, skulle vara ett sätt för Lermontov att hämnas på Pusjkins död. En slags hämnd mot den franska aristokratin, eller hela den franskskyddande aristokratin i Ryssland i stort. Detta är dock inte bekräftat - troligare är att det handlade om en kvinnas gunst. Vilket också den duell han senare avled i gjorde. Då var det "Kaukasus ros" som var föremålet för de duellerandes kärlek. En kvinna som verkligen skall ha levt upp till sitt smeknamn.

Åter till Lermontovs verk - jag har nyligen läst Vår tids hjälte, som med sin nästan dolda romantism kan förvåna den Lermontovkännare som mest fokuserat på hans romantiska skildring av Kaukasien. Det vilda och det vackra har sin plats - men huvudpersonen, hjälten - är snarast en karikatyr. Han skall föreställa ett hopkok av alla tänkbara laster mänskligheten lider av. En slags modifierad antihjälte, ett skal kring en tomhet, men till för belysandet av en allmänmänsklighet som i sig ger fyllnad. Han skiljer sig endel från de personer Lermontov brukar skildra, inte minst genom att han är en av den ryska litterturens "överflödiga" - den icke önskvärdiga - en personlighetstyp som kom att förekomma synnerligen frekvent i den ryska prosan under 1800-talet. Petjorin (romanens huvudperson) kan ses lite som en blandning mellan Oblomov (i Gontjarovs roman med samma namn) och Rudin (i Turgenjevs roman med samma namn). Han är den med höga drömmar, som dock alla faller. Han har litet av Oblomovs flegmatiska läggning, men också en aning av Rudins energiska tanklöshet.

Vår tids hjälte är en vacker berättelse med en uppbruten kronologi och flera andra stilgrepp som är intressanta att studera i såhär tidig, rysk prosa, men det mest frapperande är inte stilen, utan den person han kallar för "Vår tids hjälte". Året är 1839 och hjälten är "den överflödiga människan" - den som i rysk litteratur kom att bli så omskriven och omdebatterad. Redan här har Petjorin sin plats.

Novisen, eller Mtsyri som den heter på ryska, transkriberad, är ett poem i 26 delar. Det handlar om en ung novis som, som barn, blivit kidnappad från bergen (Kaukasus) och som under sin novistid i det kloster han hamnat i grips av en längtan att återvända till sin hembygd - Kaukasien.

Om översättningen finns ett och annat att säga, men som ovan nämnt, jag är ej den att döma. Vissa banalieter finns, men dikten är i sin helhet oerhört vacker. Det märker man inte förrän insikten om den stora metaforen uppdagas. Allting, natur, ord, rim, har sin givna plats. Murar - frihet - kampen om att nå utanför sig själv. Det hela får mig att tänka på Fröding - det "tänkta gallret" och den mänskliga, psykiska begränsningen. Hela berättelsen är en bild av en människa som frösker fly sig själv, men upptäcker att detta ej är möjligt, ty muren finns inom honom själv. Novisen är klart läsvärd.

Lermontov - banalitet, skönhet? Både han och Heym får i all sin ungdomliga charm en plats i mitt litterära hjärta.

Moja Zjizn - utvärdering

Moja zjizn betyder "mitt liv". моя жизнь tillbakatranskriberat. Och nog stämmer det, kan jag konstatera efter en genomläsning/exstensiv observation av mina inlägg under detta dryga halvår. Litteratur, övervägande. Vissa inslag av bildkonst, kulturhistoria, film och eventuell övrig konstform - men - oaktat detta, mestadels fragmentartade drag ur de intryck olika litterära möten gjort på mig. Inte inskränkt, men ganska enkelspårigt.

Gällande frekvensen finns dock övrigt att önska.

R. Walser, del 2

Läste endel i band två av den symposionutgivna Walserboken (Att vi lever i en ond värld) härom gotlandsresan. Prosastyckena byttes efterhand ut mot poesi - poesi av ett märkligt slag. Egentligen föga märkligt, sett ur en allmänlitterär synvinkel - men har man läst hans prosastycken blir man lätt förvånad. Att beakta - lätt förvånad, ingenting kan riktigt förvåna med Walser.

Walser var mannen som satt stora delar av sitt liv inspärrad på vad vi i dagligt tal skulle kalla mentalsjukhus och som under hela sitt liv ofta företog resor till fots till närliggande städer. Med närliggande menas inom en radie av 20-30 kilometer. Sedan han blev intagen fick han dock, utan ledsagare, inte lov att gå mer än en mil åt gången. Han måste varit mycket besviken, men så blev också en av dessa promenader hans död. Kanske inte en för tidig sådan, men väl en olycksalig. På juldagen 1956 ramlade han i snön i sitt hemland Schweiz och dessa "mikroskrifter" är vad vi har kvar. Ovan nämnda verk (andra bandet) består av det som förblev outgivet till han död.

Åter till diktverken. Ganska simpla med ett oftast ganska enkelt tema (i likhet med "mor"), kanske inte helt lättförståeliga, men ändå fruktansvärt banala. Tyvärr sitter jag boklös sedan Gotland, så ni får ta mig på mitt ord, då jag ej kan citera . Det kanske inte är passande att tala om klichéer, men nära detta begrepp hamnar vi om vi läser Walsers dikter i mer traditionellt format. De saknar prosans mystiska och halvgeniala drag och det oformulerade, det täckta är plötsligt borta.