Moja Zjizn

Olycklig kärlek.

2012-01-20T23:36:00.005+01:00

Olycklig kärlek får man nog av i det verkliga livet, kanske det ofta kan tyckas. Men då och då kan det vara avlastande för själen att sjunka ned i någon annans känslomässiga elände (istället för sitt eget) - så ett par exempel på litteratur som berör temat:

Den unge Werthers lidanden är en bok kanske för självklar för att nämnas - men inte heller möjlig att undvika. Goethe lyckades verkligen uppröra den tidens borgerlighet - och även om myten om en efterföljande "självmordsvåg" inte är sann, så kan den ju sätta exempel på hur illa det kan gå. Och trösta sig med att SÅ illa är det i alla fall inte.

Vill man läsa Belarus' främste författare - Vasil Bykau - så rekommenderas Grustaget. Gammal kärlek nedgrävd i ett grustag - en mycket vacker skildring av den där man aldrig fick se igen.

Man kan alltid läsa Shakespeares Hamlet, om man gillar det där med dramer där alla dör i slutet. Vill man komma in i modern tid kan man läsa Sofi Oksanens Utrensning, som innehåller en ganska morbid kärlekshistoria.

Sist men inte minst, så bör varje människa läsa Michail Lermontovs Demonen. Här talar vi passion! Få beskrivningar av kärlekens djävul är så rika som denna - starkt, romantiskt, vackert och hemskt. Den visar att vi inte kan stå emot, hur mycket vi än önskar.

Läs:

2012-01-07T11:33:00.002+01:00

Om ni missat dem - läs i det förtärande vintermörkret:

Jonathan Franzens Freedom - det är lite som att fastna framför en halvbra TV-serie som tillslut övertygar dig om att du inte kan leva utan den.

August Strindbergs I havsbandet - och du kommer vara glad att du åtminstone inte bor i just det havsbandet, under tiden får du ta del av den förgörande konflikten mellan natur och civilisation.

Majgull Axelssons Moderspassion - jag kan avslöja att regnstormen i Arvika kan ha en hel del gemensamma beröringspunkter med skånsk vinter. Du kan alltså känna dig hemma i läsningen. Om du bor i Skåne - eller i ett landskap med liknande klimat.

Annars är min stående rekommendation förstås fortfarande Prousts På spaning efter den tid som flytt. Då kan du glömma bort vintern och så kommer du lycklig att vakna när sommaren redan gjort sitt intåg. Sommaren 2013 alltså.

Nytt år. Nya böcker.

2012-01-01T23:05:00.002+01:00

I mitt nyårslöfte ingick det inte att skriva mer på bloggen. Om detta, mot förmodan, ändå skulle hända, skulle jag inte beklaga det. Men jag skulle inte räkna med det.

Istället hoppas jag att utgivningsåret 2012 bjuder på fantastiska överraskningar och att årets läsupplevelser blir.. många.. om inte annat.

Skulle ni lida av abstinens så recenserar jag till och från för Tidningen Kulturen.

Selma

2011-12-22T11:19:00.003+01:00

I våras läste jag Jerusalem. Jag kan inleda med kommentaren att jag var så till den grad fascinerad att det var svårt att släppa boken, ens för bussbyte, telefonsamtal, jobb, eller vad som nu kunde tänkas komma emellan. Jag förmodar att jakten på en av årets mest intensiva läsupplevelser kommer att sluta just vid denna bok.

Selma Lagerlöf har skrivit ett enastående epos. Man kan kalla det för en landsbygdsskildring med starkt religiöst tema och det är sällan jag har läst en bok som så allmänt och mångsidigt beskriver livet i en socken - och den grupp som senare utvandrar till Jerusalem. Visserligen finns ett fokus kring Ingmarsgården, men fler romanfigurer än invånarna på den gården får gott om utrymme.

Det som emellertid är mest imponerande med romanen, är det sätt på vilket den hanterar just detta religiösa tema. Det handlar alltså om en frikyrklig, eller snarast sektliknande församling, som växer fram i socknen och som sedermera får en grupp människor att lämna Dalarna för "det förlovade landet". Det är ganska lätt att tänka sig att bokens implicita författare, gentemot denna församling, skulle "välja sida" - alltså antingen vara fördömande eller beundrande. Det fascinerande är att den aldrig gör det. Det finns inget entydigt i kritiken mot den nya församlingen och istället belyses både negativa och positiva aspekter av denna nya gemenskap.

Kanske någonting man kan lära sig någonting av? Att ta i beaktande då man läser skarp journalistik om "vansinniga" religiösa sekter. Det faktum att det alltid finns olika aspekter och perspektiv på allting.

Kaukasus. Reinvented.

2011-10-31T20:29:00.006+01:00

Om Kaukasus har jag säkerligen skrivit ett, eller kanske fler, blogginlägg genom åren. Regionen har fascinerat mig länge, både politiskt, litterärt och naturmässigt. I synnerhet har jag läst och fascinerats av de ryska författarna - Pusjkin, Lermontov och Tolstoj - som alla tre skildrat Kaukasus i litterära verk.

I postkolonialistisk anda har jag också intresserat mig för "uppfinnandet" av Kaukasusregionen hos de ryska författarna. Liksom Europa behövde sin Orient, behövde Ryssland sin. Det koloniserade Kaukasus med sina mystiska bergsfolk och skrämmande muslimer blev en perfekt grogrund för föreställningar om det främmande.

Fredrik Wadström talade en liten stund i P1 för några dagar sedan om "Fånge i Kaukasus", en berättelse som inledningsvis skrevs av Pusjkin, men som kopierats i oändlighet sedan dess. Själv läste jag först Tolstojs novell med samma namn, innan jag kom över Pusjkins original. Filmen som Wadström refererar till såg jag också för något år sedan. Bergens fånge, som filmen heter på svenka, kom 1996 och blev internationellt uppmärksammad. Wadström menar att filmen, från ett västerländskt perspektiv, omedelbart ger kopplingar till konflikterna i Tjetjenien.

Men som ryss - eller kaukasier för den delen - så är Kaukasus bra mycket mer än bara ett krig i Tjetjenien, eller konflikter i Nordossetien eller Abchazien. De ryssar som jag har träffat har refererat till vitt skilda saker, då man talar om Kaukasus. Visst finns det fördomar och rasism - innan jag skulle resa till Georgien fick jag en rysk kvinna på mig som med vild blick förkunnade mitt öde i Georgien: Om jag talade med någon från Georgien, eller gick ut på gatan, så skulle jag omedelbart bli uppförd till bergen och hållas fången i en håla i marken. Precis som i "Fånge i Kaukasus". Detta hände förstås inte och jag kan tycka att varningen var överdriven.

En annan gång, på ett tåg på väg mot Pjatigorsk, en stad i norra Kaukasusområdet, träffade jag en kvinna som älskade Kaukasus. Hon åkte varje sommar till Elbrus. Elbrus är, för övrigt, ett berg på 5642 meter (Mont Blanc är 4810 m), som skulle vara Europas största, om Kaukasusregionen bara hörde till Europa. Hon talade sig varm om naturen och vyerna. Inte ett ord om några hål i marken eller terrordåd.

Då jag var i Pjatigorsk, bestämde jag och mitt sällskap mig för att åka till Dombai. Dombai är ett berg, bara strax över 4000 meter högt, som ligger på gränsen mellan den autonoma republiken Karatjajen-Tjerkessien och Abchazien. Själva toppen ligger i Abchazien. Ja, jag har hört att det är farligt där - och jag gjorde ett diskret försök att höra efter om vi skulle bli kidnappade där i bergen. Svaret jag fick från reseledaren, själv tjerkess, var lite skratt och en handviftning. "Nej, nej" - försäkrar han. "Människorna i Kaukasus är fantastiska". I efterhand kan jag vara glad att jag inte hade en svensk försäkring just då - eftersom UD visst avråder från alla resor i norra Kaukasus, men jag ångrar inte min resa alls. Det är nog sant. Människorna i Kaukasus är fantastiska.

Bilderna är tagen i gränslandet mellan Ryssland, Abchazien och Georgien.

Gujarati

2011-08-27T11:40:00.002+02:00

Gujarati är ett indoariskt språk som talas av strax fler än 46 miljoner människor. Språket härstammar från Sanskrit och är Mahatma Gandhis modersmål. Kan man över huvud taget vara en del av en allmänbildad kategori människor, om man aldrig har hört talas om språket, trots att man sedan ett flertal år tillbaka tillhör den vuxna andelen av befolkningen? Det kanske är detsamma att vara litteraturvetare och att inte på ett alls tillfredsställande vis kunna redogöra för Pragcirkeln, Geneveskolan, den ryska formalismen eller nykritik. Fullt möjligt, men i vissa sammanhang förvånande.

oinspiration

2011-05-26T18:46:00.004+02:00

Oinspiration hindrar inte läsandet så mycket som skrivandet. Om det inte handlar om det nya stolpskottet på läslistan; The Scarlet Letter (Nathaniel Hawthorne), förstås. Den inköptes under fjolårets amerikaresa och var en del av den amerikanskalitteraturhistorien-projektet. Amerika i betydelsen USA i detta fall. Jag kan inte minnas när jag senast var så intensivt uttråkad av en bok, men kanske berodde det till stor del också på den gamla artonhundratalsjargongen, där hälften av orden framstår som mystiska symboler för en läsare som mig. Plötsligt så förstår jag USA:s uttråkade skolelever en aning.

För att undvika att läsa klart boken har jag tagit upp en del sidoprojekt och bland annat börjat läsa Sofi Oksanens Utrensning. Pentti Saarikoskis Dagarna i Kerlin är också lite smygläst, liksom snart också Jonathan Franzen, som har fått avancera till nattduksbordet.

Men skrivandet tar ingen fart. Att skriva för sig själv - och inte för någon annan - är inspirerande nog, men kraven blir höga. Hur är det möjlig att förvåna sig själv? Är man inte alltid, i sina egna ögon, rätt förutsägbar?

Hm, jag kan också skylla på att jag skrivit nog för ett tag, med tanke på de två uppsatserna som skall fram i det blekvita akademiska ljuset i nästa vecka. Jag är för tillfället mer intresserad av att baka tårta än att formulera meningar.

Vansinnesromaner

2011-05-22T19:13:00.003+02:00

Jag undrar lite vad sommarens mastodontbokstema skall bli. Vansinnesromaner är alltid fascinerande. Jag är just nu inne på Maja Lundgrens Mäktig tussilago, som är långt ifrån en mastodontbok, men vädligt nära en beskrivning av en vansinnesroman. En roman som skildrar vansinne, alltså.

Eller så kommer jag att få nog av detta på mitt nya jobb och borde kanske istället ägna mig åt lugna, sansade skildringar av en förljugen borgerlighet.

Ja, jag vet helt enkelt inte vilka förtecken denna sommar kommer att ha, någon som har ett tips på ett tema? Förra sommaren var det amerikansk litteraturhistoria. Man kan ju göra det lätt för sig och ta något liknande - ett land eller en region. Eller arbetarförfattare, dagböcker, barndomsskildringar? Gotik och skräckberättelser ligger högt på listan. Jag emottager hemskt gärna tips på den fronten också.

Gravskrift.

2011-05-06T20:27:00.002+02:00

Ett lakoniskt fyraårsfirande för denna blogg denna vår, med mig och mina tre läsare (vilka alla är jag, inloggad på tre olika datorer i tre olika kommuner, för att bättra upp statistiken). Att beakta, så är jag inte kapitalist och tänker därför inte lägga ned bloggen på grund av dess ickeexisterande popularitet, utan yrkar istället på att denna subversiva bloggskribent borde få ett par miljoner, eller några tusen i alla fall, i kulturstöd eller vad det nu heter.

I all min bitterhet tänker jag dock inte sparka in genom de öppna - modebloggarna. Deras läsare är ändå med största sannolikhet offer för den sista lobotomeringsvågen på sextiotalet och förmodligen har jag för lite bilder för att locka dem ändå.

Nej, istället tänkte jag filosofera över fenomenet iPhonekultursöderpappamammanördar med tomatodlingar på balkongen och söta bilder på sina waldorfbarn. Jag undrar allvarligt vad en bild på en unge som leker, tagen med ett sepiafilter, med texten: "åh.. lilla buuuuubben leker i sin nya unisextröja från polarn och pyret, med jag har surdegsbrödet i ugnen" Skaffa gärna barn, men mot bloggar borde det finnas preventivmedel. Jag vill inte veta hur dagens outfit ser ut, vilket som är det mest barnvänliga lattehaket i stockholms innerstad eller det coolaste tyget från Marimekko ser ut. Behåll era cupcakes för er själva. Och era perfekta liv, sedda genom ett sunkigt iPhonefilter. Jag är också helt okej med att slippa se bilder på er raw cake-frukost.

Så. Jag bara låter bli att läsa dem, eller låtsas att de är parodier på sig själv och läser dem på så vis. Men jag undrar jämt och ständigt vem som egentligen tycker att det är intressant?

Sedan kommer jag till den hemska insikten. Alla. Alla de som helt uppenbart inte gillar bloggar om gamla döda ryska poeter som uppdateras lika ofta som Lenin vänder sig i sin grav. Nej, oj, förresten, förmodligen uppdateras min blogg mer sällan.

Happy four years.

Mysterier

2011-05-06T18:23:00.002+02:00

För att försöka fylla igen luckorna i min läsning av Knut Hamsun, så har för ett tag sedan läst Mysterier, som är en av de romaner som kom ut på nittiotalet och därför alltså brukar räknas till Hamsuns genombrottsperiod.

Hjälten heter Nagel och är, precis som flera av Hamsuns hjältar, en ganska enerverande ung man med vanföreställningar och i ett tillstånd av omväxlande högmod och svårmod. I Mysterier är det egentligen svårt att tala om ett egentligt mysterium. Det finns visserligen någonstans i bakgrunden en konstig självmordshistoria som Nagel gräver lite i, men kännetecknande för romanen är att ingenting egentligen händer i den. Mysteriet är väl förmodligen Nagel själv, i vilkens stream of conscousnessliknande utfall läsaren får driva omkring.

Jag har en teori, som än så länge mest fallit på den bristfälliga empirin jag inhämtat. Teorin ligger i att ett uppskattande av Godardfilmer hos en individ skulle sammanfalla med ett uppskattande av denna bok. Gillar man meningslösa (?) haranger som inte någon gång syftar till ett framdrivande av en handling, eller ett fördjupande i ett ämne, så har man kommit rätt.

Självklart överdriver jag. Och dessutom gillade jag romanen, sedan jag vant mig en aning och tagit mig förbi mittenpartiet. I synnerhet uppskattade jag de tillfällen då Nagel föll som mest bort från vett och sans och förlorade sig i sin egen galenskap. Vilket jag tror är nyttigt för alla och envar att göra då och då.

Under läsningens gång

2011-05-06T18:13:00.002+02:00

Jag läser Maja Lundgren nu igen. Pompeji är det denna gång och jag gillar den lika mycket, om inte mer, än jag trodde efter Myggor och tigrar. Min hypotes är att jag är så fascinerad, därför att hon skriver precis så som jag skulle vilja skriva. Med en slags ironisk humor, genialisk i sin träffsäkerhet och en ständig färd mellan samtidsreferenser, historisk fakta, fiktion och en rad galenskaper

Är hopplöst ute - i samtiden.

2011-04-08T21:40:00.003+02:00

En sak jag har förstått är att man antingen skall vara mitt i det - mitt i samtiden - och läsa de böcker som precis kommit ut och om vilka debatten helst ännu inte nått stiltje. Eller så skall man vara hopplöst ute.

Jag har ägnat dessa fyra bloggår med att vara hopplöst ute. Och att inte direkt sticka under stol med det. Nu skall jag dock begå paradmisstaget att vara hopplöst ute, men I SAMTIDEN:

Jag har alltså läst kungaboken, boken om den där hopplösa statschefen, Den motvillige monarken. Jag har alltså inte köpt den, ej heller lånat den på biblioteket, utan helt oförhappandes gjort ett snabbt bokbyte på en resa och ramlat rakt ned i en debatt som fortgick medan jag var på betryggande avstånd i Moskva.

Jag tänker nog egentligen göra diskussionen kort och avfärda boken med en helt blaséartad axelryckning. Den är hutlöst ointressant och fantastiskt dåligt skriven. Den liknar skvallerpress mer än skvallerpressen själv och hur sanna sakerna som tas upp i den nu än är, så är de så hopplöst dåliga framställda att jag betvivlade varenda ord.

Nåväl, kanske är jag lite blasé, just därför att jag är alldeles för sent ute med denna läsning och därför helt utan förvåning slår upp sida efter sida med saker jag genom några månaders mediadebatt redan har tagit del av. Men även med den eventuella förvåningen i beräkningen, så är jag inte direkt intresserad av att läsa usel journalistik, kändisskvaller eller någon form av biografiskrivning av den här sorten. I synnerhet vill jag inte ägna värdefulla timmar åt att ta reda på hur engagerad nazist Silvias pappa egentligen var. Alla vet vi väl att överklassen på den tiden - liksom nu - förföljs av en inte bara hutlöst dålig stil, utan också en utomordentligt degenererad moral.

Vad hade vi att förvänta oss?

Den bästa läsupplevelsen, typ två (uppdaterad)

2011-03-31T18:18:00.003+02:00

Den bästa läsupplevelsen. Jag tror att jag har berört ämnet förut. Mina bästa läsupplevelser under de gångna åren har någon gång omnämnts här - jag tror att det rör sig om Lotta Lotass' Tredje flykthastigheten, Faulkners The Sound and the Fury och Tender is the Night av Fitzgerald.

Emellertid vill jag dock också uppmärksamma de läsupplevelser som inte varit de främsta estetiskt sätt - utan idémässigt. Eller kanske rättare sagt det sätt på vilket estetik, retorik och idéer samspelar i böckerna ifråga. Och vi talar alltså fortfarande om skönlitteratur - fiktion om man så vill. Två böcker som genom lysande, och bitvis charmerande överdriven retorik, diskuterar ämnen som på något sätt berört mig är Pontus Lundkvists Okända djur och Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Vitaliteten och energin, med vilken idéerna förs fram och diskuteras, är det jag kanske främst tar fasta på. Det är en vitalitet som mycket litteratur annars saknar. Böckerna i "Bästa läsupplevelsen typ 1"-gruppen är verk som jag av någon anledning inte kunnat släppa och som tagit mig långt bortanför verkligheten. Lundkvist och Lundgrens böcker gör detsamma - för att sedan resolut kasta mig tillbaka in i verklighet och samtid, applicerandes argument, teorier eller analyser av mönster på verkligheten. Jag blir misstänksam mot världen. Paranoid skulle kanske någon kalla det - åtminstone om det tog lite större proportioner.

Samtiden och kulturen

2011-02-28T12:19:00.002+01:00

Mer samtidsuppdaterad än på länge har jag alltså haft äran att recensera i Tidningen Kulturen, se här. Inte minst måste jag säga att recensionsarbete är intressant just för att man tvingas in i den omedelbara samtiden och får möjlighet att läsa det som ges ut precis, exakt nu. Någonting jag annars sällan tar mig för att göra, om jag inte får en väldigt specifik rekommendation. Annars är ju den ständiga frustrationen där och gör sig påmind om helt andra saker oftast - att du har ju inte läst alla Shakespeares dramer ännu, eller ens Decamerone eller hela Den Gudomliga komedin. Jag ligger sålunda efter. Men inte så efter att jag inte också kan ligga lite före. Eller i samtiden. Allt kan man ju inte läsa ändå.

Överblick

2011-02-24T22:20:00.002+01:00

Nu är det fullt upp. Jag skriver i femtiosju olika riktningar samtidigt, ser fram emot en resa norrut i nästa vecka, ett nedslag i huvudstaden på vägen ned, och så en oförmodad resa till Serbien och Kroatien i slutet på mars.

Däremellan, eller däromkring, hoppas jag få genomläst Hamsuns Mysterier, som jag började på i somras och dessutom ha tittat lite på den serbiske författaren Danilo Kiš - för kulturorienteringens skull. Vidare har jag fått till uppgift att på ryska läsa den gamle romantiske kaukasusförfattaren Aleksandr Aleksandrovich Bestuzhev. Han har visst skrivit både romantisk poesi och noveller. Enligt svenska Wikipedia skall han ha varit populär i synnerhet hos de kvinnliga läsarna. Skall bli spännande att ta sig an litteratur som aldrig riktigt ansetts vara "fin", men oförklarligt nog ändå överlevt hyfsat bra i nästan 200 år. Åtminstone tillräckligt bra för att man skulle kunna gräva fram en gammal dammig volym på ryska på universitetsbiblioteket i Lund.

Kanske kommer också lite civilisationskritik in mellan varven, i form av analys av Hamsuns Markens Grøde, med anledning av ett pågående uppsatsarbete i ämnet.

En bloggares försvarstal

2011-02-20T16:54:00.002+01:00

Efter flera år av skrinläggande, hylläggande eller vad det nu kan definieras som, har August Strindbergs En dåres försvarstal dammats av och trängt in med sin ilskna retorik i mitt liv.

Jag känner mig i behov av att försvara min sak, gentemot romanen. Jag har aldrig haft någon övertro till äktenskapet, kanske i synnerhet inte de litterära varianterna och kan därför inte förlora tron till någonting jag aldrig direkt trott på. Relationen dock, är ingenting som min romantiserade själ vill förlora tron på. Och det gör man kanske inte heller då man läser den här romanen, om man inte är som jag - otroligt påverkbar av den sinnesomstörtande retoriken.

Samliv, samvaro, allt blir omkullslaget av sinnenas kamp. Visserligen framstår de båda; Axel (låt oss förmoda; August Strindberg) och Maria (Siri von Essen), som spritt språngande galna båda två, men är det kanske inte så det blir efter ett tag? Titeln röjer ju retorikerns galenskap i ett tidigt läge - och retorikern framställer ju inte en helt vid sina sinnen tillstädes hustru. Samtidigt verkar de hyfsat vettiga, båda på varsitt håll, innan kärleken nästlar sig in i deras liv och relationen får fart. Sedan följer förföljelsemani, hysteri och feberanfall snabbt på varandra.

Retoriken är i början mest avståndsskapande, men tränger snart in under huden och förvränger alla vettiga uppfattningar man kan tänkas ha om förhållanden. Man är ohjälpligt dömd till galenskap och kärlek som övergår till hat, tänker jag då jag slår igen boken. Suckande funderar jag på hur mycket relationsskräck Strindberg fött i generationer, eller om känsliga läsare såsom jag kanske hör till ovanligheten.

I alla fall sätter jag upp min romantiserade bild av kärleken, en långt trevligare än den Strindberg bjuder på, som försvar inför sången:

Att supa,
att hora,
ja, det är livets sanna mål!

Hjältediktning

2011-02-19T21:51:00.003+01:00

I somras hade jag nöjet att läsa Ivan Vazovs roman Under oket, en bok erhållen bland en större mängd böcker vid min bemärkelsedag. Omslaget är sentimentalt och beskrivningen av romanen andas frihetshjälte.

Sålunda någonting för mig, tänkte jag då jag valde den från mängden. Vazov föddes i den lilla staden Sopot i Bulgarien vid 1800-talets mitt. 1878, i Bulgariens frihetskamp mot det turkiska välde som kuvat bulgarerna under 500 år tvingades han lämna landet på grund av sitt politiska engagemang. I exil skrev han denna roman, som har kommit att kallas Bulgariens nationalepos. Romanen utspelar sig under det första - och misslyckade - upproret mot turkarna.

Ivan Kralitj heter mannen som startar revolutionen, även om han under en lång period går under täcknamnet Ognjanov. Han är ung, modig och revolutionär. Dessutom har han hjältens starka känsla för rättvisa och handlar efter en "ändamålet helgar medlen"-princip, som ger rätten att döda, så länge det sker i rätt syfte. En kärlekshistoria följer genom hela romanen och bidrar till skildringen av hjältens mänsklighet och uppoffring. Kvinnan - i sin utsatta position som älskarinna till rikets mest jagade man - blir martyr långt innan hjälten själv blir det och berättelsen sjunger ut sin nationalism i alla riktningar. Turkarna är mörka, onda, despotiska och hämndgalna och såsom fallet oftast är, är det svårt att inte sympatisera med de förtryckta.

Emellertid vill jag hävda att berättelsen på flera plan är nationslös. Det handlar om förtryck - om revolution - och om hjältediktning. Vi har Magre Memed, den unge turken i Yasar Kemals Låt tistlarna brinna, som sätter upp sig mot överheten och kanske till viss del också den kämpande Hadsji Murat i romanen med samma namn av Lev Tolstoj. I Under oket är det uppenbart hur mycket av folkets revolutionära anda som är avhängigt just denne Kralitj. Folket behöver en figur, en mystisk man som lurar alla faror och som kan bli föremål för romantiserande och bli en motivation till kamp. Hans fysiska frånvaro, med några få möten och upprorsuppmaningar, blir en mental styrka hos det missnöjda folket. Men en stark hjälte i täten vågar folket göra uppror. Men minsta ryske om hjältens död, tar också omedelbar död på modet hos folket. De behöver hans ständiga stöd och martyrskap för att nära sin revolution.

Och jag kan inte låta bli att fascineras av dessa bilder av en organisk enhet som, splittrad i geografin, reser sig mot ett bestämt mål. De bevittnar nederlag efter nederlag, men hålls uppe med hjälp av en enda man. Få är dock trogna till slutet och den mänskliga faktorn vacklar obehagligt många gånger. Förräderi är rimligtvis ingenting som en enstaka turkvän sysslar med, utan en rädslans folksjukdom. Kan man ta hjältebilden för vad den är - och kan man svälja ett visst mått av fånig romantik, så kan man fascinerat betrakta en revolution på väg mot ett misslyckande. Människans tillkortakommanden blir tydliga och det är uppenbart att det, trots polariseringar i karaktäristiken, inte finns klart utskrivna gränser mellan gott och ont, mellan mod och feghet.

En hjältediktning kan vara just en hjältediktning i tillhörande romantiskt skimmer och Vazovs roman bjuder mot detta intet direkt motstånd, men romanen kan likväl ge en fascinerande beskrivning av en utspridd masspsykologi och i ett metaperspektiv en skildring av hjälteidealets oumbärliga, men också vanskliga, position i ett enande av revolutionära krafter. Och härmed också ge uttryck för mänsklig ambivalens och irrationalitet.

Jag föredrar att läsa den på båda visen. Det finns ju ändå få män som passar bättre för än en litterär sommarförälskelse än den okuvlige Kralitj, tänkte jag och svalde en del romantik.

Nyöversättning

2011-02-13T21:39:00.003+01:00

Och om vi talar rysk litteratur - glöm inte nyöversättningen av den bok av Dostojevskij som kommit att kallas "Anteckningar från ett källarhål" men i Barbara Lönnqvists översättning nu fått heta En underjordisk dagbok. Mer troget originaltiteln? Jag vet inte, min spontana översättning hade nog var en kombination: "Anteckningar från underjorden", men det kanske inte låter helt klockrent. Jag har inte läst denna översättning, men vet av erfarenhet att översättaren är en av de bättre jag läst. Därför den starka rekommendationen. I DN skrev också Gabriella Håkansson för ett par veckor sedan såhär.

Ljudmila Ulitskaja

2011-02-13T19:59:00.003+01:00

Ulitskaja tog en examen i genetik vid Moskvas statliga universitet och hennes prosa skall vara influerad av bland annat Darwin. Två av hennes verk finns i svensk översättning av Kristina Rotkirch; Sonetjka och En munter begravning. Jag läste Sonetjka för många år sedan och var kanske inte högeligen imponerad. Minnena av romanen om den bleka, förlästa bibliotekarien är inte väldigt starka och jag tar det som ett tecken på att den inte riktigt berörde.

Nu har jag en novellsamling av Ulitskaja - på ryska - och fascinerats så mycket att jag gått på tunnelbanans röda linje i fel riktning och vid upptäckandet av misstaget bara glatt konstaterat att det gett mig ännu mera tid att läsa. Ulitskaja i en skramlande Moskvas metro var helt enkelt så rätt det kunde bli. Då var jag i novell nummer tre, en novell som med några få formuleringar precis i början berörde någonstans djupt inne. Och då bör man beakta att min ryska är långt ifrån perfekt och att det är svårt att verkligen fastna i en bok vars språk hela tiden bjuder motstånd. Berättelsen förefaller extremt sorglig. Det är en ung flicka i tolvårsåldern som bli gravid och tvingas sluta skolan. Faderns identitet är ett mysterium och strax efter barnets nedkomst blir hon gravid igen. Saken upprepas ytterligare två gånger och flickan bor, tigande och oerhört stilla, med sin mor och sina fyra barn fattigt i en liten lägenhet. Allt utan att faderskapet uppdagas. Och hur lyckas man göra en så ödesdigert tragisk berättelse vacker? Ja, jag får väl fråga Ljudmila om detta mysterium. Jag upphörde inte att fascineras till sista sidan av den novellen. Ett språk så exakt att det bitvis vibrerar och en berättelse om alla de som sitter mittemot mig på den röda linjen, på väg mot misären vid station "Юго-западная".

Fritt citerat ur den lilla texten som var tryckt på insidan av bokens pärm så "vill alla människor vara vackra, framgångsrika och friska. De flesta av oss är emellertid sjuka och osköna medelmåttor." Och dessa människor skildrar Ulitskaja. Vardagens bleka och ointressanta själar. Sådana som vi alla ter oss i hysterins periferi.

Så nästa projekt blir kanske en genomläsning av En munter begravning i svensk översättning, samt den Сквоздная линия (Den genomskärande linjen?) som jag flera gånger börjat på, men inte tagit mig vidare i.

Beckett och Motståndet

2011-02-10T21:18:00.004+01:00

Motståndet som inspirerar. Formen som tröttar ut och fascinerar på samma gång.

Jag har läst Samuel Becketts berömda romantrilogi, bestående av: Molloy, Malone dör och Den onämnbare. Jag har ett vagt minne av att ha bestämt mig för att läsa dem redan i tonåren, då en av mina vänner plockade ned Malone dör ur bokhyllan på Norrköpings stadsbibliotek och lovordade den föregående. Jag betvivlar att jag hade fått så mycket ut av dem då. Jag vet att jag har fått någonting ut av dem idag. Detta trots att jag, som titeln antydde, läste dem med motstånd. Då jag läste hade jag en synnerligen stark önskan att bli klar, eller kanske bara lägga ifrån mig boken och glömma bort den för ett tag. Inte för varje rad, men många rader. Samtidigt kände jag en fascination över den ständigt pågående dödsdriften och den minst lika starka livsviljan, som gör att ingenting slutar - och inte heller romanerna. Trots det ständiga förebådandet.

Texten var tät, till en början ogenomtränglig och jag fick snabbt intrycket av att jag var exkluderad ur berättelsen. Eller texten, rättare sagt, för berättelselikt blev det inte förrän en bit in i Molloy. Jag fick fixera och fokusera, läsa om några rader och finna mig i min ganska hjälplösa position. Ord som går ut i båda marginaler och sidor som saknar tomrum. När jag hade nått den punkten där berättelsen kan skönjas pustade jag ut. Den tämligen konventionellt kronologiska berättelse som man kan följa i Molloy är en god start för de språkliga snårskogar som nästföljande två delar består av. I de delarna höll jag först förtvivlat kvar vid en alltmer bleknande miljö och kanske bara i den sista romanen lät jag mig ordentligt föras med i de absurda utvikningarna - eller förirrningarna. De som romanen till stor del, insåg jag då jag nått sluttampen, bestod i.

Men det är inte bara språket som bjuder motstånd i dessa Becketts verk. Situationerna, människorna, allt som liksom faller sönder och ger avsmak. Fekalier och smuts. Slappa eller stela, obrukliga eller saknade kroppsdelar, vattnig soppa och dödsdrift. Ibland kan det tyckas onödigt detaljerat. Ibland levandegör det texten. Mest ger det motstånd. Och trots de konkreta exemplen på elände som följer genom romanen, skiljer den sig ändå markant från eländesskildringar, som till exempel hos den nyligen lästa Petrusjevskaja. Hos Beckett handlar det om ett mer abstrakt elände, om ett motstånd mot språk, form och innehåll på samma gång.

Man får kämpa sig in i romanen, i kampen om existensen och sönderfallandet av densamma. Här finns inga hjältefigurer, bara gamla, borttynande varelser som liksom flyter omkring mellan existens och ickeexistens. Och jag flyter omkring mellan text, verklighet och fiktiv värld och trivs väl kanske inte helt illa, så fort jag har accepterat min situation. Accepterat romanen, eller romanerna i plural. Becketts pjäser har för mig varit en betydligt mer positiv läsupplevelse, i det att de istället för att bjuda motstånd, istället har inbjudit till vidare läsning. Men efter att ha läst trilogin pustar jag ut och tänker att nog var det en god läsupplevelse ändå, där man får drivas av en vilja att kämpa mot motståndet - en slags inspiration.

Kärlek genom hat

2010-12-01T15:40:00.002+01:00

Inför en översättningsdiskussion har jag, på svenska, läst Ljudmila Petrusjevskajas roman Tiden är natt. Ljudmila Petrusjevskaja fick en utbildning på samma fakultet som jag just nu gör ett gästspel - nämligen den journalistiska fakulteten på Moskvas statliga universitet. Det sägs att hennes berättelser och romaner är synnerligen påverkade av det journalistiska synsättet, någonting som osökt får mig att tänka på Vasilij Grossmans minst sagt horribla lägesbeskrivningar, från såväl Stalintidens grymheter, som svält och ond bråd död i ukrainska byar.

Men är det verkligen så, är verkligheten verkligen så hemsk? Måste den vidrigaste livsödesbeskrivningen alltid beskrivas med att ja, men det är ju för att det är såhär det är i verkligheten. Är allt annat diktande just bara diktande - bara romantiserande?

I Petrusjevskajas roman är det mest eländigt. Det är ett fattigt, trångt och hyfsat ondskefullt samhälle vi bor i. Dina egna barn bedrar dig, bestjäl dig och förnedrar dig. Män är milstolpar på en eländesväg, djur som kommer och går som de vill, gör kvinnorna med barn och sedan lämnar dem åt sitt öde. Relationerna mellan de fyra generationer som Petrusjevskajas roman handlar om, är ett ändlöst skrikande. Hat, aggressivitet, hunger och och sexlust tycks vara det enda som driver människan framåt. Dock, någonstans i botten av dessa sargade kroppar, dessa sönderslagna livshistorier, döljer sig kärleken. Kärleken till barnen. Kärleken till avkomman, till det som ännu är orört, oförstört.

Men allt är en kamp, och i denna kamp grumlas kärleken, glöms bort och blir osynlig i den eländiga sörja som omsluter gammelmormodern på sinnessjukhuset, mormodern, den kriminelle sonen, dottern och dennes rad av oplanerade barn. Mormodern, "amatörpoeten", är huvudpersonen i historien. Hon dömer alla, utom sig själv, men är också den enda som på något famlande sätt försöker hålla ihop familjen. Hon är den som ställer upp i de värsta situationerna, och som på sitt eget, råbarkade sätt, försöker förmedla sin egen erfarenhet till sina barn.

Boken är som en enda lång, ilsken känsloström. Ord läggs på ord, som blir ett, liv, som blir flera liv. Alltid finns där en energi, en kamp för att komma framåt, men likväl är drivkraften ständigt negativ.

Strindberg och havet

2010-09-27T07:26:00.002+02:00

Under en nyligen inträffad sjukhusvistelse fick jag tillfälle att förkovra mig i Strindbergs Skärkarlsliv, samt I havsbandet, som har getts ut gemensamt i en pocketvolym. Eftersom jag inte hade någonting annat för mig, samt ett mycket dåligt utbud av annan litteratur, i synnerhet på ett hyfsat lättförståeligt språk (läs: ej ryska), så lade jag ned ansenlig tid på denna volym, inkluderat en del omläsningar direkt påföljande själva genomläsningen. Om det är så att jag på det sättet har lyckats bilda mig någon djupare uppfattning om dessa skärgårdshistorier kan jag tyvärr dock inte svara på och kanske är det ganska otroligt, med tanke på att jag faktiskt låg på sjukhus och hade en anledning därtill.

I alla fall. Skärkarlsliv är, för den som inte redan var bekant med det, en samling historier från skärgården, som på olika sätt behandlar de teman och karaktäriseringar som Strindberg så generöst delar med sig av i inledningen. Han gör bland annat noggranna naturiakttagelser, talar om isoleringen i de små kustsamhällena och den "egna lag" som på sina ställen uppstår och den hedniska religion och vidskeplighet som ibland är framträdande för de av havet levande människorna. Han nämner bland annat ett fall då han hörde en mördare omnämnas. Mannen hade dränkt sin hustru och den enkla domen av befolkningen var helt enkelt att han "begått ett litet snedsteg". Skärkarlen är en ensling.

I havsbandet behandlar till stor del samma tema, men är en längre berättelse om en man från en högre klass och med en universitetsutbildning, som kommer ut till en liten havsort för att forska på förändringar och förbättringar i fisket. Det är i mångt och mycket en skildring av ett psyke som successivt bryts ned av sin omgivning - ett samhälle som skyr all förändring.

Det är lätt att se de realistiska dragen i berättelserna och i synnerhet som skildringarna är ganska mörka. Strindberg påstår sig själv här skildra "slagsidorna" av skärkarlslivet, efter den, enligt honom själv, väldigt ljusa och glada Hemsöborna. Samtidigt kan jag, efter att ha sneglat lite på utgivningsåren (1888 och 1890), också se en del likheter med den begynnande nittiotalismens idéer. Inte för att jag vill skjuta in Strindberg i det facket, utan för att det är spännande att jämföra både teman (hembygd, hembygdsnationalism, naturromantik, psykologi och hedendom/äldre naturreligion) och förfaringssätt (stil, såsom till exempel den psykologiska skildringen av huvudpersonen i I havsbandets tilltagande vansinne) med de samtida nordiska författarna. Sedan kan ju också jag med klarhet se att det kärva, vetenskapliga och pessimistiska förhållningssättet till allt detta, samt till den "enkla människan" inte ligger naturalismen långt ifrån.

Och så talar man ju om I havsbandet som "övermänniskoromanen" där Nietzsches Så talade Zarathustra blir en rimlig koppling.

Det jag skulle vilja komma fram till var, som tidigare nämnt, havet. Havet som symbol i denna roman har ganska mycket gemensamt med flera av de saker jag tog fasta på min analys av Hemingways Att ha och inte ha. Det är isoleringen och den därpå följande "fria" lagstiftningen. Det kärva, det hårda, men också överslätande. Födan kommer från havet och utan den står döden för dörren, vilket är lika med ett upphävande av lagen. Isoleringen leder också till en enorm påfrestning för samlivet hos människorna som lever där, vilket i sin tur också leder till vidriga brott, som liksom (ibland också bokstavligt talat) sköljs under vågorna.

Havet är närheten till naturen, därmed också till naturkrafterna, vilket appellerar till den klassiska havsbilden, som det kraftfulla väsenartade. Vidskepligheten blir en produkt av människans litenhet inför naturen och bilden blir här klassisk: det är den lilla människan, mot den härskande naturen. Hon försöker ta hjälp av högre makter för att få ut sin lilla del för överlevnad av moder natur och ingen tilltro sätts till vetenskap. Innan en universitetslärde kommer ut och iakttar det hela. Han vet att kuva moder natur och förlitar sig på vetenskapen för att få ut så mycket som möjligt av havet, som här blir fullkomligt avmystifierat. Han kan namnge alla växter, fiskar och havslevande varelser och ordnar på så sätt in tillvaron i ett system, helt främmande för skärkarlarna med sitt instinktiva sätt att förhålla sig till naturen och havet.

Havet spelar alltså två roller i dessa berättelser och det skulle kunna ses som en brytningsfas mellan de båda förhållningssätten. Och havet är egentligen det som i slutändan segrar, även om kritik stjälps i stora lass över de "enkla människornas" sätt att underordna sig naturen.

Nåväl, diskussionen skulle kunna fortsätta i all oändlighet, till exempel med iakttagelser av naturkraften jämte Gud, eller gudar och naturreligion i osämja med kristendom samt havets roll i den brytningen, men jag nöjer mig detta. Och tänker vad jag har tänkt en gång förut - var är friheten? När symboliserar havet frihet, vidder och ändlöshet? Jag bara tänker på den moderna människans havsromantik, med sina segelbåtar och havsutsikter.

Romantiken som ideologi - Lermontov som kritiker.

2010-09-05T22:03:00.005+02:00

I ett förvirrat uppsatsförsök har jag redogjort, eller försökt redogöra, för en idé om Michail Lermontov som en tidig rysk kritiker av romantiken som ideologi. Elizabeth Cheresh Allen hävdar att i Lermontovs pjäs Maskeraden så har den tidigare, mer byronska influensen, försvunnit och istället har ersatts av en ironisk och kritisk hållning till vad som kan hända, då människan försöker ställa sig utanför moralisk ordning och (det kristna) normsystemet. När hon hanterar romantiken som en ideologi och den romantiska hjälten som ett eftersträvansvärt ideal. Men då allt blir till en ideologi och idealet en förebild, tappas äktheten bort på vägen. Och sålunda kan man inte närma sig romantiken.

Maskeraden gör ett fint porträtt av en man som söker sina egna moraliska värderingar och försöker rättfärdiga sitt handlade utifrån principer av det romantiska idealet. Han misslyckas fatalt och blir en patetisk bild av outsidern som kämpar i gemen medvetenhet för någonting som skall tyckas ädelt, men som knappast är mer än egenkärlek och trångsynthet. Arbenin, huvudpersonen, förälskar sig i kärleken (eller snarast i sig själv) och handlar fegt för "det sanna och det stora" som kärleken som sådan får symbolisera. Han söker rämna en ordning för att göra ett misslyckat försök att bygga upp en annan. Vad han dock inte begriper är att det inte går att bli en romantisk hjälte med halvdana fegheter.

Nåväl, det hela är lite oklart, men kontentan är att jag vill argumentera för att denna kritik går att skönja, åtminstone i en svag förlaga, redan i poemet "Demonen", som annars alltid brukar härledas till en sträng romantisk anda. Protagonisten där, Demonen själv, skyddas dock en aning i den romantiska traditionen av att han ju faktiskt är Demon och således per definition står utanför Guds världsordning. Där kan han ju härja fritt, utan att kämpa i fåvitsko, som en så mänsklig varelse som Maskeradens Arbenin tvingas att göra (med ett resultat påverkat just av det faktum att han är mänsklig och således långt ifrån fullkomlig). Nej, Demonen har sin demonstatus och hans ideal står utanför Guds rike. Dock är han på grund av detta, per definition, också dömd till undergång.

För i en värld med en fullkomlig Gud, kan den romantiske hjälten aldrig segra, hur mycket rebell han än är. Nej, skillnaden mellan Arbenin och Demonen är klar, trots att de båda misslyckas i slutet. Arbenin handlar efter en ideologi, medan Demonen handlar i en långt mer rebelliskt ädel anda, då han redan står utanför världsordningen. Dock är det i Demonen som Arbenin finner sin kraft och förlaga, i en kamp som är omöjlig att segra och kräver mer och mer patetiska metoder, ju mindre mod och egentlig egensinnighet man har.

Likheten, där jag försöker se det första tecknet på Lermontovs distans till den romantiska traditionen är att det i båda poemet finns en medvetenhet i själva framställandet. Demonen må handla mer rättfärdigt (om man nu kan tala om det), men undergången är ändå predestinerad. Vem som kämpar för romantikens ideal, misslyckas. Kanske är det bara klassiskt romantiskt, med det tragiska misslyckandet, men jag tycker ändå att tonen är väl distanserad i sin romantism, för att fröet till kritiken skall avfärdas.

Lite som "en romantisk hjälte - men prova inte själv hemma."

Författarens frihet och skillnaden mellan dikt och verklighet

2010-08-29T19:25:00.001+02:00

Den okände författaren är ett fenomen. Den välkände, men halvt på egen hand ihopfabulerade, är ett annat fenomen. Detta hör kanske mer till vanligheterna om man går bakåt i tiden, där det är svårt att kontrollera fakta, såsom till exempel fallet Edgar Allan Poe. I introduktionen till min utgåva av Tales of Mystery and Imagination, skriven av John S. Whitley, står det att: ”It has never been easy to give details of Poe’s life because he frequently fantasized (lied) about dates and place and he suffered from possibly the worst literary executor in history, Rufus Griswold, who sought every opportunity to blacken Poe’s name.” Här utgår jag från att dessa påstådda lögner alltså är uppgifter från öppet biografiskt material, där Poe medvetet sökt förvirra omvärlden. Ett annat, mer ofrivilligt sätt att berätta sin egen historia, är genom romanen.

I en introduktion av metakaraktär hävdar till exempel Louis-Ferdinand Céline i sin bok Resa till nattens ände, bestämt att allt är uppdiktat. Någonting som gängse biograf ej är ense med honom om och som han säkerligen även vill påskina med den övertydliga introduktionen.

Att en roman grundar sig på författarens egenupplevda händelser är ingalunda någonting ovanligt, snarare är det väl så att det i någon mån till och med är nödvändigt med någon form av erfarenhet för det mesta skrivande – men ibland tycks korrelationen med ett verkligt händelseflöde vara alltför uppenbar, för att det hela inte väldigt lätt skall avläsas som rätt och slätt självbiografiskt skrivande. Och där kan självklart problem uppstå, precis som med de otaliga böckerna och påföljande konflikterna som hanterar ”based on a true story” – där det hela visar sig var helt eller delvis påhitt. Här kan man ju tycka att om författaren inte hävdar att allt är sant, skall det heller inte tas för sant, men som de flesta vet, är mytbildning ganska populärt.
Många läsare tycks vilja att det som står skrivet också skall referera till en verklig händelse, snarare än att vara ren fiktion, åtminstone om man tror medierna och de upprepade utfallen mot författare som inte talat ”sanning”, trots att de påstått sig göra det.

Jag kan ju tycka att det är sak samma om Gregory David Roberts (Shantaram) verkligen upplevde ens hälften av det där eländet, om Johnny Cash liv verkligen var så hårt som hans scenpersona framställde det, eller om den där Alice i Go Ask Alice, verkligen existerade på riktigt. För mig är litteraturen fiktion och kan visserligen ha ett värde i sin trovärdighet, men där den egentliga korrelationen är ganska ointressant. Jag antar att jag inte får jobb på DN med den åsikten, men jag kan i alla fall fortsätta att leva ett halvfiktionsartat liv i min dagbok, utan ideliga frågor om detta VERKLIGEN inträffade. Nej, det gjorde det inte. Men det gjorde det i mitt huvud.

Här föll jag ifrån ämnet en aning, där jag mer ville tala om en författare som kanske medvetet försöker brodera ut sitt liv, eller förvirra omvärlden en aning. Ola Hansson var nog ingen notorisk lögnare till exempel, men blandade gärna ihop och förkortade perioder av sitt liv lite slentrianmässigt, så att idoga biografskrivare fick jobba hårt med att ta reda på vilken sommar han egentligen tillbringade vid Ringsjön. Om detta nu är så extremt viktigt.

Vissa samtida, och dåtida författare för den delen, bidrar till myten om sig själv bara genom att hålla sig borta. Se bara på Nikanor Teratologen, som både genom pseudonym och isolering har sysselsatt mångas fantasi. Och även om identiteten är avslöjad, finns det många som spärrar upp ögonen vid bara tanken på griftefridsbrottet han gjort sig skyldig till långt tidigare i sitt liv. Det i kombination till tematiken på romanerna kan väl få vilken tonårspojkes hjärna som helt att mytologisera. Även detta kan jag bli lite trött på ibland. Nej, författaren är inte död, men ibland kan man väl bara låta dem vara och kanske inte kartlägga deras liv fullständigt – med ständiga kopplingar till den litteratur de skrivit. Det här med att blanda ihop dikt och verklighet känns lite passé. Eller schizofrent.

Havet som symbol.

2010-08-26T11:41:00.002+02:00

Efter en essä i tidsskriften Ordkonst för något år och ett halv sedan, som behandlade Hemingways roman Att ha och inte ha och havet som symbol i denna roman, har jag ofta återkommit till temat i tanken. Vad symboliserar havet? I essän hänvisar jag bland annat till Saumel Taylor Coleridges The Rime of the Ancient Mariner och en klassisk besjälning av havet. Havet har en styrka och grymhet som inte återfinns i Att ha och inte ha. Där är havet livgivande och livtagande, men hyfsat odramatiskt.

Faller någon i, försvinner denne, men det är inte de vilda vågorna i ett personifierat hav som bär skulden. Människan är den farliga, inte det skrämmande, stora och odefinierbara.

Och så igår läste jag Thorsten Jonssons Konvoj och förstod plötsligt varför han kallats för den svenske Hemingway. Historien är ett fartyg med privatpassagerare på väg över till Canada från Europa, mitt under det brinnande andra världskriget. Båten är en del av en stor konvoj, som alltså i formation tar sig över havet, med nattlig mörkläggning, utkiksbåtar och avlösande vakter dygnet runt.

Och liksom hos Heminway är inte faran havet. Havet är den utsattes plats, men fienden är människan. Fienden är inte naturen, utan vi själva. Havets symbolvärde är mycket viktigt, då det är den isolerande faktorn som drar handlingen framåt. Alla människoöden binds samman i en gemensam oro, ett äventyr på en så liten yta att möten människorna emellan är omöjliga att undvika. Det är nästan råbarkat, kort, intensivt men kärnfullt. Alla gör de en resa som innebär en förändring. USA är fortfarande USA och avståndet till Europa är enorm. Många skall stanna där, bygga upp sin tillvaro från början och brottas med tanken på det slutgiltiga avskedet. Havet blir en tidsmarkör i deras livsaxel, eller ett mellanspel i en oundviklig process. Och vad är inte mer passande än samtal, tankar och livsångest till en fond av vågskvalp? Livet trängs ihop på en liten yta, omgiven av vatten. Som Harrys färd mellan Key West och Cuba.

spöken i den amerikanska södern.

2010-08-25T20:57:00.005+02:00

Det var på en buss. Jag tror bestämt att regnet slog mot rutan och åskan sköt blixtar i alla riktningar. I slutet på novellen läste jag meningen: "Denna historia utspelade sig precis en bit utanför Richmond, Virginia."

I regnet for vi förbi skylten "Richmond, 26". Och då kan man vara hur realistiskt lagd man vill, men nog ryste det till längs ryggraden en smula.

Så nog kan miljön påverka läsningen. Jag hade nog aldrig känt mig så nära Edgar Allan Poes värld, som när jag genom bussfönstret hade samma miljöer som beskrevs i novellen jag läste. Det var bergochdalbana i språket, det var södern och värmen, fukten och svällande, murket trä. Ja, varför inte, allt kan hända, allt är möjligt. Nog kan det finnas mumier i landet där majsen växer sig grotesk och syrsorna spelar öronbedövande. Jag sväljer det med hull och hår.

Dessutom är det fascinerande för en svensk med begränsad läsvana i artonhundratalsengelska, att förkovra sig i Poe.

'The Amontillado!' ejaculated my friend, not yet recovered from his astonishment.
'True' I replied, 'The Amontillado.'

Mannen utan verklighet.

2010-08-25T10:53:00.004+02:00

Att beakta är detta alltså den motpol jag försökte värja mig emot i mitt förkovrande i barn- och ungdomslitteraturen - en litteratur där man vet vad man får, nämligen en verklighet baserad på de ideal vi är bekanta med.

Här vet vi inte vad vi har att vänta oss. (Eller lyser försöket att bryta sig ut alldeles för skarpt?)

Mannen utan verklighet är inte mannen utan egenskaper, men en man utan egenskaper kan med fördel sakna verklighet. Och den är så långt från "Verklighetens folk" man kan komma. Eller leva utanför det vi kallar verklighet. En värld där gott och ont inte mäts med de gängse instrumenten. En värld som inte är betingad av en redan förutbestämd världsordning. Och här är det inte den romantiske hjälten, med "högre" ideal, eller ens den misslyckade varianten, som i den förut nämnda Lermontovs Maskeraden, där moral blir omoral och berättigandet lönlöst.

Jag mötte dem i Lotta Lotass Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet. Seriemördarna och vår fascination inför det som inte vet några gränser. Det som handlar utifrån premisser vi inte är bekanta med. De som har slagit sig lös från det där osynliga som fäster oss samman, men som vi inte kan tänka utanför. Världsordningen, kalla den vad du vill. Det kring vilket vårt språk är uppbyggt, det som får Wittgenstein att låta bli att tala om det vi inte kan tala. Men kan vi tänka oss det, kan vi förstå vad det handlar om? Vad än svaret är på den frågan, vet jag att vi försöker. Därför fascineras vi av vansinne och i synnerhet då den får utfall som helt går emot gängse normer.

Men vad finns där att förstå, kunde jag tänka lite då jag nyligen läste Stig Larssons Nyår. Mannen jag inte vill förstå, för där finns ingenting som fungerar på det sätt jag är van vid. Samvete, det lärde jag mig tidigt på kyrkans barntimmar i en by i den östgötska skogen. Det tappade mannen från Vilhelmina då han tappade vår verklighet. Den vi försöker göra gemensam, allt för att vi skall tala samma språk och leva i samklang. Denna protagonist lever inte ett liv vi kan referera till och han reagerar inte på saker såsom vi har lärt oss dem - orsak och verkan. Således skräms vi. Och fascineras.

Men jag fascinerades inte av Fritzl. Jag läste inte ens tidningarna. Jag såg inte dokumentärerna om de otaliga våldsverkare och pedofiler som strömmat genom samhället. Jag grät då jag såg SVT:s serie om lasermannen och jag är främst fylld av ett stumt, tomt obehag då jag läser Nyår.

För mig blir fascinationen för mycket av en tendens, ett oriktad längtan efter "det förbjudna", någon slags katolsk småpojkefantasi jag inte riktigt kommer åt. Seriemördarna försöker inte, de bara är. Men de som avgudar American Psycho blir bara patetiska i sitt gripande efter antitesen.

Min platonska idévärld är kanske alldeles för hårt åtskruvad.

Årets läsupplevelse

2010-08-23T15:40:00.002+02:00

Trots att året är långt ifrån slut, vågar jag lägga flera röster på att den bok jag läste i juni innevarande år; Tredje flykthastigheten av Lotta Lotass, faktiskt kommer att inneha titeln året ut. Det var en läsupplevelse utöver det vanliga. Jag lyckades ignorera folk omkring mig med ett förvånande resultat, som annars aldrig. Jag kunde inte sluta läsa, vilket är ett utmärkt betyg i sig själv. Jag läste om flera partier och otaliga gånger kunde jag stanna upp och tänka igenom det jag läst.

Det var rörande, utan att vara löjligt. En historia, utan att vara sammanhängande. Det var fragment av tragedier, ihoprörda med en av Sovjets största bländverk. Rymdfärden. Jag såg mig själv sena vinterkvällar i Gagarinparken i Samara, dessa grånade monument och historierna om alla mord och rån som skedde i den vinterstängda rysstivoliparken. Jag såg den falska glädjen grusas av nederlag, som ingen såg. Och jag fick vatten på min kvarn, i stora mängder. Bländverk, kapplöpning och att tuta i folk osanning. Underrapportera, om ens rapportera alls, så ser det ut i dagens Ryssland också. Allt handlar om pengar. Och image. Det sätter folk livet till för.

Att allt är ett elände vet vi, sällan får vi det så vackert - med den blixtrande snön och de suggestiva meningarna.

Ungdomens litteratur VI, äventyrsromanen

2010-08-14T15:05:00.004+02:00

Nästa verk ut på ungdomslitteraturplanet är en bok som i en av sina filmatiserade former betydde väldigt för mig under min uppväxt. Skriet från vildmarken på svenska och The Call of the Wild i original är en bok som i stor utsträckning också infiltrerat den svenska ungdomens sinnen. Jack London, både som symbol för det "den amerikanska mentaliteten" och som en av de unga döda med ett tragiskt livsöde, har lyckats skapa en mycket stark berättelse, för såväl den unge äventyrsboksläsaren och den med fascination för allegorier över ett idiotiskt samhälle.

En god vän till mig berättade att han hade haft svårt att koppla att det var en hund och inte en människa det handlade om i början. Allegorin till en människas kamp mot samhället är alltså väl underbyggd av en rad uttryck och metaforer som är långt mer mänskliga än hundlika, i synnerhet i början, då hunden är domesticerad och instinkterna vilande. Och trots att allting oupphörligen går i en riktning som leder till en mer och mer cynisk syn på omgivningen, finns där hela tiden en oupphörlig livskraft. Den starke överlever. Och livet är kampen för överlevnad.

Hans senare roman, White Fang, är den motsatta berättelsen. The Call of the Wild handlar om en hund som sakteliga närmar sig sin anfader, vargen, medan White Fang handlar om en varghund som till slut blir domesticerad. I båda premieras självständighet, egensinnighet och styrka - men i båda finns också den positiva auktoriteten. Den vänliga, rättvisa, men också fasta mansfiguren som bemöts med besinningslös kärlek, trofasthet och lydnad. Att bli kuvad av egen vilja, tycks vara hundens öde.

Jag var fascinerad. Till viss del av nostalgiska skäl, men också för att jag tror att äventyrsgenren är kraftigt nedvärderad av individer över de tjugo. Dock måste jag tillstå att jag i mitten av den andra romanen blev lätt uttråkad. Jag hade lärt mig mönstret de båda verken följde och förutsägbarheten var fullkomlig. Kanske blev också den stereotypa patriarkala mansrollen väl synlig och något irriterande, även om man i så tidig litteratur ofta får svälja både det ena och det andra.

Ungdomens litteratur V

2010-08-12T20:59:00.006+02:00

I ett av de få tidningsläsande ögonblicken under min USA-vistelse, lyckades jag springa in i det faktum att det är femtioårsjubileum för utgivandet av boken To Kill a Mockingbird av Harper Lee. Detta har säkerligen inte heller gått svenska medier förbi, men därom vet jag intet i min vanliga samtidsouppdatering. Dessutom figurerar boken på svenska med den mycket fantasilösa titeln Dödssynden, som är en enkel helöversättning av det uttryck som används i den engelska titeln, vilken refererar till just den episod där uttrycket används i boken. Ordet "dödssynd" i sig nämns dock aldrig vad jag kan minnas och det hela kan säkert gå mången svensk läsare förbi.

Nåväl, iväg från titelfrågan. Att detta är en mycket betydelsefull bok i de förenta staterna i väst, var svårt att undgå, inte minst då jag läste artikeln. En kvinna som undervisat barn i många år, berättade att hon inte kunde tänka sig att inte låta barnen läsa denna bok och att hon inte haft "en enda elev som inte älskade den". Detta har jag visserligen mycket, mycket svårt att tro, inte minst med tanke på barns allmänna avoghet gentemot saker som de tvingas göra, men ja, jag förstår poängen.

Och jag förstår poängen när jag läser den också. Det är en uppväxtroman om en ung flickas bryderier och äventyr i en småstad i Alabama - den amerikanska Södern. Huvudtemat - förutom skildringen av en ung flicka som inte trivs under könsnormer och etikett, är rasism, och den sömniga, invanda och smått frustrerande inskränkthet, som, tro mig, existerar än idag i hög grad där i Södern.

Så, med en stark kritik mot söderns rasism och med en mer liberaliserad syn på såväl barnuppfostran som liv och leverne i allmänhet, så ser jag precis vilken plats denna bok intar i skolväsendet. Men det är inte det som gör den läsvärd för någon som för länge sedan lämnat den tänkta målgruppen. Nej, i mitt intresse för bifigurer, fångade en mitt intresse. Arthur. Och frågan är om inte hela boken egentligen cirkulerar kring denna person. Det börjar med honom - och slutar där. Han är det egentliga beviset på att godhet finns och att allt inte är hopplöst.

Och hur överdrivet eller förutsägbart det än kan vara, är det precis vad man behöver, efter att ha vadat runt i träsk av Stig Larssonar, nedmosad i gyttjan bland Rimbauds och Baudelaires efterföljare i ett kaos av skevt könsumgänge, massmord och blekögda Schopenhauerdyrkare - med tonvis av obehag, personifierat i allt från Peter Sotos till Nikanor Teratologen. Ja, då behöver man en outsider, en Arthur, som inte nödvändigtvis dödar den hundvalp han klappar (och vars efternamn inte klingar tyskt).

Och då kan jag slå ett slag för barnboken, här formgiven av Harper Lee.

Ungdomens litteratur IV

2010-08-11T22:01:00.004+02:00

Under en resa i väst har jag, istället för att djupdyka i Hemingway, beatgenerationens poesi eller någon annan fascinerande knarkresa i jakten på den amerikanska drömmen, hängett mig åt litteraturen tillägnad, eller lämplig för, barn i 10-15-årsåldern. Detta skedde oförhappandes och kan ses som någonting förhållandevis oförutsett, med tanke på de verk som tidigare tagits upp i detta medium.

Först ut var The Catcher in the Rye av den nyligen bortgången J D Salinger, vilken, passande nog, lästes i och kring New York City - allt för att låta verklighet och dikt sammanfalla. Förutom ett fåtal problem med vissa slanguttryck som kanske mist sin popularitet, eller helt enkelt aldrig nått min enkelskutbildning, föll jag in i tonen ganska snart. Historien är densamma - och här finns det all anledning att återkoppla till "Ungdomens litteratur III" och berättelsen om den unge Törless. Här framkommer dock skillnaden också mycket tydligt. Musils roman är en roman om, men inte nödvändigtvis för ungdomen, medan Salingers roman i mångt och mycket är mer anpassad för en yngre publik. Därmed inte sagt att boken är en barnbok, nej, med lite erfarenhet vet vi att mycket äldre tiders litteratur som vi idag klassificerar som barn- eller ungdomslitteratur, från början vände sig till en äldre publik och så var också Salingers intentioner. Men The Catcher in the Rye har de attribut som jag idag, (kanske som barn av min tid), skulle rekommendera åtminstone mig själv som tolvåring att läsa.

Räddaren i nöden, som den heter på svenska, faller lätt in i klichéer om den unge rebellens väg mot flykten/anpassningen, men med ett par intressanta bifigurer och små vändningar, kan jag ändå acceptera huvudpersonens mer och mer framträdande vek- och snällhet, som någonting visserligen förutsägbart, men inte helt felhanterat. Sympati uppstår och miljöerna som framställs är inte helt oävna, litterärt sett.

Huvudpersonen är en blandning mellan förmätenhet och sann rebellanda, i en kombination som ibland är lite svårförståelig. Han har en tendens att ställa sig över alla andra och en vilja att bryta regler, medan hans beteendemönster i allmänhet faktiskt mer liknar ett bokstavsbarns. Detta för att helt godtyckligt ge honom en diagnos som inkluderar koncentrationssvårigheter, ovanlig impulsivitet, förvirrad verklighetsuppfattning och svårighet att se konsekvensen av en handling.

Men ja, klart läsvärd är den, kanske i synnerhet för någon i elva-tolvårsåldern, men den är också ganska spännande i sin tidsdokumentation, för envar som önskar sig in i New York lite tidigare i det förra seklet.

Fyrtiotalets fullträffar

2010-06-15T20:30:00.003+02:00

Så, har ni inte alltid, som jag, undrat vad de svenska folket läste år 1949? Idag fick jag svaret, bläddrandes i en bok jag på måfå dragit ur bokhyllan och börjat läsa (boken råkar vara Thorsten Jonssons Konvoj och för den som orkar se efter, så har jag tidigare skrivit om denne man, kanske sommaren 2008).

Nedan följer alltså de tre fullträffarna i BFB:s höstserie 1949:

Eric Lundqvist
Kamrat med kannibaler
Fantastiska upplevelser bland vildar på Nya Guinea.

Hjalmar Söderberg
Doktor Glas
Omdiskuterad äktenskapsroman.

Stieg Trenter
Farlig fåfänga
En skarp "deckare" med spännande handling i Stockholmsmiljö.

Otto-Karl Oskarsson
All älvens timmer
Originalroman (tidigare ej utgiven). Romanen bygger på de ödsliga förhållandena i en norrländsk småby vid en timmerälv. Arbetsstrider, bojkott och strejker.

Alice Lyttkens
Det är dit vi längtar
En fascinerande roman om den moderna kvinnans yrkesambition och kärlekslängtan.

Kenneth Roberts
Kapten Försiktig
Spännande sjöäventyr - romantisk kärlek.

Mycket känner man igen. Mycket hade varit annorlunda. Se bara på "vildarna" i kannibalboken, eller på det faktum att en deckare är ett så pass nytt, om inte fenomen, så dock begrepp, att det bäst skrivs ut inom citationstecken. Att Doktor Glas skulle benämnas som "omdiskuterad" är nog ingenting som skulle ske idag, då den diskussionen nog är sedan länge död. Bara det faktum att den kallas för "äktenskapsroman" indikerar ju precis vad det handlar om. Den "moderna kvinnan" är nog inte heller riktigt vad som skulle menas med det idag, men detta skall vi inte gå längre in på.

Men med vissa modifikationer, och kanske med ett borttagande av roman nummer sex, äventyrsberättelsen (då denna genre för tillfället tycks vara hyfsat bortglömd) och en lite postkolonial färgning på roman nummer ett, så hade vi nog kunnat spela på dagens spelplan också. Om man dessutom inkluderar något självutlämnande dravel om alkoholiserade fäder eller skymfer mot den svenska kultureliten.

Sommarens mastodontverk

2010-06-12T16:23:00.006+02:00

Sommaren inbjuder ofta till långläsning. De lediga, vakna och ljusa timmarna tenderar att bli fler och verk på tusen sidor eller mer känns inte längre som en omöjlighet. De andra årstiderna är en stor del av min läsningen hänvisad till bussar, tåg och andra färdmedel, vilket också försvårar läsandet av stora volymer. Vid sommarens balkongläsning är en tvåkilosupplaga av Decamerone inte lika otymplig som i väskan på cykeln på väg till bussen.

Så; denna sommar rekommenderas att tillägnas mastodontverken, eller i alla fall ett av dem. Jag kategoriserar in dem ganska olika och alla är kanske inte motiverade "gigantiska" verk på alla plan, men duger alla gott för en lite längre och mer sammanhållen läsupplevelse.

om inte tidigare genomläsning i en nära förfluten tid skett:

Väinö Linnas trologi om Här under polstjärnan om Jussi Koskelas levnadsöde. Tre bastanta volymer och den fristående Okänd Soldat, som passar alla med sinne för långa, episka livshistorier. Översättningen är dessutom charmant och ja, trilogin har nyutgivits nyligen och är därför lätt att få tag på.

Både Gravitationens regnbåge av Thomas Pynchon och Motståndets Estetik av Peter Weiss passar den som inte bara vill ha mastodontverk i omfånget, utan som vill utmana det sommarslöa sinnet en smula. Se tidigare inlägg ((2007?) för vidare information).

En klassisk författare med ett antal bastanta böcker, som med fördel läses i rad, är John Steinbeck, vilket sägs med risk för att verka tråkig. Men då solen går på högvarv och hjärnan på lågvarv, är Salinasdalen, om än inte svalkande, så åtminstone uppfriskande för sinnet. Läs Vredens druvor och Öster om eden.

För att återuppliva barna- och äventyrssinnet är böckerna om Magre Memed charmerande revolutionära (tematiskt) och klassiskt hjälteutmålande, men rekommenderas inte för den som är på kritiskt humör. Hursomhelst, underhållande sidvändare. Låt tistlarna brinna! av Yasar Kemal kan med fördel läsas med filten utbredd på ett uttorkat tistelfält. Om man har ett sådant att tillgå.

Att ta itu med Dostojevskij, eller ge sig på en omläsning av några verk, är inte heller helt fel, då flera av romanerna passar utmärkt att läsas efter varandra. Onda andar, Ynglingen, Idioten, Brott och straff, samt Bröderna Karamazov ger visserligen en inte helt positiv inställning till livet, men med rätt mängd ytterligare positiva inslag i sommarens fortgående, är det inte helt fel litteratur. Om det skall vara ryskt, men inte fullt så intensivt, kan Tolstojs Anna Karenina eller Krig och Fred, uppbrutna av tråkiga partier med jordbrukspolitik och krigsteori, vara på rekommendation. Dock kanske inte på följd - om man inte vill göra sommaren mycket lång.

Med förkärlek för krig kan man ta itu med ett riktigt mastodontprojekt, nämligen Stilla flyter Don av Michail Sjolochov. Detta skulle jag dock först och främst rekommendera den som testat sina proustska vingar. Don flyter vidare medan man, med stor behållning, större än man någonsin kan föreställa sig, spanar efter den tid som flytt.

Är levnadsöden i dagboksform vad man letar efter, kan man ju starta krig mot långtråkigheten med Anaïs Nins dagböcker, eller nöja sig med betydligt mindre omfång, som Witold Gombrowicz, sylvia Plath eller Lars Norén. Ja, då har man redan nått samtidsuppdateringen förstås, och kan dessutom roa sig med Martina Lowdens Allt.

Vill man vara intellektuell kan man läsa Heideggers Varat och tiden eller någon eländig Kantkritik, men det rekommenderas inte, även om dessa säkert räcker i många somrar. Alla somrar man har kvar. Nietzscheaforismer på sin höjd, skulle jag säga, innan man sväljer Knut Hamsuns samlade verk (som uppgår till 15 band) eller Thomas Manns Bergtagen eller Huset Buddenbrook. Charles Dickens kan även han undergå rekommendation, liksom det mesta i engelsk klassisk 1800-talslitteraturväg med rätt omfång. Man bör dock undvika David Copperfield, som med fördel läses i höstregn.

Nu har jag alltså redan rekommenderat halva litteraturhistorien och inte blev någon klokare för det. Men läs för all del. Det finns ingenting bättre, säger bloggskribenten enhälligt.

Ungdomens litteratur III, litteratur OM ungdomen.

2010-05-31T17:06:00.003+02:00

Jag tänkte tala om uppväxtromaner - och en i synnerhet.

Vi är bekanta med internatmiljön - unga män, psykisk och fysisk misshandel. Och nu talar jag INTE om Jan G, dithän går jag ej.

Robert Musils Den unge Törless förvillelser är inte bara en utmärkt roman, utan har även filmatiseras av Volker Schlöndorff 1966.

Den unge Törless är precis som jag tänker mig unga män i allmänhet, i den åldern då de börjar upptäcka Kant och ifrågasätta matematiken. Han är ungdomligt uppfylld av sig själv, fylld i sig själv och av den Kant han inte begriper sig på. Och Musil kommer undan med denna egoncentriske pojkvasker, som skulle retat gallfeber på vilken sund varelse som helst, om den utspelat sig i svensk nutid. Eller i vilken nutid som helst.

Och kanske kommer Törless också undan i och med sin brist på egenskaper, om jag fritt får göra en jämförelse med den Ulrich som är huvudperson i Mannen utan egenskaper. Han är inte uttänkt, inte klar, utan en mottaglig motståndare för det som ligger utanför. Det gör att han ofta står utanför den tortyr som försiggår på skolan, och då han väl deltar, verkar det vara halvhjärtat. (Här måste jag dock kanske ändra mig, kanske gör hans brist på egenskaper honom faktiskt än mer odräglig, för vad är inte mer irriterande än någon som bara betraktar och aldrig deltar).

Den vanliga homosexuella touchen finns, likväl horhuset och spritdrickandet. Lite fascinerande är skolan, som får lite av en gotisk labyrintstämning över sig och som är fylld av lämpliga gömställen för tveksamma aktiviteter och som ger lagom mycket mörker och dysterhet till berättelsen.

Törless är den avståndstagande, den kalla och obrydda, med inre konflikter som ger honom insikt om hans egna tillkortakommanden. Kanske skiljer den sig på dessa punkter inte stort mot mycket annat inne på ungdoms- och nihilismtemat, men stämningen ger en annan dimension till romanen, som fick mig att fortsätta läsningen vid hyfsat gott mod.

Hauptmann och Goethe-komplexet.

2010-05-24T19:45:00.004+02:00

Gerhart Hauptmann? Nej, jag tänkte väl det. Nobelpristagaren i litteratur samma år som Strindberg gick ur tiden. Naturalistiska dramer skrev han också, kan man av de tyska informationskällorna utläsa, men om likheten med Strindberg upphör där, vet jag ej.

Jag har i alla fall läst Mignon och fick mig en tankeställare i komplex och parafraser.

Är man tysk kan man ha Goethekomplex. Vem som helst kan ha Shakespearekomplex och är man svensk, i rätt tid och genre, faller Strindbergs skugga långt. Alla ryssar måste på ett eller annat sätt förhålla sig till Pusjkin, ty han var ju skapare av det ryska språket! Hur man låter sina komplex, alluderingar och parafraser komma till uttryck, är en annan historia.

Michail Lermontovs drama Maskeraden är en så uppenbar Othellokopia att det inte är någon tvekan om saken, utan minsta öppen hänvisning till Shakespeare själv. Kanske hoppades han att ingen av hans läsare skulle ha kännedom om Othello, även om detta inte är direkt troligt ens i det tidiga artonhundratalets Ryssland, eller så hade han en bestämd tanke med denna genomgående tematiska kopia, russifierad likväl som romantiserad (som i romantiken).

Ett annat sätt att hantera det på är att låta den store träda in i texten i egen hög person. I Hauptmanns Mignon går Goethe förbi ett par gånger. Mindre bokstavligt talat går han förbi redan i titeln; Mignon, som är direkt från Wilhelm Meisters Lehrjahre, en roman som i sin tur handlar om en teatergrupp som gör en uppsättning av Shakespeares Hamlet (för att göra listan av giganter lång).

Mignons berättare rör sig i italienska sjötrakter och är en hängiven beundrare av Goethe, även om han inledningsvis låter den tyske författaren Jean Paul och dennes Titan gå före Faust. Berättaren, nu en äldre man, är stor i orden, ibland nästan svulstig, men väl medveten om sin egen deliriska framtoning är han ibland också charmant i sin högdragenhet och i sitt obevekliga allvar. Det går alltså rykten om att Goethe har setts spankulera i nejden och berättarens första möte med poeten blir inte någon överraskning. Det tycks som om bergsområdet fått en osalig ande på halsen, om inte två - då huvudpersonen lite feberaktigt, där i alla fall jag kan dra paralleller till Manns von Aschenbach (der Tod in Venedig), börjar följa efter en ung flicka som han kallar för Mignon.

Gubbsjukt, skulle jag ibland kalla det, men han ser henne som direkt stigen ur poesin och då finns inte utrymme för pedofilitolkningar förstås. Helst inte då allt tycks vara övervakat av herr Goethe. Det blir alltså en färd genom småstäder och berg i en ganska passiv jakt på det absurda cirkusfölje som Mignon setts i och allting får en ren och upphöjd status, trots fetischismens egentliga påpekande.

Här har vi tal om Goethereferenser som inte bara har en genomsyrande, utan även en rent uppbyggande karaktär och såhär förhåller man sig lätt till sin store föregångare - för trots nobelpris är det inte lätt att vara tysk dramatiker efter Faust, utan att förhålla sig till sin historia. Då kan man lika gärna bre på, tänker jag. Den store anden lever kvar i och skapar ständigt ny poesi, nu genom sina efterträdare. Han får nya beundrare i romankaraktärer och ger dem levande poesi.

Jag har genomlevt nittiotalet och är inte helt obekant med begreppet ironi. Fulla av ironiska överdoser tror jag mig kunna skönja det hyfsat bra, där det är motiverat. Här flyger allt högt, Hauptmann och bokens berättare är stora i orden och Goethe blir omisskännligen lika värdigt beskriven som sin egen marmorbyst. Det finns ingen ironi och jag begriper inte till en början. Jag kan inte ta det på allvar, men det är just vad det är meningen att jag skall göra. Det är en spökhistoria i historien och finstämd prosa till minne av den stora poesin. Jag ställer mig kluven, men jobbar med att stävja min ironi. Kanske är de såhär det går till - vid italienska sjöar och berg, vandrar gamla män omkring och kommunicerar med gamla poeter.

Och jag är kanske inte förvånad över Hauptmanns respektfulla möte med sin företrädare, även om han med sin tokigaprofessors-frisyr snarare ser ut som vore han en respektlös tok. Han gör upp med gamla tyska spöken på ett värdigt vis, genom denna spökhistoria. Och gällande spökhistorian ser jag onekligen en koppling till den i kortromanen nämnde Jean Paul, som ibland kopplas till romantiken och E. T. A. Hoffmann. Och plötsligt står mönstret klart, om än komplext. Goethe gör besök och Hauptmann inkluderar hela historian från förromantik och genom romantiken, fram till sin egen tid. Fint, tänker jag, och avslutar med att högtravande citat:

Den gamle herrn såg nämligen på mig. Han gjorde det med dessa runda stora magiska Goetheögon som blivit till en myt. /../ Men i det att hans gåtfullt fasta blick borrade sig djupare och djupare in i mig, kände jag hur en bestämd befallning borrade sig in i mig och genast gjorde mig till hans slav

Så kan man hantera sitt Goethekomplex - enligt Hauptmann.

Den ultimata läsupplevelsen.

2010-05-21T14:06:00.005+02:00

Att den ultimata läsupplevelsen inte existerar är jag och ett flertal andra inbitna läsare rörande överens om (och att den är än mer omöjlig att nå på denna blogg, är vi alla fullt övertygade om).

Men vad förhöjer en läsupplevelse (om man undantar yttre faktorer)? Det personliga engagemanget, förväntningarna eller graden av förståelse?

Och vad är förståelse? Hur har man förstått det man läser och viken tolkning/läsning är den rätta? Därom tvistar de lärde och inte tänker jag ge mig in i den diskussionen, utan frågan jag ställer mig är om detta egentligen förhöjer läsupplevelsen. Är det rimligt att anta att en litteraturprofessor får mer ut av att läsa Mannen utan egenskaper än en ickebeläst plåtslagare? Svaret är nog både ja och nej. Men vilka faktorer som egentligen spelar roll, är ganska svåra att placera.

Ett exempel från min egen erfarenhet är två läsningar av Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov, som, om jag inte minns fel, i någon tidning röstats fram som förra århundradets bästa roman. Jag läste den då jag var femton första gången och sedan andra gången fem år, och två av dessa hängivna åt litteraturstudier, senare. Andra gången med analys och diskussion med bland annat en professor i rysk litteratur.

Var boken bättre den andra gången? Var läsupplevelsen mer nyanserad, fylld av mer insikt? Ja, då hade jag tuggat i mig såväl Faust som Bibeln och kunde dra referenser som jag tidigare inte kunnat, men sönderanalyserade likväl de ironiska kommentarerna till det sovjetiska författarförbundet och lade in dubbla och tredubbla meningar till varje fras. Det blev inte klarare, men väl snårigare, och läsupplevelsen blev störd. Analysen störde alltså läsupplevelsen, men tillförde ändå vissa saker. Det jag inte sönderanalyserade, kunde tillföra en dimension som jag fem år tidigare inte nuddat vid och som gjorde referenser till erfarenhet och minnesbilder jag tidigare inte haft. Vissa sammanhang blev klarare och det verkade för det mesta positivt, men ingenting kunde härma den första läsningens spänning.

Är det kanske bara barn- och ungdomen förunnat att läsa böcker fram tills väckarklockan ringer om morgonen i en outsinlig törst efter upplysning, upplevelse eller vad det nu än var som var värt att somna på lektionerna dagen efter? Sätter vi medvetna eller omedvetna gränser för hur okritiskt vi kan mata in text, med ålder och /ut/bildning, eller har vi bara trätt in i vuxenhetens allmänna stagnation?

Man skall lära sig att tänka kritiskt. Att förhålla sig kritiskt till texten, till kontexten och intertexten, vända upp och ned på orden och gärna på samma gång analysera epoken. Som litteraturvetare skall man tömma alla källor till njutning och simma torrsim i närläsning och teorier av allehanda frunkfurtskolefilosofer. Och så önskade man ibland att man fick stänga av den biten och ha sin läsupplevelse - utan att ta ut versmått och Dantereferenser.

Att samtidigt vara medveten om allt detta kan också vara ett störande moment. Jag kan minnas irritationen över att inte förstå det som jag visste att jag borde förstå. Det var ett tillkortakommande hos läsaren, som inte medvetandegjorts fem år tidigare.

Jag tror att det är möjligt, såväl som nödvändigt, att fly kritiken och analysen. Det är klart att man inte kan slänga ut sin egen erfarenhet och läsa böcker som vore man någon tabula rasa, men ibland undrar jag om man inte har en tendens att lägga för stort värde i den "bildade (akademiska) läsningen" och för litet i det omedelbara intrycket.

Men att bejaka sin omedelbara erfarenhet är nog svårare än man kan tro.

Krig och klassiker

2010-05-09T12:05:00.004+02:00

Förutvarande år, under sovjetexilen, byggde jag, passande nog, på min allmänbildning i den amerikanska litteraturens deltaträsk. Jag tänkte krig och jag tänkte klassiker. Och med en gammal fäbless för kigsskildringar, var jag mycket förväntansfull inför denna orgie i lerdiken, uthängande inälvor och underklasslang.

Jag läste alltså Norman Mailer, och var inte mindre förutsägbar än att jag läste The Naked and the Dead. Det är den klassiska amerikanska krigsmiljön. Japaner på en ö i ett varmt hav och bredaxlade officerare med förvrängda ideal. Olika samhällsklasser, den militära hierarkin, den personliga hierarkin, antisemitism och den intellektuelle juden, brustna förhoppningar och en förbannad massa dysfunktionella relationer till kvinnfolk. Man fick följa en rad män i deras kamp mot sig själva, varandra, vansinne, rädsla, hetta och sjukdomar. Först i femte eller sjätte hand handlade det egentligen om kampen mot japanerna.

Det som frapperade mig mest var den oerhörda pessimismen. Skildringen av livet i plutonen varvades med en bit ur varje i romanen delaktiga persons livshistoria och undantaget ett fåtal ljuspunkter, var det bara elände. Att bli ihjälskjuten på en djungelö, ligga och sova i decimeterdjup lera och ha kronisk diarré, verkade egentligen bara vara en fysisk motsvarighet till det känslomässiga elände som verkade uppfylla var och en av dessa ensamma, sargade män.

Jag var dock mycket tacksam för den fina antiromantismen när det gäller krig. Allt är meningslöst, krig i synnerhet. Folk skickas ut på irrationella uppdrag med uppenbar dödlig utgång och tokiga generaler vägrar tas ned från teorinivån till den mänskliga nivån och se vad som egentligen händer.

Till det positiva hör att det någonstans i plutonen uppstår en slags kamratskap och en vilja att hjälpa den skadade, trots det utsiktslösa i situationen och trots panik och rädsla. Och detta utan sammankoppling till fåfäng nationalism. Makronivån är inte intressant. Intressant är den enskildes kamp om sitt förflutna och de små, små förändringarna i den organiska gruppen.

Fitzgerald

2010-05-04T22:31:00.003+02:00

Jag skall fatta mig kort i detta första blogginlägg efter en mycket lång paus. Gamla texter fick verka mellanakter, innan denna omåttligt populära blogg (en månad hade jag två läsare!) i detta nu får sin återfödelse (?). Återfödelsen blir i samma ironiska ton som innan, men därutöver också utblandad med egentligt åsiktsuttryckande. Om än lika samtidsouppdaterat som vanligt.

Först ut i osamtiden:

F. Scott Fitzgerald, som jag oförhappandes under en utlandsresa läste. Natten är ljuv eller Tender is the Night heter boken, som lästes till stor del för att den fanns i en svensk pocketutgåva. Full av fördomar var jag, som alltid. I synnerhet när det handlar om en författare till en så uttjatad bok som The Great Gatsby, en bok som ger mig bilder av horder av amerikanska skolungdomar som tvingas läsa denna "klassiker" och tillika hatar det de läser. Jag gick inte i linje med dessa ihopfabulerade amerikanska skolungdomar då jag några sidor in hänfördes nästan till stumhet.

Stum blev jag - och läste gjorde jag. Det handlar om en psykoanalytiker som förälskar sig i sin patient, en patient som då hon kommit ut ur eländet också är beredd att lämna sin man och räddare därhän. Berättelsen i sig flyger också iväg i andra riktningar och huvudhistorian både introduceras och följs upp av en ung kvinna i utkanten av det omskrivna paret. Jag hade svårt i början, med den glättiga, finputsade filmstjärnebadstranden, som sakta hettades upp i solen, men några sidor in snärjs även den fördomsfulla.
Så kommer vansinnet och därmed också det mest intressanta. Det som skall vara skrivet av Nicole, kvinnan som sedermera gifter sig med den huvudrollsinnehavande psykoanalytikern, visar på en oförtäckt vansinneshistoria med en trasig och traumatisk bakgrund. Anteckningarna/breven är fragmentariska med fascinerande vändningar och må så vara att jag inte känner schizofrenin utan och innan - efter dessa kapitel får jag ändå illusionen om att jag kan känna igen någon form av autenticitet. Det är väl det som kallas trovärdighet.

Det bör tilläggas att jag under läsprocessen läste om ett otal sidor - och detta inte bara på grund av att Rysslands minibusskomfort brast i läsvänlighet, utan för att jag njöt helhjärtat av formuleringarna. Formuleringar som dessutom var översatta till svenska, vilket sätter mig i en situation där jag undrar om det är Scott eller översättaren jag skall hylla. Jag skall inte gå närmare in på den diskussionen, utan då tillfälle bjuds istället läsa originaltexten.

I all hänförelse över denna bok måste tilläggas att jag sedan rekommenderade boken för två betrodda vänner. Dessa vänner verkade inte dela samma entusiasm och episoden gjorde att jag tappade fart i min hyllning en aning. Här finns plats för en diskussion om den subjektiva läsupplevelsen och vilka referenspunkter som spelade på mina strängar, men eftersom detta diskussionsämne lite gör en invändning mot min bloggs existensberättigande, lämnar jag ock detta därhän.

Jag rekommenderar, särskilt för den schizofrene.

Det gamla, det redan skrivna. Vi talar Pynchon.

2010-04-05T19:38:00.002+02:00

Ytterligare en äldre text:

Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge, som gavs ut första gången 1973, kom i en ny, svensk pocketutgåva för ett par år sedan. Boken är inte lik någonting jag tidigare läst, utan breder ut sig som ett myller av otaliga referenser, tokigheter både i och utan narkotikans förtecken, barnförbjudna sekvenser och en nervös släng av olidlig paranoia. Det är denna paranoida stämning som otvunget härskar över varje sida och som gömmer sig bakom varje karaktär, som är det mest fascinerande i denna efterkrigsroman.

På flera vis är denna roman ett barn av sin tid. Man känner det kalla krigets förmenta intåg och rädslan för ”knappen” som skall försätta världen i kaos genom ett kärnvapenskrig, i stånd att förgöra hela mänskligheten. Emellertid vittnar denna roman om en period av förvirring, som kanske egentligen inte inträffar direkt vid det kalla krigets början, utan en tid senare, då de förut så självklara och starkt kontrasterande motsättningarna, började förlora sin skärpa. Osäkerheten angående vems sida man skall stå på, vem som står bakom vem, och allt annat som var vardag för det kalla krigets generationer, blir plötsligt påtaglig. Den förvirrade färden genom knarkrus av de mest varierande slag blir ett lika genomgående drag som den frivola hållning, vilken hela tiden antyder en politisk inkorrekthet, som bara kan hittas i sin mest genuina form hos dessa så kallade ”postmoderna” författare.

Än har vi inte sett slutet på den litterära pedofilin, men nog är det sjuttiotal så det skriker om det i detta fall, där vi helt tappat koncepterna i en efterdyning av de ”stora krigen” och i en inbillad vetskap om idealens död. Vi har lagt all politisk medvetenhet åt sidan och hänger oss bara åt den egna, besinningslösa rädslan.

I Gravitationens regnbåge är hela världen en enda konspiration, en sammansvärjning som underbygger allt och som ger både tydliga och mer diskreta tecken på sin existens och bara genom missöden eller obegripliga tursamheter undkommer romanens huvudperson, Tyrone Slothrop, sitt alltid lika obehagliga öde. Eller är det meningen att han skall göra det? Förunderliga sammanträffanden är verkligen ledorden för denna resa kors och tvärs över kontinenten, med början i det krigshärjade London. Än är det ett jagande efter klädtjuvar, iklädd ett lila sidenlakan, och än är det en hiskelig färd undan mordlystna fiender i såväl underjordiska tåg som luftballonger, med vaniljkrämspajer som enda vapen, men aldrig slutar denna månghövdade jakt. Vem jagar och vem blir jagad? Vem som egentligen står bakom den världsomspännande konspirationen, om någon gör det, är mycket svårt att se, då nya identiteter stöter på sin riktiga ägare och då lögnaktiga rykten, som dock enkom lurar fel personer, sprids.

Slothrop jagar samband och tyska hemligheter, men i synnerhet är det en specifik raket han vill åt. Nämligen den som är numrerad med fem nollor och uppenbarligen är i topphemligt förvar, om den nu ens existerar. Kan den vara till hjälp i lösningen av det inledande mysteriet, varför tyskarnas nya överljudsraketer, V2:orna, tycks slå ner precis där Slothrop nyss gjort en ”erövring” bland Londons kvinnor? Ingenting är säkert i denna kakofoni av ryssar, tyskar, ”svartingar”, engelsmän och så denne amerikan, Slothrop, paranoians säkraste boning. Raketerna är starkt symboliskt kopplade till fallosen och Slothrops manliga organs privatliv, i synnerhet. Det hela tycks vara ett parodierande kring denna uppenbara symbol. Han är ”raketmannen” och otaliga gånger får symbolerna tala sitt eget vittomspännande språk, både med och utan klar parodisk koppling. Ibland är det svårt att begripa vad de egentligen är på jakt efter; den mänskliga driften personifierad i en överjordiskt stor fallos, eller en raket i vanlig bemärkelse? Frågan är om orsaken till denna tokiga färd genom sjuka medvetanden, som nästan bitvis känns som vore de en enda kollektiv galenskap, verkligen är särskilt viktig för upplevelsen av romanen. Kanske skall man bara njuta både av det oerhört komiska, liksom av det skrämmande och mystiska, i denna berättelse och se det psykologiska virrvarret som ett väl utarbetat djup, i stånd att försätta den mest stillsamma tanke i rullning.

Vari består egentligen denna genomgående paranoia? Varför denna ihållande rädsla, denna självdestruktiva konspirationsteori, som tycks lika riktningslös och impulsartad som hela berättelsen i sig? Är det en slags dystopi med betoning på maktens glänsande överhet, eller fokuseras det snarare på den enskildes begär efter sammanhang, efter att strukturera upp allting i någon form av system, människans ovilja att acceptera slumpen? Allvarligt talat vet jag inte, men det lutar åt att ingen av dessa teorier rimligtvis motsvarar den tanke som Pynchon hade då han skrev detta verk och än mindre troligt är det att utfallet blev särdeles överensstämmande med Pynchons egna intentioner i vart fall. Jag lämnar romanen med en olustig känsla av att vara betraktad, att inte vara mitt eget öde, men med en betryggande visshet om att fiktion är fiktion. Så jag forstätter att undantränga tanken på att ett gäng pavlovska psykologer skulle ha kunnat betinga ett visst beteendemönster hos mig i min barndom, som nu oupphörligen förföljer mig. Jag har alls ingen tanke om ondskefull determination.

en under förut innevarande år (2009) skriven recension av hr Bruns alster

2010-03-27T21:21:00.004+01:00

så, formatet på detta är utkast är tänkt för en tidskrift förra våren, men publiceras nu här, i brist på annat:

Jonas Brun debuterade 2004 med romanen Den andra tiden och efter diktsamlingen Det här är platsen / Ett barn hos Gud 2006, har nu (-09) hans andra roman, Det amfibiska hjärtat, utgivits. Hans tidigare poesi och prosa har av några kritiker beskrivits som en aning utslätad och sparsmakad. I Det amfibiska hjärtat är jag dock beredd att framhålla den släta, korrekta prosan och det stilla berättandet som romanens främsta redskap för att framhäva denna fångande berättelse.

Året är 1906 och zoologen T finner under en av sina vandringar runt på institutionen en mycket gammal plansch föreställande en ”amfibie”, en vattenlevande, snarast mytologisk varelse som endast några få gånger omnämnts i historien. Upptäckten av bilden av detta mystiska väsen blir början på ett projekt som fångar T och drar honom långt utanför institutionens gränser. I sitt sökande efter denna androgyna, blinda varelse, försvinner han i riktning mot det bortomverkliga och fördolda.

Samtidigt befinner han sig i sorgearbetet efter den omkomne professor som under hela hans studietid utbildat och väglett honom. Professorn, M, bildar med sina forskningsmetoder och sitt påbörjade bestiarium, ett projekt med inspiration från medeltiden, själva utgångspunkten för vad som blir T:s sökande - ett sökande efter det som passerar gängse vetenskapsnorm. För T är sökandet i allra högst grad personligt och hans ensamhet och besatthet blir med tiden alltmer påtaglig.

Språket är stillsamt poetiskt akademiskt - en slags välformulerad serie tankeäventyr som rör sig i gränslandet mellan vetenskap och mystik. Omvärlden kring huvudpersonen syns sällsamt stel och oförstående och läsaren dras med i det absurda sökandet, kanske av ren medkänsla för den ensamme T. T:s längtan efter att förlora fotfästet och bli ett med sitt projekt är stilfullt skildrat genom hans egna formuleringar, som med sina försök att finna amfibiens hemlighet karaktäriserar huvudpersonens tilltagande pendling mellan hopplöshet och vansinne.
Placeringen i miljö och tid känns en aning forcerad, men långt ifrån omöjlig. Vetenskapligt är romanen rotad i en specifik tidsbunden tradition, men fokuseringen kring inre, istället för yttre, faktorer hindrar den från att utfalla som ett orimligt tillbakahopp till en tid där författaren lätt gör misstag i autenticitet.

Johan Bruns andra roman är välskriven och genomarbetad, belägen i en annorlunda miljö, om den drivande längtan efter att skapa eller upptäcka någonting stort och omvälvande och den ständiga, på detta följande, modlösheten. Det är en suggestiv läsupplevelse, även om den i sin stillsamhet inte direkt skakar några grundvalar.

Information

2009-10-24T13:23:00.003+02:00

Glömde bestämt att informera mina (0) läsare att jag för tillfället är på semester i öst. Semestern involverar arbete och sträcker sig ut över en tidsperiod på nio månader, som nu sakteliga går mot sitt slut.

(För obetydliga uppdateringar av mindre intresse hänvisas till min nätdagbok. Annars går det bra att ringa till Mevededevs privattelefon på nummer (+717731568997) och fråga efter mig.)

När jag kommer tillbaka kommer jag att skriva om Jonas Brun (!), Fitzgerald, Lermontov (igen) och Norman Mailer. Bland annat.

(Jag hoppas att det framgår tydligt att den ovanliga translittereringen av herr Rysspresidents namn gjorts med tanke på risken att han varje morgon googlar sig själv)

Veteranen

2009-03-28T14:34:00.002+01:00

Vasil Bykau denna gång, inte Bykov som i translittereringen från den ryska versionen av hans namn i Staffan Skotts översättning av Grustaget från 1990.

Veteranen utkom på Ruin Förlag i höstas efter en nästan tjugoårig tystnad kring denna man som beskrivs som "Belarus' främste författare". Ironiskt på flera sätt. Vad krävs för att kallas Belarus' främste författare i Sverige? Finns det några fler översatta alls? Jag tror bestämt att det finns någon poet, men ingenting jag har läst. Och troligtvis inte någon större del av Sveriges befolkning heller. Litterärt sätt är Belarus, talande nog, en vit fläck på kartan - ett sönderstyrt och kuvat land utan särprägel i det svenska medvetandet.

Men som man tager vad man får - och Bykau är inte illa. Veteranen är en intressant skildring av en krigsveteran från Afghanistankriget, med planer att avdagataga presidenten. Det kan tyckas att romanens politiska budskap är väl framträdande, men i en roman av detta ringa mått, ger centreringen kring huvudpersonens hat mot den manipulative statsledaren (diktatorn) - ett snarast maniskt hat - en drivande och fängslande intrig. Den psykiska påverkan på den enskilde individen i en auktoritär enmansledd stat med propaganda var man än riktar blicken.

Mystiska fängslanden, polisens misshandel på gatorna, sjukt höga bötesbelopp för samröre med demokratiska rörelser och allmän korruption och genomgående rövslickeri är livet i Belarus, där pengar till mat är dagens svåraste uppgift. I synnerhet som arbetslös Afghanistansveteran boendes i ett garage, utslängd från fruns och dotterns lägenhet. Hatet blir en mani, längtan efter vapen, slumpen ger lycklig utgång, ger det rätta tillfället. Men vad har hänt på vägen? Det mänskliga psykets svagheter lyser tydligt.

Jag är beredd att kalla denna korta roman för en modern politisk-psykologisk skildring av främsta klass, ett litet stycke mästerverk.

(glöm ej att läsa Grustaget också. Har skrivit om den tidigare på bloggen)

Belarus

2009-03-28T14:07:00.004+01:00

Det här är inget specifikt politiskt statement, där jag kan bli inplacerad bland Karl XII-fantaster och judehatare i den antiryska nationalistkampen i Belarus (dessa två typer är tydligen, enligt en kurkamrat och tillika poet, flitigt förekommande), men med någon form av historisk bakgrundskunskap är det svårt att kalla Belarus för Vityssland.

Belarus är uppkommen som en del av Rus, Kievskaja Rus, ett rike centrerat kring Kiev (ca 880-1150). Därifrån har Ryssland fått sitt namn, liksom Belarus. Inte Belarus från Ryssland alltså. Det är också felaktigt att tänka sig att Kievriket främst är en del av Rysslands historia, även om det förutom att vara Ukarinas, Belarus' och delar av Centraleuropas historia, förstås också är en del av Rysslands historia.

Belarus är "det vita Rus" med en självständig utveckling och inte en halvavklippt rysk deformitet, eller någon bortglömd undergrupp till det stora ryska imperiet, med kultur, språk och historia avhängig detta. Även om ryssfientligheten ibland tar sig absurda uttryck i form av vurmande för Karl XII, den svenske krigarkungen.

(Den infekterade diskussionen kring varifrån namnet Rus kommer skall jag inte ge mig vidare in i. Det kan komma från Roslagen, liksom det gamla slaviska ordet för björn. Jag säger bara ruotsi, det finska ordet för Sverige.)

Hamsun om Amerika

2009-03-19T11:48:00.001+01:00

"Amerika er to hundre år gammelt. I ett hundre av disse år var det ganske ubebygget, i det neste begynte noen europeiske godtfolk å komme til landet, bra mennesker, strevsomme treller, muskeldyr, legemer, hvis never kunne rydde jord og hvis hjerner ikke kunne tenke."

Kan detta förklara dagens huvudlöshet i de Förenta Staterna?

Resande och skrivande

2009-03-19T10:59:00.005+01:00

Det finns reseskildringar. Och så finns det reseskildringar. Det finns inre, yttre, bakåtsträvande, progressiva, mångordiga, fåordiga, spännande, sävliga och alla de övriga sorter man över huvud taget kan tänka sig. Det kan vara fascinerande sanningsenligt eller ett veritabelt hopkok av en fabulerandets mästare - är det välskrivet spelar detta mindre roll.

Under den blommande kolonialismen, under upptäckandet av alla dessa nya världar, den andra tredje och den sjunde, var nyfiken stor hos de hemmasittande litterata - vilka spännande rapporteringar kunde komma härnäst om den mystiska omvärlden?

Då Olaf Lange och Knut Hamsun besöker Ryssland, Kaukasus och "Orienten" tycks denna tidsålder vara i utdöende. Lange reser och skriver under 1870-80-talet och hänvisar till såväl raslära som religionskonflikter. Han avhandlar alla konflikter i regionen, frihetskämpar målas upp med bred pensel och påhittade dialogspel får "fylla ut" där faktan brister. Geografi, folkräkningar och givetvis illustrationer fyller mellankapitlen, förutom Langes egna äventyr i rövarhålor. Han ramlar mellan genrer, som han blandar stilar. Ibland är han kolonialherre, men oftast en nyfiken betraktare och historieberättare, med en blick för det romantiserande. Han snubblar i kolonialismens terräng och tar bergsbornas parti i Ryssland-Kaukasus-konflikten. Samtidigt som han hänvisar till Rysslands civiliserande av regionen med ett motvilligt erkännande. Boken är sannfärdigt omodern, men har sin charm i det att den kämpar för att ge någonting åt alla, att betrakta allt och misslyckas med det mesta.

Hamsuns skildring ställer sig vid första anblicken som en blek kopia till Langes inledning. Tröttsamma naturskildringar och hjälplöst ointressanta iakttagelser. Han rumlar runt med statens pengar, som han föredrar att lägga på kuddar, filtar och fårstek. Han har inget tydligt syfte, utan vandrar runt i Kaukasien som en nutida gruppreseturist. Inget intresse för politik, språk eller kultur syns till. Skrivandet är personligt och opersonligt på samma gång. Han gör ingen inre resa och den yttre är blekt skildrad, i princip helt utan avspeglingar eller reflektioner. När han till läsarens förvåning faktiskt företar en resa på egen hand, utan ledsagare och fru, travandes iväg på en häst till en lite bergsby, så famlar han med den ryska romantiska bilden av "de mystiska begsborna" och gör en egen romantiserande berättelse av ett ganska innehållslöst besök. Innovativt? Snarare mer irriterande, när han vägrar frigöra sig från det ryska kolonialarvet och bara spelar vidare på strängar som ljudit i snart hundra år.

Hamsuns I Æventyrland faller platt trots dess uppenbara undvikande av det politiska (vi vet ju hur Hamsun hanterar den biten). Fokus flyttas, men till en punkt som inte finns.

Skaparen av romanen, Skaparen av en värld

2009-03-18T18:45:00.005+01:00

För att hitbringa någonting som avhandlats i den akademiska delen av min tillvaro, nämligen diskussionen om Anna Karenina av Lev Tolstoj och Gary Saul Morsons tidsanalys av densamma i Narrative and freedom, the shadows of time, har jag valt att sondera marsterrängen med denna högt seriösa titel på blogginlägget.

Morsons diskussion handlar, i korthet, om möjligheten att skriva en berättelse, en roman, som uppvisar en öppen syn på tiden. Den slutna synen på tiden är den som alltid dominerat berättandet, med en välkomponerad berättelse som hela tiden syftar mot ett slut där alla lösa ändar knyts ihop. Historien är en från början isolerad händelsekedja som är sammansatt för att följa ett redan uppgjort tidsförlopp. Denna typ av berättande visar på en deterministisk syn på tiden, där ingen tanke om andra möjliga händelsekedjor kan existera. Morson menar att man genom sideshadowing kan skapa ett narrativ som inte utesluter tanken om alla det till varje händelse eller skeende finns en rad alternativ och att allting har en möjlighet att förgrena sig i alla möjliga riktningar.

Som en av de romaner som lyckats med detta, framlägger Morson Anna Karenina. En av de mest intressanta aspekterna han lägger vikt vid här är skillnaden i hur Tolstoj bygger sin roman och hur dess huvudperson; Anna, ser på sitt liv. Morson menar att Tolstoj så väl lyckas skapa ett öppet tidsförhållande att romanen känns som "ett stycke liv", snarare än en konstfärdigt komponerad historia. Som kontrast till detta står Anna själv, som ser sitt liv som en enda deterministisk händelsekedja, där ingen skuld kan påläggas någon för någon handling, eftersom allting sker efter en redan uppgjord plan. Hon ser flera händelser som omen, en slags foreshadowing, där hon får se en del av den framtid som redan är förutbestämd. Hennes liv slutar också i den katastrof som hon tidigt sett tecken på, där vår omedelbara tolkning är att hon lever ut hela sin historia såsom hon skapat den och faller för den självuppfyllande profetian. Hon är så övertygad om att hon är en hjältinna i en tragisk roman, att hon skriver sitt eget slut. Hon tar livet av sig själv i mer än en bemärkelse.

Nåväl - så långt, allt väl. Frågan som uppstår nu är vem som egentligen bär skuld för Annas öde? Författaren, i alla händelser, blir det självklara svaret. Anna är bara en romanpersonlighet och har ingen möjlighet att existera författaren förutan. Han skapar henne och ger henne sitt öde. Morson skulle inte hålla med mig. Matthew Arnold skulle inte heller hålla med mig. Arnold menar att "the author has not invented and combined, he has seen it; it has all happened before his inward eye [...]", där han resolut fråntar författaren sin roll som Skaparen av verket. Han bekskriver bara det han ser och det är inte längre ett konstverk - utan ett stycke liv.

Tolstoj är inte längre en författare, han översätter skeenden till text, vilka han utan att skapa - bara upplever.

Ett försök till en kompromiss, skulle vara att erkänna Tolstoj som Skaparen av den fiktiva världen, men inte skyldig till vad som senare händer i den. Då hamnar vi emellertid i en situation om Gud och den fria viljan, som jag oupphörligen misslyckas att reda ut. Vi sätter Tolstoj som skapare av berättelsen i begynnelsen. Han skapar världen och alla karaktärer. Karaktärer som sedan, om vi följer Morson, skapar sina egna liv. Tolstoj blir åsidosatt som betraktare, precis Gud betraktar sin skapelse av mänskliga individer, individer med egen fri vilja. Med denna fria vilja kan de sedan genom sina val och handlingar skapa sitt eget livsöde. I fallet med Gud reser dig dock paradoxen ganska hastigt. Gud står utanför tiden och således upplever Han alla våra ögonblick samtidigt. Han är inte en del av den mänskliga tidsuppfattningen (liksom Tolstoj inte är en del av romanens tid) och varje människa han skapar, skapar han med insikten om exakt vad som kommer att hända i denne persons liv. Alltså skapar han människor som väljer det onda, medveten om detta i skapelseögonblicket. Om Tolstoj alls skapar sina karaktärer, skapar han inte likaledes deras öde? Och i samma ögonblick som romanen är skriven, är tiden sluten.

(hela Gudsparallellen går mycket lätt att slå hål på, inte minst genom att göra en enkel koppling till att Tolstoj mycket väl kan fabulera ihop en uppsättning figurer i en värld, långt innan han vet vad som skall hända med dem, eftersom den verkliga tiden för honom aldrig blir ickeexisterande, som i Guds fall)

Åtminstone påvisar detta att det inte finns något mellanting. Antingen är Tolstoj en sinnrik mästare i att "skriva liv" och Anna Karenina är en konstruktion av en roman som får oss att tro att det är ett stycke verklighet vi har framför oss, med ickedeterministisk tidssyn, där allting tycks ha samma möjligheter att förgrena sig i de mest spretiga riktningar som i livet självt, eller så är Tolstoj ingen Skapare alls. Han skapar ingenting, författar ingenting, han bara översköljs av en hel romanvärld.. förlåt, värld, och tvingas skriva ned den såsom han ser den. (Vilket dock inte förklarar romanens didaktiska karaktär alls).

Lund och mytologin

2009-02-19T14:04:00.003+01:00

Hembygdsromantik är ingenting som min generation vanligtvis sysslar med. Och dessutom inte gällande en hembygd man inte alls har någon ordentlig koppling till. Ingen uppväxt, ingen släkthistoria att stoltsera med. Med ett rent och skärt intresse för omgivningen runt det ställe jag råkar bo - helt olikt andra studenter för vilka staden mest är en tillfällig festplats - skådade jag i boken Kring LUND under min influensaperiod.

(boken är stulen från ett sjukhusbibliotek och råkade vara det enda verket med illustrationer i tillstädes, då jag låg sjuk. Hembygdsintresset är alltså lite överdrivet, men bara marginellt)

Mina resor runt staden är inte helt ovidkommande. Jag har inte gjort några överseriösa försök att ha sett alla småbyar varhelst de ligga, men bland de ställen som råkar ligga i Lunds kommun kan jag stoltsera med Björnstorp, Revinge Hed (Torna Hällestad), Bjärsjölagård och så förstås otaliga bussbyten i Dalby.

Den inledande bilden är på ett skogsparti en sommardag. "Här mediterade Strindberg" lyder bildtexten. Hela boken försöker hela tiden fästa sig vid litterära storheters åsikter om bygden, med flera inslag av hel- eller halvokända skåneprofilers dialektala diktning (se bara begivenheter som Nils Ludvig (Olsson).

Romeleklint kan besökas för den som är förtjust i natursköna områden. Varnas dock för troll.

Strax norr om Kullaskogen ligger en del småhus som förr i världen kallades Husahusen. I ett av dem bodde en man som hette Torkel. Tidigt en morgon gick han upp till Romeleklint för att titta på naturen. Där uppe fanns småtroll. De gjorde narr av Torkel eftersom hans byxor var för korta. Han blev förargad och slog till ett av trollen med sin käpp. Då låste trollen in honom i berget, varifrån han inte kunde komma ut. Där inne var det fullt av troll, både stora och små. Några av dem ville genast döda Torkel, men ett par trollflickor räddade honom eftersom de tyckte om honom. Den ena hette Bärsärka och den andra Långstumpa. De tog honom med sig in i ett litet rum där det hängde ett stort svärd på väggen och bad honom ta ner det, men det var så tungt att det inte gick att rubba de. Då gav de honom en liten flaska och sa att han skulle dricka. Han tog en klunk och blev då så stark att han kunde röra svärdet. Efter ännu en klunk kunde han ta ner det och sväng det som en käpp. Med svärdet dödade han Bärsärka och Långstrumpa och alla de andra trollen. Bara ett par små pysslingar fick leva. De lovade att uppfylla alla hans önskningar om han skonade deras liv. "Ställ då först om att jag kommer ut ur berget", sa Torkel. Och vips var han ute. "Nu vill jag ha en fin vagn förspänd med vackra hästar", sa han. Och vips stod vagnen och hästarna där. Som herreman körde Torkel till Hällestad, till en gård där han en gång tjänat som dräng. Han hade blivit bortkörd eftersom han intresserat sig för tösen på stället. Men nu hade han blivit en fin man, och han gifte sig med tösen och levde där all tid. Trollpysslingarna förökade sig, och idag finns åter gott om troll på Romeleklint. De har till och med blivit så många, att en del har utvandrat till Billebjär.

Jag vet inte riktigt vad moralen i denna historia är? Förråd och döda de som hjälper dig, så går det bra för dig? Kanske hade moraliska bitoner i folksagorna inte riktigt nått Skåne ännu vid den här tiden. Moralen i Skåne har alltid förefallit mig en smula betänklig såhär vid närmare eftertanke.

För att avsluta med en konstighet. I slutet av ett kapitel om Veberöd, arbetslöshet och sysslolös ungdom: "Och när Lena, 15, med säkerhetsnål genom näsvingen, dristar sig att undra var vi är på väg får hon en örfil, vilket var precis vad hon räknat med."

(Är författaren Tomas Löfström en barnmisshandlare, eller föreligger här ett syftningsfel?)

En djurvän i Kaukasus

2009-02-19T11:06:00.006+01:00

Jag har aldrig sammankopplat Knut Hamsun med någon stor djurvänlighet, inte för att jag bestämt fått något motsatt intryck, utan snarare för att någonting som skulle tyda på det helt enkelt inte har förekommit i den information som jag har inhämtat.

(denna oansenliga vinkling är enbart satt eftersom jag skall jobba vidare med verket i den mer akademiska miljön; återkommer när jag uthämtat mer information)

I æventyrland (1903) är en reseskildring från Kaukasus. Hamsun gjorde en resa genom Ryssland, Georgien och Azerbadjan år 1899 och bygger boken på minnen och anteckningar från denna resa. Sanningsenligheten skall inte ifrågasättas vidare - boken är högst personlig och bör betraktas som ett stycke dagboksanteckningar under en ickefiktiv resa. Alltså en högst subjektivt verk, såsom många reseberättelser tenderar att bli, då de inte gör anspråk på att ha dokumentärt värde. Jag menar emellertid inte att den enda möjliga läsningen av denna bok är att likställa berättare/huvudperson med Hamsun själv, men ett sätt att se det på är helt enkelt att läsa det som en sorts dagbok, samlade reflektioner, av Hamsun då han reste genom bergen.

Hamsun själv påstår dock bitvis att han faktiskt är ute efter att inhämta information som kan vara vetenskapen behjälplig, då han stjäl hästar och rider ut om kvällarna till småbyar i bergen och dokumenterar hur de bygger sina hus och vilka redskap de använder sig av. I utbyte mot cigaretter eller cigarrer, som hela tiden tycks vara en utmärkt valuta i hela kaukasusregionen. Om detta talas det dock bara om i andra hand och man kan tänka sig att den informationen planerades att hamna någon annanstans än i denna reseberättelse.

Åter till djuren. Flera gånger under färden så fäster sig den resande vid olika djurs belägenheter. Ett döende får ligger i ett stall dit han tar skydd från en hagelskur och han påbörjar en liten räddningsaktion:

Fåret er sykt og oppustet, det stønner tungt og lukker øinene. Det ligger der formoderlig til slagt. Jeg kommer ned i min kuffert efter kognak og hælder i et ølglas, jag speider omkring mig, og da jeg finder mig alene rænder jeg i fåret flere gode slurker. Jeg stræver længe med dette da dyret er gjenstridig, men da jeg tilslut får fat i dets tunge svælger det godt. Tungen var blå. Efter drikken pruster fåret og ryster på hodet og ligger så stille. Jeg håpet at det vilde komme i sved.

Konjak till ett får. Lite senare mår han dåligt i en hel dag eftersom de med vagnen mötte ett ekipage där en av oxarna hade fått oket snett över sig och gick i stor smärta framåt. Det ger sig inte förrän han får reda på av någon som kom efter honom att denne lyckades stanna ekipaget och rätta till oket.

Senare kallar han varenda perser för idiot, eftersom de driver sina hästar för hårt. Detta trots att han varit ganska försiktig med att döma ut folkslagen längs vägen hur som helst. Men nej, misshandlar man en häst, då är man illa ute.

Såhär skrev Hamsun i ett av exemplaren av boken - och nog hade han rätt:

Den glömda boken

2009-01-13T15:20:00.007+01:00

Theodor Kröger var enligt den enda källan jag kunnat finna; det tyska Wikipedia, en tämligen välrenommerad författare under sin tid. Två av hans böcker går fortfarande att finna i ganska nya (och för all del - snygga) utgåvor i Tyskland och på större internationella bokhandlar. En bok gavs ut på svenska, 1943, på Saxon & Lindströms Förlag.

Den glömda byn heter boken och blev min räddning en lång busstur. Jag hade grävt fram den i mitt barndomshem, utrensad för många år sedan och nedpackad i en kartong i garderoben. Theodor Kröger var ett alltför okänt namn för att boken någonsin skulle bli läst, med så många rekommendationer på kö från de sakkunniga.

Jag ångrar dock ej mitt tilltag. Den här boken är absurd, inte Beckett-absurd, utan bara konstig. Förvånande. Visserligen uppvisar den sentimentala tendenser ibland, men med de många groteska inslagen mot slutet av boken så vägs detta upp ganska bra.

De första tvåhundra sidorna är ingenting att direkt hänga i någon julgran. Det är ganska välskrivet, men tyvärr också lite tråkigt. Historien har vi hört förr i flera versioner. Det skall föreställa självbiografiskt och Theodor, som är en ryskfödd tysk, blir deporterad till Sibirien under en ständigt överhängande dödsdom som alltid får en anledning att inte utfärdas. Han anklagas för att vara en tysk spion, precis som alla andra tysktalande i Ryssland under första världskriget. Mord på sexton personer inräknat, när han försökte fly över den finska gränsen mot Sverige. Han visar under romanens gång på flera andra helt absurda anklagelser som allehanda fångar fått - där de uppges ha mördat hela bataljoner på egen hand.

Början är, som sagt, ganska ordinär. Vi får veta vilket helvete det är att vara krigsfånge i Sibirien och visst dör det folk mellan varven, några av svält och ett par i tyfus eller lungsot. Men dödstalen är fortfarande små i jämförelse med vad som komma skall. Kröger kommer från en välbärgad familj med mycket pengar - tyska köpmän i St. Petersburg med handelskontakter i Asien. Med hjälp av kontakter bland uppsatta ryssar blir han slutligen "halvt fri" och hamnar i den sibiriska byn Nikitino, i vilken han måste stanna tills andra order utfärdas. Här inleds en långdragen historia om hur han förälskar sig i och gifter sig med en tatarflicka och hur han hjälper den här byn att komma på fötter med hjälp av sitt oerhört goda sinne för affärer. Han blir hyllad över hela byn och boken vittnar här om författarens nostalgiska sida, om nu detta verk är så biografiskt som det påstås vara.

Den första konstiga händelsen inträffar ganska långt bak i boken. En närliggande by har drabbats av pesten och beslutet verkar enhälligt - och naturligt. "Vi bränner hela byn och dess invånare. Och så skjuter vi de som försöker fly." Ett sådan förfaringssätt är inte okänt, om man räknar med krig och annat elände (det vet i alla fall de som sett den (vit)ryska filmen "Idi i smotri"), men här, i Sibirien - en by bränner ned en grannby? Jag kan begripa anledningen, men inte rättfärdigandet av handlingen. Det hela är i alla fall över på ett par sidor och så fortsätter berättelsen på sitt invanda och bekanta vis.

Nästa gång en konstig händelse dyker upp, är det i slutfasen av boken. Inom loppet av ett par kapitel störtar alltihopa samman. Nikitino, en by på 9 000 invånare, blir bortglömd och insnöad. I princip alla svälter ihjäl. Jag ser likheter med tidigare nämnd Mary Shelley-roman. Man ägnar så mycket tid åt att bygga upp en historia - i det här fallet en by med alla dess invånare - för att i en handvändning låta alla dö. Vissa överlever visserligen svälten, med nöd och näppe, men dessa kommer inte undan sitt öde, eftersom tokighet efter tokighet händer i revolutionens Ryssland och tar dem alla avdaga. Kvar blir en Kröger som knappt kan stå på benen och har förlorat halva armen och allt han levt för.

De här tokiga avslutande kapitlen är dock det bästa i hela boken. Lyckan skymtar bakom floden i "Den glömda byn", en by som inte står i centrum, men som då och då omnämns från och med mitten av boken. Byn framstår som ett litet paradis i alla snö och all armod. Lite löjligt, men i skenet av alla massmord och stelfrusna lik, så blir den lilla byn en ganska vacker historia i sig. Den ligger ganska nära Nikitino (nära i sibiriska mått mätt) och några färder görs dit och tillbaka för att köpa skinn som sedan säljs vidare genom Ryssland. Byn leds av en "byäldste" som en dag bestämmer sig för att byn i princip helt skall avskärmas från verkligheten. Byn skall bli den glömda byn. Alla farvägar till byn förstörs och villovägar uppförs. Enda sättet att ta sig dit är via en liten flod - men det kommer till väldigt få personers vetskap. Byäldsten befarar att någonting hemskt kommer hända Ryssland och gör detta för att skydda sin by. Byn blir ett slutet samhälle i den karga sibiriska vildmarken.

Under flera bittra kommentarer slutar boken i den glömda - och gömda - byn; Sabitoje, som står där som en ensam överlevande efter revolutionens fatala fadäser. Slutkapitlen är ödesmättade och välskrivna. Man känner den sorgsna tomheten och tystheten i ett landskap som förtär.

Mary Shelley

2008-12-28T16:29:00.003+01:00

Jag förbannade denna bok ett otal gånger. Att tvingas umgås med den under hela julhelgen syntes mig vara en enda utdragen pina. Jag började under den långa resan mot barndomstrakterna, med en förhoppning om att härmed få ta itu med en riktig gotisk roman.

Den sista människan av Mary Shelley, utgiven på H:ströms förlag för några år sedan, är under de första 300 sidorna en ordentlig besvikelse. Först i mitten av boken anar man dess egentliga innehåll och dessa är genomläsbara, om man har utvecklat en teknik där man kan skumma igenom stora textmängder under ganska kort tid och dämed undvika långa utläggningar om romantiskt dravel, vilka återkommer mycket frekvent.

Stora delar av boken är som vilken bokklubbsbok som helst, fast sämre. Någon form av mänskliga karaktärer finns inte alls. Snarare finns ett antal stela skal som skall föreställa människor, men som mest är blödiga stereotyper som till utseende och beskrivning påminner om gullhåriga dockor eller prinsessor i någon saga. Huvudpersonerna är äckligt vackra, intelligenta och spirituella. De saknar all form av djup. Okej, visst, allting skall vara ett symbolverk om världen i förändringens skede - allt som varit fast bliver förgängligt, eller hur nu ledorden lyder, så det kanske inte krävs några personporträtt. Men varför då dessa enorma utläggningar om hur idiot nummer ett och idiot nummer två är upp över öronen förälskade i varandra och hur underbara och perfekta deras barn blir? Jag vill inte. Jag mår illa. Jag struntar i att de är så underbara för att de läser böcker och har fått en klassisk brittisk bildning, för allt tjatigt elände med ideliga referenser till antiken och bibeln får bara en sliskig prägel.

Sedan dör alla i pesten, vilket ger lite mer ljus åt berättelsen. Men det hindrar förstås inte earlen av Windsor, Adrian gullpojken, att ställa upp för hela jordens mänsklighet som en räddande ängel, alltid lika underbar. Han värjer dem mot irrläror och leder dem mot det förlovade landet som en annan Moses. Och vem blir "den sista människan", om inte Adrians främste beundrare, den alltid lika underbare Lionel? Då var förstås de tre sista människorna som inte togs av pesten hans egen underbara familj. Mycket övertygande.

Den förtjänst som boken ändå har, är nog själva tidsbeskrivningen, händelseforloppet bortom alla personer. Det skall utspela sig på 2070-90-talen, men allt blir mer likt någon slags europeisk medeltid, med sina skepp, hästdragna vagnar och pesten. Dock blir hela tidsperspektivet ganska spännande, med dess svävande karaktär. Ingen av industrialismens verkningar har förutsetts och världen är mycket annorlunda mot hur vi idag skulle tänka oss den sextio år framåt. Alla antika och bibliska referenser gör tiden nästan tidlös emellanåt. Apokalypsen är alltid närvarande, mer eller mindre, och ger hela boken en mystisk prägel, som bitvis gör vissa stycken till och med läsvärda.

Slutorden blir dock: Slösa inte din tid. Men om du upptäcker att det är den enda bok som existerar inom några mils radie och du bestämt måste läsa någonting, så, ja, någon förtjänst har den ändå.

Nationalism och Katolicism i Portugisisk dramatik - Almeida Garrett

2008-12-28T14:51:00.007+01:00

"Pilgrim, pilgrim, vem är du?"
"Ingen!"

Detta torde vara en känd sentens för vem som helst med lite bildning. Det är förstås Almeida Garretts drama Frei Luís de Sousa (Broder Luís de Sousa), skrivet 1843, som citeras.

Lite ironi lade jag in i denna inledning, eftersom jag, innan jag köpte Sandels och Duarte Ferreiras bok om Almeida Garrett, faktiskt inte hade en aning om vem denne person var. Så väl faller det sig, att Cervantes som vanligt är den enda nämnda från regionen Spanien-Portugal över huvud taget, när det gäller en litterär utbildning på något svenskt universitet. Det inledande citatet är annars känt åtminstone för alla läskunniga portugiser, som fått genomläsa åtminstone ett verk av Garrett under skoltiden.

Almeida Garrett är romantiker. Nationalismen är det främsta elementet som knyter honom samman med de övriga europeiska författararna under det tidiga artonhundratalets romantik. Portugal har haft sina nuvarande gränser nästan sedan 1100-talet och varit självstyrande hela tiden, om man bortser från en period under spanskt styre mellan 1580-1640, den period som Almeida Garrett låter Frei Luís de Sousa utspelas under. Här spelar alltså nationalismen mycket stor roll och en del av pjäsen är helt enkelt ett utspel av en av huvudkaraktärerna, mot den spanska regimen, som är så tydlig, att inga misstag kan göras i tolkningen. Istället för att inhysa en rad högt uppsatta spanska herrar i sitt hus en period, som denne person fått order om, bestämmer han sig för att bränna ned hela huset i protest.

I korta drag så är Frei Luís de Sousa mer eller mindre ett triangeldrama. Madalenas make försvinner i Nordfrika, dit han skickats som en i konung Sebastians trupper. Hon ägnar flera år till efterforskningar, men han blir till sist dödförklarad. Hon gifter om sig med en annan man som hon också är mycket förälskad i och de får en dotter. 13 år senare, 21 år efter att Madalenas make förvunnit, kommer den förste maken tillbaka. Han ger sig inte tillkänna, utan dyker upp förklädd rill pilgrim i Madalenas hem och meddelar att hennes förste make lever efter 20 år i fångenskap. Hon blir utom sig. Äktenskapet ogilitigförklaras och dottern bli oäkta. Skuldkänslor tynger Madalena. Dottern, Maria, är av överkänslig natur och blir febersjuk av hela händelseförloppet. Den förste maken vill ställa allt tillrätta igen och försöker få sig själv att framstå som en bluff, men allt är försent. Madalena och hennes nye make bestämmer sig för att överge dottern och båda gå i kloster. I slutscenen springer dottern in och anklagar sina föräldrar för att de överger henne, varpå hon faller död ned.

Makarna förväntar sig att de kan sona sina synder genom inträdet i kloster, detta brott att leva i ett falskt äktenskap. De vänder sig mot Gud, som en sista utväg. Dotterns monolog, själva upplösningen, visar dock hur deras feghet får dem att glömma det ansvar de fortfarande har, den dotter de lämnar kvar, föräldralös och utan möjlighet att klara sig själv. Hennes tal är en lång anklagelse mot deras handlande, som framstår som mycket egoistiskt. Hon talar om barnets rätt till sina föräldrar. Samtidigt som tron genomsyrar hela dramat i och med Madalenas gudfruktighet, blir denna slutscen ändå någon slags kritik. Det är en kritik mot det oäkta barnets frånvaro av rättigheter och omöjligheten för det att någonsin etablera sig socialt. Makarna, som ingick äktenskap i god tro om att Madalenas förste make var död, blir på grund av kyrkligt grundlagda lagar dragna i skam, dottern bli oäkta och de vänder sig till samma kyrka som skjuter undan dem, för att hos Gud få förlåtelse genom ett asketiskt liv inom klostermurarna. Fruktan för samhällets sociala normer, en förlängning av kyrkans dogmer, och Guds straffande hand får dem att överge ett omyndigt och rättighetslöst barn i ett försök att sona sina synder.

Aniara

2008-12-07T14:52:00.003+01:00

De sista ord hon sände var en hälsning
från en som nämnde sig Den söndersprängde.
Hon lät den söndersprängde själv få vittna
och stammande och söndersprängt berätta
hur svårt det alltid är att söndersprängas,
hur tiden rusar till för att förlängas.

På livets anrop rusar tiden till,
förlängande sekunden då man sprängs.
Hur faran blåser in,
hur skräcken blåser ut.
Hur svårt det är att alltid söndersprängas.

Jag har en ambivalent inställning till Harry Martinson. Stycket ovanför är taget från Aniara då miman precis sprängts och de sista strimmorna av hopp tycks absorberas av rymdens intighet. Genomläsningen av detta diktverk förändrade inte min ambivalenta hållning till herr Martinson, inte alls, utan byggde snarast på den med fler lager av känslor som motstridigt försöker enas om en inställning. Jag har läst Nässlorna blomma och Vägen till klockrike, men åren har gått sedan dess och det blir allt svårare att relatera till en läsning man gjorde i grundskolan.

I Aniara svänger det mellan genialitet och banalitet. Orden kommer sig om vartannat att spegla det svenska språkets eländighet, i en inte alltför uppenbar symbios med starka intrycksgivande bilder, där apokalypsen blir vår och banalitetens uttryck istället uttryck för rädsla, ren skräck, såväl som för det innersta och mest privata. Jag fascineras, jag tråkas ut och frapperas av samma förvirring som alltid då jag läser Martinson.

(Dock måste jag påskina att Vägen till Klockrike har en uppenbar charm, i synnerhet för mig som är uppväxt inte fasligt långt från dessa trakter.)

På bemärkelsedagen

2008-12-02T16:34:00.003+01:00

Med en tillbörligt klädsam och närmast charmerande konservatism, presenterar jag härmed en så kallad bemärkelsedagsdikt, så som den kunde se ut på den tid då sådant fortfarande både kunde skrivas och mottas med största allvar:

Jag såg hans skugga, sorgsen och förlägen,
en natt i Yxsmedsgränd vid månens flor,
och skuggan följde mig en bit på vägen
och frågade var Albert Engström bor.
Han bor i folkets hjärta sade jag,
som du och några till, det är ej många.
Men evigt stå i dionysisk ånga
din Fredman och hans Kolings anledsdrag.

Detta var alltså Bo Bergmans dikt till Albert Engström på dennes 50-årsdag år 1919. Jag utelsuter inte möjligheten att det i diktvärlden fortfarande förekommer dylika infall av skaldekonst, då en stor person behagar fylla år, men att det görs med samma seriositet och med samma värme som förr, betvivlar jag starkt. Att vi lekmän inte tar oss själva på allvar då vi ger oss på poesi med rim och särskild tillägnan, begriper jag, men har då detta diktens allvar, som så tydligt står att finna i denna Bergmans vackra framställningar av Engström som Bellmans diktarbroder i svenskens hjärta, helt försvunnit?

Nu kan jag då rakt inte finna någon samtida skald som förtjänar denna utmärkelse, (och ve den som bryter tystnaden och nämner Ulf Lundell) men applicerat på vem det än må vara, finner jag det svårt att tänka mig en fullkomligt allvarsfylld födelsedagshyllning till denne ponerade gestalt. Men varför? Är det en språklig barriär? En stilmässig? Har vi ironiserat alltför mycket över en viss sorts allvar och utagerat allt på detta plan?

Kanske behöver vi bara en lite mer modern diktform. Kanske räcker det med något postmodernistiskt eller postpostmodernistiskt i något digitalt medium. Eller så gör vi en film och lägger upp på Youtube.

Trägen väntan (ger resultat)

2008-11-23T20:23:00.001+01:00

Finns det någon kvar som väntar? En vacker dag, som inte är idag, skall här återupplivas - jag skall bara sluta att låtsas som om 200 % är en rimlig studietakt.

På återseende.

Valentin Rasputin

2008-10-20T19:37:00.004+02:00

Valentin skall ej förväxlas med den Rasputin som rumlade runt i tsarens hov och som slutade sina dagar i Nevan, utan detta är alltså den livs levande Valentin Rasputin, författaren. Det här är en sovjetförfattare av rang, som även medlem i det sovjetiska författarförbundet - vilket var mycket prestigefyllt. I författarförbundet har vi bland annat sett Maksim Gorkij. Jag vill minnas att Rasputin beskrevs som sovjet-konservativ med en ganska stor dos lantlighet i sina romaner, en sådan som skildrar rurala miljöer på ett prosovjetiskt, men långt ifrån revolutionärt vis.

I somras läste jag Живи и помни, på svenska Att leva och minnas, vilken handlar om en ung krigsdesertör som återvänder till hembyn efter omhändertagandet av en skada, istället för att fortsätta till fronten. Hans lagvigda maka, som lever hos hans småtokiga föräldrar, är den enda som får reda på detta och han isolerar sig i en obebodd stuga i skogen. Byn får besked om att han rapporterats "saknad" och hemligheten blir bara svårare och svårare att avslöja. I byn hålls på moralen och en desertör är aldrig välkommen.

Till stor del är romanen misär. Bortsett från några korta, glada ögonblick i vissa av återseendena mellan man och hustru, är allt hårt, tungt, blött och kallt. Främlingsskapet mellan man och hustru är uppenbart och det är som om den karga vildmarken omsluter mannen där han gömmer sig i den gamla, obebodda stugan. Han antar skogens läten och blicken blir tom, kall och mörk. Han är som ett vilddjur och hustrun är ömsom livrädd, ömsom fjättrad av någon obeslutsam kraft. Alla i byn är misstänksamma, våldsamma eller bara missunsamma och kärleken tycks aldrig ha vunnit någon framgång. När några kvinnors män återvänder, medan andra får dödsbud, lyser medlidandet med sin frånvaro i en tillvaro där alla bara lärt sig att tänka på sig själva - där brödet inte räcker till alla.

Kanske är det i allt detta, i den ödesbestämda misären, min fascination för detta verk ligger. Jag kan se starka likheter mellan denna bymentalitet och den som framkommer i Knut Hamsuns Markens gröda, där skvaller, moralism och baktaleri är vardagsmat. Att se hopplösheten i detta unga pars situationen, där verkligen ingenting kan göras för att förbättra situationen, bara på grund av de konstruerade sociala regler och normer som gäller i samhället, är oerhört frustrerande. Avvikelser får inte förekomma, utan man binder styrka i konformitet, precis på samma sätt som en djurflock stöter bort en albino. Ett kollektivt skyddande av en desertör skulle bara generera oro för att olyckan skulle drabba dem alla. Istället är alla måna om att sanningen kommer fram, om så bara för att själva slippa skuld.

Jag är imponerad av det mod och den beslutsamhet som ändå finns hos huvudpersonen, hustrun. Hur orkar hon leva med den ständiga rädslan så länge, hur kan hon idientifiera sig i en så absurd situation som den som utspelar sig framför henne, som hon är en del av, men knappast har mycket till skuld i? Hur kan man kämpa när man vet att ingenting går att förändra?

Ibland lever man i ett absurt hopp. Och Rasputins språk är precis lika hårt, kallt och vilt som det skall vara.

Stick to the canon.

2008-09-22T17:46:00.008+02:00

Jag refererar inte till den gamla kanondebatten, varken den brittiska, danska , svenska eller någon annan. Jag citerar bara John Carey:

If it is asked how, in this relativist world, one decides which artists or writers or musicians to pay attention to, my own view is that Dr Johnson's argument carries weight:

What mankind have long possessed they have often examines and compared: and if they persist to value the possession, it is because frequent comparisons have confirmed opinion in its favour.

In other words, if you stick to the canon you are less likely to waste your time

Jag minns hur jag som femtonåring satt med min Litteraturens historia eller vad nu boken kan ha hetat och betade av bok efter bok som var nämnd där, mer och mer fascinerad. Samtidigt är mina mest intensiva läsupplevelser i alla fall inte del av gängse, allmänna kanon, kanske emellertid i sitt hemland, eller i en mer omfattande sådan.

Jag är egentligen trött på begreppet och diskuterar bara det hela ganska oengagerat, men i vart fall, hellre leta böcker i "kanon" än att börja leta i bestsellerlistorna.

Förutom alla tusentals problem med litteratur som inte hör till den västerländska litteraturen, förbisedda minoriteter eller brott mot genrekonventioner i fel tid, så finns problemet med den samtida litteraturen. Var skall man finna den? Den som inte hunnit genom Johnsons process. Där får man ändå utgå från godtycklighet i sin väg mot läsupplevelsen, såtillvida man inte tycker att dagstidningarnas kultursidor duger bra. Då finns dock risk att man hamnar farligt nära ovan nämnda "wasteoftimelitteratur", om man inte är väldigt kritisk. Finns det månne någon litterär tidsskrift som håller måttet och indroducerar?

Lite vidare ut från ämnet måste jag bara citera ordväxling som skedde i samband med diskussionen om John Careys What good are the arts? idag på institutionen, som ett avslut på en lång diskussion om litteraturens värde och nytta:

"I do really believe that literature can enrichen your life, and make you a better person."

"It can make you bad too. Reading Nietzsche, Heidegger.."

Skönlitteraturen

2008-09-21T23:21:00.002+02:00

På grund av allehanda nedgrävanden i dylika helveteslånga noveller på ryska, samt en enorm mängd litteraturteori, har jag knappt hunnit inmundiga någon skönlitteratur på mycket länge, vilket självklart är mindre trevligt. Det är någonting som fattas. För mycket verklighet tränger sig på och gör sig påmind.

Åter till fiktionen, säger mitt sinne och en bortglömd En dåres försvarstal gör sig påmind på vardagsrumsbordet. En lika bortglömd Mary Shelley och länge ignorerad Willy Kyrklund samsas med Horace Walpole bland alltför dammiga volymer.

Det är dags att ta tag i saker igen. Om inte annat så välja ämne för ett paper och inkludera kanske Mästaren och Margarita eller Markens gröda (igen)?

Enligt Wikland viktiga termer

2008-09-16T23:13:00.003+02:00

Lennart Wikland, den gamle slavofilen, har i kapitlet существительные (substantiv) i boken Modern, rysk grammatik gett oss en nästan komplett ordlista för den som vill tänka tillbaka på den gamla goda tiden. Den moderna tiden.

Är inte de mest användbara substantiven i ryskan ändå:

герой - hjälte
уголь - kol
пролетарий - proletär
товорищ - kamrat

och de mest användbara fraserna:

пролетарии всех стран - соединяйтесь! - Proletärer i alla länder - förenen eder!
в этом санатории отдыхают люди из всего Союза. - På det här sanatoriet rekreerar sig folk från hela Sovjet.

Eller varför inte: "Tidningen kritiserade skarpt president Nixon"? eller "Vi skall inte tala om gångna tider!"

Kanske är det bara jag, men för all del, förtfarande vid bokens tryckande 1987, så var dessa termer och uttryck högaktuella. Jag behöver alltså inte skämmas för att den mest komplicerade meningen jag kan säga är: "Jeltsin uppmanar till omedelbar, allmän strejk!".

Till Damaskus

2008-09-12T21:25:00.005+02:00

Vid min högtidsdag detta år erhöll jag, av en god vän och strindbergskännare, Till Damaskus I-II . Till detta hör också att det händelsevis råkade vara förstaupplagan, otroligt glädjande. Innan rysslandsresan tog jag mig för att läsa den första delen av detta verk, varför jag nu osökt kom att tänka på densamma och därmed också fick idén till detta blogginlägg. Då min gode vän Strindbergskännaren redan lagt ned otaliga timmar på detta verk, skall jag inte försöka mig på någonting som kommer in på hans område angående detta verk, inte alls. Ingen analys, inget försökt till förståelse eller objective interpretation, som Kirsch skulle uttryckt det.

Nej, jag vill bara påkalla uppmärksamhet till ett stycke jag skulle vilja dramatisera, om jag vore regissör, nämligen andra scenen i rosenkammaren, här följer början:

Rosenkammaren

Gardinerna äro borttagna; fönstren gapa som svarta hål mot mörkret utanför: möblerna täckta med bruna öfverdrag och framdragna på golfvet: blommorna borta; en stor svart jernkamin är tänd. Modren står och stryker hvita gardiner vid skenet af ett enda ljus.
(Det bultar)

Modren: Kom in!

Den okände (in): God qväll? - Hvar är min hustru?

Modren: Det är du! - Hvar kommer du ifrån?

Den okände: Jag tror, ifrån helvetet - Men hvar är min hustru?

Modren: Hvilkendera?

Den okände: Frågan är berättigad. Allt är berättigadt, utom jag!

Modren: Det har väl sina grunder, och att du märkt det, är väl. Men hvar har du varit?

Den okände: Om det var ett fattighus, ett dårhus, eller ett vanligt sjukhus, vet jag ej, men jag skulle vilja hålla det för en feberdröm. Jag har legat sjuk, förlorat minnet, och kan icke tro att tre månader ha gått. Men hvar är min hustru?

Modren: Det borde jag fråga dig! När du öfvergaf henne, gick hon härifrån - för att söka dig, men om hon tröttnat på sökandet vet jag ej.

Den okände: Här ser hemskt ut! Hvar är den gamle?

Modren: Ja, hvar han är har han ingen sorg mer.

Den okände: Död, menar du.

Modren: Ja! Han är död!

Den okände: Detta säger du, som om du ville öka antalet af mina "offer"

Modren: Kanske har jag rätt i så fall...

Den okände: Han såg icke så känslig ut, och visade sig kunna nära ett bastant hat.

Modren: Nej, han kunde endast hata det onda, hos sig och andra.

Den okände: Så får jag orätt der också!
(Paus)

Modren: Hvad söker du här?

Den okände: Barmhertighet!

Detta är ett stycke konst. Ordvalet, det koncisa, direkta, omedelbart frapperande. Jag känner igen mig i varje ord. Åtminstone tycks det mig så. "Allt är berättigadt, utom jag!", Intensiteten är uppenbar, stämningen på min scen skulle vara skälvande. (Jag är lite av en teaterromantiker, får erkännas). Det finns fler tillfällen i detta drama som får min teaterkärlek att storma. Lustigt nog fungerar det ypperligt som läsdrama, kanske till och med bättre? Nåväl, mindre viktigt.

Kontentan var att detta är läsvärt, intensivt. Befriande.

Oadapterad rysk text.

2008-09-12T18:40:00.003+02:00

Oaktat jag inte finner mig mogen för det, så har auktoriteten på institutionen kommit fram till att det är dags för mig och mina likar att läsa oadapterad, skönlitterär text på ryska. Och allt för att jag råkade, i sommarhettans geniskapande atmosfär, klara av en tentamen jag numera inte minns någonting av. Jag hade gärna blivit kvar vid föregående läsårs texter på en dryga sida, istället för att plötsligt tvingas ut i verkligheten bland noveller på omkring trettio sidor. Huvaligen!

I alla fall fick jag tillfälle att komma in lite i den ryska skrivkonsten på ryska, vilken på flera punkter skiljer sig från svenskan. Vad är till exempel det här med att ideligen ändra tempus? Anses vara ett stilbrott i svenskan enligt skolundervisningen, även om lagar och regler av detta slag är tämligen upplöst vid det här laget. Istället kan tempusändring ge uppenbara stilistiska vändningar och ändra stämningar eller ge mer kraft åt ett specifikt stycke. Men då talar vi oftast om väl medvetna ändringar och skiftningar och om tydliga reaktioner hos läsarna.

När det gäller ryska skall det tydligen inte vara så. Tempus skall spela mindre roll. Det har inte samma stilistiska betydelse som i det svenska språket och tvära kast, även inom stycken, är vanligt och inte förvånande. Istället har ryskan sina bestämda och obestämda, imperfektiva och perfektiva verb, som betecknar avslutade handlingar, pågående handlingar, upprepade handlingar och ja, Gud vet vad. Det där förväntas jag väl kunna inom en snar framtid kan jag tro.

Jag återkommer då jag läst den här trettiosidorsnovellen.

Och den politiska romanen.

2008-08-12T16:16:00.002+02:00

Det var inte fasligt många månader sedan jag läste Turgenjevs Fäder och söner och under Rysslandsexkursionen hann jag med stora delar av Dostojevskijs Onda andar. Dessa romaner visade sig ha flera likheter. Att de behandlar precis samma ämne är en felbedömning, men temat är alldeles för likt för att kunna ignoreras. Spännande är dock att se hur Dostojevskij gör Turgenjev till åtlöje, genom att låta bokens Karmazinov, en författare med höga ambitioner, bli ett nidporträtt av Turgenjev själv.

Romanen Fäder och söners huvudperson, Bazarov, omnämns i Onda andar, detta i inte alltför positiva ordalag.

Jag förstår inte Turgenjev. Hans Bazarov är en uppdiktad figur, som inte alls existerar i verkligheten; de har själva varit de första att ta avstånd från honom som en totalt omöjlig figur.

säger Stepan Trofimovitj och fortsätter med allehanda skymfer gällande denna karaktär. Ändå finns slående likheter mellan Bazarov och Onda andars huvudkaraktär (en sällsam blandning av prota- och antagonist) Nikolaj Vsievolodovitj Stavrogin. Den gemensamma nämnaren är den ryska nihilismen. Vi har den nya generationens unga män, de som stelt och nästan apatiskt, men ibland med ett kallt intresse, betraktar omvärlden som ett nödvändigt ont, statt i förändring. De nuvarande idéerna, religionen, traditionerna, allting är i en uppbrytningsfas och för nihilisten existerar ingen förutbestämd moral. Både Bazarov och Stavrogin är bittert känslokalla men målmedvetna, snärjande och nästan till vansinne sedebrytande.

Samtiden ser på dem som uppviglare, galningar eller bara vanligt sinnesrubbade, samtidigt som de kan uttrycka en myndighet och sinnesnärvaro som sätter allt på sin spets. Är det bara kallt beräknande, eller total ignorans som lett till giftermål mellan Stavrogin och en sinnessvag kvinna?

Bazarov möter kärleken i en högstående, intelligent kvinna och han finner sig vara förälskad på det där alldeles vanliga viset, enligt gamla normer (om kärleken har några normer?). Han blir förvirrad i sin egen svaghet och befinner sig vara lurad av sin egen forna styrka. Inte ens en nihilist kan värja sig mot kärleken. Jag vet inte om förälskelsen i sig är något hinder för den ryske nihilisten, men uppenbart är att både tid och energi som tidigare ägnats åt vetenskapliga studier och moralnedbrytande, plötsligt bytt mål. Total nedbrytande för någon som ägnat sitt liv åt att inte känna något, mer eller mindre.

– Vad Bazarov är? Arkadij skrattade. Vill du jag skall säga vad han egentligen är, farbror?

– Ja, vill du göra det, min nevö.

– Han är nihilist.

– Vad för något? frågade Nikolaj Petrovitj, medan Pavel Petrovitj blev sittande orörligt en stund med smörkniven i luften.

– Han är nihilist, upprepade Arkadij.

– Nihilist, sade Nikolaj Petrovitj. Det kommer av det latinska nihili, intet, efter vad jag kan förstå; det betyder alltså av allt att döma en person, som … inte tror på någonting.

– Säg hellre: en som inte har aktning för någonting, inföll Pavel Petrovtitj och tog ånyo itu med sin smörgås.

– En som betraktar allt från en kritik ståndpunkt, anmärkte Arkadij.

– Är det inte detsamma? frågade Pavel Petrovitj.

– Nej, det är det inte. En nihilist, det är en människa, som inte böjer sig för några auktoriteter, en människa som inte tror på några principer, vilken aktning de än må vara omgivna av.

– Nå, och det är alltså bra? avbröt Pavel Petrovitj.

– Det beror på vem det gäller, min gode farbror. För en är det bra, för en annan illa.

– På det viset! Jag ser, att detta inte är något för oss. Vi tillhör den gamla tiden, vi tror att utan principer — Pavel Petrovitj uttalde ordet mjukt, på franskt sätt, medan det i Arkadijs mun fick en rent rysk betoning — att utan principer som man tror på, såsom du säger, kan man inte ta ett steg, ja, inte andas en gång. Vous avez changé tout cela. Ja, lycka på färden! Vi för vår del nöjer oss med att se på och beundra, herrar … hur var det nu?

– Nihilister, artikulerade Arkadij.

– Ja. Förut var det hegelister, nu är det nihilister. Det skall bli intressant att se hur ni kommer att existera i det tomma intet, utan luft att andas i.

/- - -/
– Bravo! Bravo! Hör bara, Arkadij … så skall en ung man uttrycka sig i våra dagar! Det är verkligen intet under, att de följer er blint! Förr i världen måste en ung man lära sig något och arbeta, om han inte ville kallas obildad. Nu behöver han bara säga: alltsammans är strunt! — och så är saken klar. Skulle våra ungdomar inte vara glada! Förr var de bara okunniga tölpar, nu har de plötsligt blivit nihilister.

Men för att återknyta till Dostojevskijs uppenbart avoga inställning till Turgenjev och dennes Bazarov, är det inte en Bazarovsk ättling han tecknat i Stavrogin? En kanske till och med lite hårdare, mer inbiten och elakartad variant av en tidigare silhuett? Om möjligt alltså än mer otrolig som verklig människa, än mer figurartad?

Solsjenitzyn, Cancerkliniken

2008-08-07T13:50:00.004+02:00

Att Aleksander Solsjenitzyn är död har väl knappast inte gått någon förbi (inte ens min mor, visade det sig) och kanske markeras härmed slutet på en sovjetisk era. En sovjetisk era som kanske egentligen inte överlevde Sovjets fall, men som på något sätt känns mer prudentligt avslutad i och med denne gamle nobelpristagares död.

Vad jag vill skriva om är dock ej i första hand politiskt orienterat, utan vittnar snarare om ett rent konstnärligt litterärt intresse. När det gäller rysk politik är jag nämligen mestadels bara förvirrad. Mina två katter härhemma, Kostoglotov och Zosjenka, har förlorat sin "anfader" och jag får en obetvinglig lust att läsa om Cancerkliniken, en av mina favoritböcker från det tjugonde århundradet. Jag vill minnas inledningsscenen i denna bok, som så starkt påminner mig om filmen Kristus stannade i Eboli (Francensco Rosi). Kanske är det bara för att temat är likt, förvisning till en avlägsen ort - en by där livet är annorlunda. Fattigt, engagerat, men stilla. När jag såg Rosis film var det som om jag såg några av de bilder jag skapat i huvudet då jag läste Cancerkliniken, visualiseras i filmen. För filmen har en nästan meditativ stämning med ett otroligt vackert foto.

Väl på kliniken är det som man kan tänka sig. Kallt, hårt, med en slags avgrundsstämning, men samtidigt en värme någonstans ifrån. Vysotskijs texter om de skadade (minns dem ej ordagrant) under kriget kommer väl till pass. Någon till vänster om mig saknar ett ben och han till höger är redan död. Kroppsdelar faller av i takt med sjukdomens förlopp. Ordet "metastaser" förföljer mig och bilder av cancerceller som destruktivt försätter kroppar i ett sönderfallandestadie blir kanske en slags metaforer.

Kärleken är lika infekterad den och man letar förtvivlat efter det som är "äkta". Men vari ligger då egentligen värmen, kan man fråga sig? Men i samtalen, i oron, i ignoransen och ensamheten, isoleringen, finns både skönhet och värme, om än gömd. Vi vet att vi dör, men att få se solen en sista gång, i frihet, blir till tusenfaldigad skönhet. Även om misären är övergripande.

Estetiskt sett är detta ett mästerverk. Vad än för elakheter som sägs om Solsjenitzyn och hans mer sentida texter, så var han en mästare på personporträtt. Huvudpersonen, Kostoglotov, är trots alla sina fel och brister, elakhet och ensamhet, en av de vackraste karaktärerna i den ryska 1900-talslitteraturen. Han är en dödende hjälte utan hjälteegenskaper. Han är den magre Memeds (se Yasar Kemal, förra sommarens inlägg) antites och sjuklig och svag är han kampens motståndare. Men levande, om än döende.

Också aktuellt då en bekant till min mor precis fick diagnosen, "cancer i hela kroppen".

Införlivandet av Norge.

2008-07-31T23:50:00.009+02:00

Nu skall jag försöka mig på att skriva om någonting som jag inte har för vana att behandla i detta forum, eller något annat heller för den delen. Anledningen är enkel, skribenten i fråga är nämligen för tillfället upptagen med att på ett av landets nordliga universitet examinera en kurs i svensk och västeuropeisk historia berörande främst det nittonde århundradet, men också den första delen av det tjugonde.

"De finska krigen" under början av artonhundratalet och dess följder är mycket intressanta att betrakta. Min källa, En viss Lars I Andersson (Doktor vid LU 1995), berättar, med sitt ytterst fascinerande språk, om Napoleons framfarts påverkan på det svenska riket. Freden i Tislit, som skipades mellan Napoleon och Alexander den förste gjorde att Ryssland började intressera sig för Sverige. Och som vi alla vet, så har det gamla utropet "Ryssen kommer!" faktiskt viss grund i historien. Ryssland ville ha Finland. Vilket väl är en önskan som tämligen ofta har uttryckts från Rysslands sida då de inte haft sin kära östersjökust i säkert förvar - sådär när Östpreussen, nuvarande Kaliningradområdet, fortfarande var tyskt.

Sverige var vid denna tid allierad med Storbritannien, någonting som hos ryssen inte var alltför populärt. 1808 stegade de in över den finska gränsen. Samma år som också Danmark, ett land vi väl aldrig varit alltför förtjusta i, avlägger en krigsförklaring. Men, som danskarnas ord oftast är tommare än vad de låter, blev det ingenting av detta. Men, för att komma till mitt egentliga ämne lite snabbare, så gick det som det brukar gå mot ryssen - uselt. De tog Finland och Sverige blev lämnat stympat.

Här dök denna underbara tanke upp, faktiskt så var det en dansk (tro det eller ej) tronpretendent vid namn Kristian August som först kom på tanken att införliva Norge i Svea rike. Jag förstår inte varför denna idé inte återrealiseras idag? Tänk vilket uppsving det skulle bli för den svenska staten med alla oljepengar och alla nya, höga fjäll. För att inte tala om myskoxarna.

Man lade denna tanke på is ett litet tag, men sedan gjorde man slag i saken. Jag tror att turen in i Norge till och med brukar kallas Sveriges sista krigsinsats. Vi skickade några svenskar till Napoleons härer, vilka avancerade duktigt, och som ersättning bestämde den store herrn i söder att Norge skulle bli vårt. Norge var väl inte alltför förtjusta i ett sådant beslut, i vilket de själva förstås inte haft någonting alls att säga till om. Men med lite, ja, vi kan kalla det, militär övertalning så gick Norge med på det som kom att kallas för en "union". Trots att de minsann satt där med sin egen författning.

Denna union är inte direkt känd för sin framgång, men tänk vilken avans det skulle bli för Sverige att upprätta något liknande idag. Vi skulle slippa skämmas mer för att våra skidåkare aldrig vinner och vi skulle kunna skicka iväg de som är alltför rika på valfångstturer eller annat spännande och exotiskt. Dessutom skulle vi få vårt eget Sibirien. Tänk att ha ett helt Nordnorge, plus hela Svalbard, att avstjälpa brottslingar på. Under förevänding att de skall få jobb förstås, såsom norrmännen duktigt sköter det idag. Så kan de ta ut sin kriminalitet och sin frustration på svarthandel med Ryssland och isbjörnsdödande istället för vad de nu tidigare sysslat med.

Jag vet att Gustaf IV skulle hållit med mig om han levt idag. Men kanske finns det en och annan norrman som skulle vrenskas en smula. För vem vill egentligen ha en imbecill franskättling till kung?

Ryssland och Pasternak

2008-07-24T14:42:00.006+02:00

Efter en månad i öster, närmare bestämt slavofilernas paradis, Ryssland - är jag tillbaka vid min läst.

På min östliga "semester", på något fullpackat sextontimmarståg, läste jag Boris Pasternaks The last summer. Jag läste boken i en Penguin-utgåva, följaktigen på engelska. Detta var en engelska som jag, inte alltför bildad i detta språk, hade uppenbara problem med.Men detta fick mig att inte alltför osökt att tänka på Doktor Zjivago och frånvaron av de spår denna bok lämnade hos mig. Jag kanske tar mig vatten över huvudet nu när jag dristar mig att uttala mig om en bok som det trots allt var fyra år sedan jag läste, men det skall icke vara första gången i sådana fall.

Jag vill minnas mitt tillstånd som tämligen uttråkat vid tidpunkten för läsningen av denna välrenommerade roman. Solsjenitzyn, som jag läste i samma period, lämnade helt andra märken -såpass att mina katter bär huvudpersonernas namn; Kostoglotov och Zosjenka. Jag vet med säkerhet att det skall bli en hel kattkoloni här hemma innan någon blir döpt till Doktor Zjivago.

The Last Summer är lite halvt självbiografisk och handlar om när huvudpersonen kommer hem till sin syster och börjar minnas tillbaka till gamla somrar. Man får en luddig och inte alltför berörande bild av hans gamla romanser och över huvud taget är språket en barriär. Samma sak vill jag minnas att jag tänkte då jag läste Doktor Zjivago. Bitvis säkerligen väldigt intressant. Men med ett språk som blir som en mur framför eventuell förståelse.

Jag går inte längre än såhär, med tanke på avstånd i tid gällande Doktor Zjivago och bristande förståelse av The Last Summer - men Pasternak förblir en grådaskig figur bland de andra ryska giganterna. Ingen som lyckats beröra mig det minsta.

John Gardner

2008-06-18T13:42:00.004+02:00

Att beakta: detta handlar om den amerikanske författaren John Gardner, inte den brittiska kriminalromanförfattaren med samma namn.

Jämte Thorsten Jonsson, var (förstås) Artur Lundkvist den främste introducören av amerikansk litteratur under mitten av förra seklet. Liksom han var den främste vad gäller att introducera litteratur i stort, utom den ryska kanske (referar till hans motstånd mot Solsjenitzyns nobelpris i litteratur). Denne gamle akademiledamot och författare var den som gjorde John Gardner känd i Sverige på sextio- och sjuttiotalen.

Jag har läst Nickelberget och härmed fått ett stycke litteratur, så amerikansk, men på ett positivt sätt, att jag kan tänka mig att ägna mig ostört åt slavofili i minst en månad framöver. Här blåser Steinbecks vindar, här finns Faulkners småstad, men också någonting nytt. En stilla, vämjelig dödslängtan. Som om karaktärerna i boken rör sig i sina sista dödsryckningar, som om vi hela tiden skall påminnas om alltings förgänglighet. Samtidigt som den mest förgängliga av dem alla - huvudpersonen Henry - mirakulöst överlever. Och kanske till slut också lever. Vi befinner oss vid en stilla vägkrog. Långtradare som kör förbi, vissa stannar. Tid går. Förändringar sker.

Men då en femtio år gammal grav grävs upp i slutet - är vi medvetna om dödens ständiga närvaro. Boken liksom klättrar över decennier utan att det egentligen märks. Allt blir sammanbundet och komplett, men med en uppenbar känsla av att ingenting egentligen förändras.

Jag gick genom flera stadier i denna bok. Från en oerhörd förtjusning, till en stilla väntan, för att nästan bli besviken på vissa partier. Den lysande inledningen tappar lite, både i språk och stämning, när större tidsperioder får mindre utrymme än tidigare. Flera av bikaraktärerna är oerhört intressanta, samtidigt som realismen aldrig frångås och de får en naturlig plats i det lilla samhälle som boken rör sig kring. På det hela taget kan jag ändå, såhär i efterhand, betrakta boken med en stilla nyfikenhet. Fanns där inte mer? Vad har denna man mer skrivit? Jag är inte dödsförtjust, men faktiskt lite glatt överraskad.

Den svenske Hemingway?

2008-06-18T12:13:00.002+02:00

På grund av födelsedagsfirande har jag kommit över endel nyförvärv, som det förstås förväntas att man också läser inom en hyfsat snar framtid. Inga dammiga volymer i hyllan här inte. Först ut var Thorsten Jonssons Fly till vatten och morgon, ett glatt emottagande av en svensk författare - det var länge sedan.

Jag relaterar först och främst till det påstående som frapperar mest, nämligen att detta skulle vara någon form av svensk Hemingway. Det hela låter smått absurt måste jag säga. Antingen blir det en amerikan på hemmaplan, eller så är det bara svaga antydningar som relaterar dem till varandra.

Egentligen var det ingetdera kan jag efter en genomläsning av denna novellsamling konstatera. Jonsson var utrikeskorrespondent i New York och introducerade flertalet av de stora författarna under första halvan av det tjugonde seklet. Däribland Hemingway och Steinbeck. Det är klart man ser kopplingen, inspirationskällan. För det är rena händelser vi får se, vi får höra beskrivas. Samma sorts sparsmakade replikskifte, handlingsmönster. En rad kriminalfall blir bilder av människor, kanske av ett samhälle, av relationer. Det är som att läsa en tidningsartikel och sedan fylla i alla luckor. Att tänka sig precis hur det gick till, där bakom lyckta dörrar. Och därmed kanske få nyckeln till ett och annat medvetande. Lite Hemingway, det får erkännas.

Men dock faller Jonsson på en viktig punkt. Av någon anledning blir Hemingway aldrig tråkig. Det blir aldrig en massiv ström av detaljer, som hos Jonsson faktiskt kan skönjas bitvis. Detaljer som inte ger oss någonting mer, som inte vittnar om några spännande, mystiska hemligheter i bakgrunden, dit vi aldrig når. Utan bara detaljer. Eviga beskrivningar.

Det är emellertid bara en tendens - och den avslutande novellen, som boken har namn efter, är lika mystisk som vacker. Jonsson är inte oäven, det är han inte.

I sommarhettan

2008-06-16T16:42:00.003+02:00

Att relatera till sommarhetta i regn är kanske inte rimligt, men med en hoppfull framtidstanke, så skall jag här delge mina bästa böcker för kvalmiga sommardagar.

En dag i Ivan Denisovitj liv av Solsjenitsyn. Att arbeta i fyrtiotvå minusgrader i Sibirien är inte mer lockande än att man skänker Gud en tacksam tanke för att man sitter på ett icke luftkonditionerat tåg mellan Gävle och Sundsvall. Utan en enda mur att bygga. Varje kylslagen sida blir som en isbit mot pannan eller en fuktig handduk i ansiktet. Dessutom är den lagom lång, eller kanske lagom kort, för att man inte skall avskräckas även den varmaste dag.

Sensitiva amorosa av Ola Hansson, som, för att nå så högt som möjligt, bör avnjutas med ryggen lutad mot Hanssons gravsten på norra kyrkogården i Lund. Har man inte möjlighet därtill, fungerar antagligen en vanlig soffa också ganska bra. Eller en filt ute i gräset. Här låter man den kvalmiga värmen utomhus rimma gott med den i boken. Man relaterar.

Druvornas vrede av John Steinbeck, för den som inte fasar för långa böcker. Jag tycker varje sommar att jag vandrar omkring i imledningsscenen av boken. Där i Salinas. Där bland fälten. Med solen brännandes i nacken och axen i den torra vinden och det där. Jag måste läsa om den snart. Den där dagen jag får tid.

Döden i Venedig av Thomas Mann, som egentligen bara är en novell. Kan ge en lite för stark förnimmelse av döden i ens närhet för att det skall kännas helt behagligt, men som det litterära mästerverk den är, så är den lika god sommarläsning som någonting annat. Om inte bättre. Man börjar se blonda småpojkar i baddräkter bara man vänder sig om, som en slags värmehallucinationer. Kan vara trevligt på stranden.

Harry Martinssons Vägen till klockrike är ett lika säkert kort som Nässlorna blomma, om det är en svensk sommar man vill ha. Man är snart själv därute på grusvägarna i dammet och tänker frihet, tänker tomhet.

Stig Dagermans Ormen är ett självskrivet inslag. Jag har fortfarande en mörk bild av svenska midsommarfiranden vid stugor i skogen, sådana som urartar, sedan jag läste boken för många år sedan. Även om jag nog är den enda som gjort kopplingen, eftersom referenserna inte är tydligare än att de går genom Roy Anderssons film "En kärlekshistoria". Och med en viss modifikation även där. Nåväl, obehag i alla fall. En mörk sommar. En ångestfylld sommar.

Och med allt svenskt, varför inte avsluta med Hjalmar Söderberg och Förvillelser. Vi förvillas och gäckas ständigt av sommarnattens skuggor. Till dumhet efter dumhet.

"Att ha och inte ha" - en sanning?

2008-05-05T19:30:00.004+02:00

"På de andra lyxjachterna finns andra män, med andra problem" är ett citat som följt mig under en period, som snabbt räknat har upptagit en fjärdedel av mitt liv. Detta trots att jag inte förrän så sent som förra helgen fick se det i tryckt text, efter att jag redan som tonåring föresatt mig att genomföra läsandet av Att ha och inte ha av Ernest Hemingway, en bok jag i min tidigare ungdom avfärdat som urbota tråkig och ganska intetsägande.

Då hade jag inte lärt mig att uppskatta Hemingways på ytan ganska ickeomfattande och vardagliga prosa och dialogarbete. Nu kan jag inte få nog av dessa torftiga uttalanden, som är så livfulla, så intensiva och färgrika. Det är som om orden kryper in under skinnet och den obetydligaste mening blir det mest vibrerande tonläge - eller intensiva, sanningssägande satser. Vi överfalls inte av någon irriterande moralpredikan eller några hurtfriska hjältefigurer, utan får krasst och i alla enkelhet ett stycke ren och skär sanning berättad för oss. Varför kallar jag det sanning? Handlar det om överensstämmelse med verkligheten, eller en "rättfärdig" moral som genomsyrar? Nej - det är sanning just för att det avskärmar sig från allt detta. Romanen gör inga påståenden om verkligheten som inte är så allmängiltiga, men samtidigt så fascinerande specifika, att de omedelbart inger en känsla av oemotsägbar sanning, oavhängig tid och rum.
"Han hade varit en bra kille, innan han börja supa" Denna någon är precis som han beskrivs, utan att någon verklighetskorrelans alls behövs.

Att ha och inte ha tar oss ut på en resa där skillnaden mellan liv och död är en hårsmån och där det känns som om båda dessa fenomen är en parallellitet, med ett exakt lika värde. Döden är bara en stilla tystnad, en negation av en lika stilla ström av ord, intryck och händelser. Livet är smärta, döden innebär avlastning för en, men också en pånyttfödelse av smärtan hos en annan. Varat är en ständig process i upplösning, omedveten för alla, utom den objektive betraktaren. Här lurar alla alla och pengar är ingen småsak, inte som kineser. Vi väljer rätt då vi reagerar rätt, tänker jag häpet då folk faller i vattnet och berövas sina sista andetag och lugn fortsätter att härska över tvivel och rädsla.

Sönder - Henry Parland

2008-05-05T19:11:00.005+02:00

Boken inleds med meningen "Denna bok är kanske ett plagiat av Marcel Proust", en mening vars ärlighet frapperar mig. Här skäms man inte för plagiaten, snarare är det eftersträvansvärt att låta nämna sin inspirationskälla innan själva romanen inleds, så att potentiell prousthatande läsare slår igen boken igen, eller ser till att stålsätta sig. För den som läst På Spaning efter den tid som flytt känns dock omfånget betydligt mindre skräckinjagande, dryga 100 sidor åstadkom han på detta ofärdiga verk innan han alltför ung avled.

Sönder är en kärlekshistoria i kontroversiell tappning. Huvudpersonen återkallar minnen genom fotokopiering och låter ögonblicksbilder bli levande för några sekunder, för att sedan lämna dem att blekna. Berättelsen har sitt slut i början och fångar sedan innanmätet genom fragmentartade möten i mondäna 1920-talsmiljöer. Cafélivet är centralt och Helsingfors blir som ett något mer kylslaget Paris, där bilfärder avlöser danskvällar på tvivelaktiga ställen.

Även kärleken känns fragmentarisk och kylslagen - inga romantiskt bultande hjärtan som brinner av trängtan och åtrå, snarare korta, intensiva, men knappast djupgående, snarast övergående, smärtor som på något sätt bidrar till att bilda en illusionslös grund. Lögner och svartsjuka, som överallt annars, finns förstås, men allting är på något sätt distanserat och övergående. Begravningen blir en parafras på Albertines död i På spaning... och är en död som redan hänt långt tidigare än den rent fysiskt inträffar. Den är kärlekens död, snarare än den mänskliga, med ett tyst och hånfullt skratt mot all tanke om den "eviga" tvåsamheten.

Jag ser flimrande cafébilder, kokotter, dans och soluppgångar, men föga romantik. Det moderna har tagit över.

Fransk romankonst berörande den ickeäktenskapliga kärleken

2008-04-28T21:55:00.008+02:00

Jag fick nyligen en hint om att jag kanske inte borde ta de "romantiska" artonhundratalsromanerna ( med författare som Turgenjev, Tolstoj och Maupassant) på alltför stort allvar, för att jag inte skulle bygga så många illusioner. Jag vet inte riktigt vad som menades, eftersom sekelskiftesångesten, även kallad dekadensen, hänger tät över boksidorna hos Maupassants romaner om lata, unga älskare och varje Turgenjevroman bär snarast spår av determination, i högre grad än romantik, åtminstone gällande förbindelserna män och kvinnor emellan. Och hos Tolstoj blir man inte inspirerad till annat än tokiga äventyr med fatal utgång, se Anna Karenina.

Jag tog åtminstone det hela på stort allvar och började istället ge mig på nittonhundratalets litteratur - mer precist det franska 1920- 50-talets litteratur. I svenskspråkiga pocketutgåvor kan man läsa Sidonie Gabrielle Colettes romaner, en kvinna med enorm förmåga att måla upp en värld jag vet föga om.

Här ( i Coletteromanerna Mitsou och Chérie) figurerar varietékvinnor och män av alla de sorter och förhållandena är intensiva och vackert berättade på ett illusionslöst vis. Människorna är fulla av brister, trots rikedom och flärd. Ålder och öde hinner ikapp även den vackraste och giftermål är ett nödvändigt ont som måste genomgås - åtminstone för vissa, om än som ett sekundärt göromål. Och som måste accepteras av alla inblandade i allehanda förekommande kärlekslekar. De unga är blåögda och de äldre har viss erfarenhet, men ingen undkommer kärleken, när den väl slår till på riktigt. Vad som är i fokus är kärleken såsom den är, oberoende av äktenskap eller normer. Var kvinna har sin älskare och mot både flärdfulla och lättfotade kvinnor, som de intensivt älskande, är världen lika grym och gäckande. Tiden går och lämnar ingen oberörd, även om ålderns insteg tycks bekymra vissa mindre än andra. Kvinnor med pengar får unga män, trots deras misär och sönderfallande. Blindheten är utbredd bland de gamla kokotterna som svettas under tjocka lager smink och aldrig ger upp om att trycka in sin åldrande kropp i någon korsett, medan några få verkar acceptera att deras tid är förbi och helt avstannar, uppsvällda i en fåtölj med konjak och delikatesser.

Mötena mellan Lea, en kvinna som snart fyller femtio, och Chéri, en ung son till en av hennes bekanta, är fulla av intensitet, glädje och vital humor, men som alla sagor har sitt slut, måste även jag inse att det gäller såväl verklighet som fiktion. Åtminstone enligt fransk romankonst från 20-30-talet. Kanske var det bara det jag skulle lära mig, att inte tro att äventyren slutar i lyckliga äktenskap (dock med helt andra än de från början inblandade)som i en roman av Turgenjev, eller med ett hopp framför tåget, helt i Kareninas anda? Att man kan acceptera att tider förändras och att glöd slocknar, eller måste slockna. Jag vet inte faktiskt.

Japansk ordkonst

2008-04-23T00:06:00.007+02:00

Att tala om ordkonst när det gäller Yasunari Kawabata är egentligen lite vanskligt. Jag är trots allt ingen bärare av dennes modersmål, japanska, och kan därför inte alls avgöra huruvida översättningen är någonting att ha eller ej. Men, att döma av de svenska översättningar jag läst av Kyoto eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden och Tusen tranor, så kan jag åtminstone säga att denne man har ett sätt att berätta på, som inte kan undgå att hänföra en såväl van som ovan läsare.

Kawabata fick nobelpriset 1968 och två år senare tog Yukio Mishima, en annan av de stora, internationellt kända japanska författarna, livet av sig, någonting som skall ha tagit hårt på Kawabata, som 1972 upprepar detta. Ofta brukar man belysa det faktum att Kawabata officiellt tar avstånd ifrån Mishimas självmord, för att två år senare göra om samma sak. Emellertid bör man se det hela lite mer i samband med omständigheterna. Mishima tog livet av sig som frisk 45-åring, i en kontext av tradition och med någon slags ärevördig död i tankarna. Han begick seppuku, som är det gamla, traditionsenliga sättet för en samuraj att ta livet av sig. Kawabata var 73 år gammal och led svårt av Parkinsons sjukdom då han gasade ihjäl sig. Kawabatas självmord var nog snarast grundat på en rädsla för att bli invalidiserad, medan Mishima gjorde det hela till en offentligt politisk gärning, utförd först efter ett års planerande.

Jag läste nyligen Tusen tranor och fann den vara en oerhört stämningsbildande roman, precis som Kyoto, som jag tidigare läst. På ett mycket enkelt vis förmedlar Kawabata en bild av det japanska samhället stående på en tröskel mellan det västerländska, moderna inflytandet och den uråldriga japanska traditionen som på ett nästan frapperande vis omsluter hela läsningen i ett mycket tidigt skede. Man befinner sig snart bland körsbärsträdsblommornas doft i en daggvåt trädgård med en kopp te i handen, utan att det för den skull känns krystat eller löjligt, eller ens särskilt främmande. Mest fascinerande är man på ett mycket naturligt vis introduceras för japansk keramikhistoria, gamla japanska poeter och mycket annat som nog gemene västerlänning har ganska ringa uppfattning om.

Historien är enkel, väl berättad och inte lustigt komplicerad, men det är egentligen orden, meningarna och allt det som bidrar till denna halvt mystiska stämning som jag precis nämnde, som ger romanen dess storhet. Karaktärerna i sig är mycket intressanta, men hinner, med tanke på romanens ringa omfång, egentligen aldrig komma till sin fulla rätt. Något oerhört psykologiskt djup är inte heller det man väntar sig av denna berättelse, men några platta och meningslösa karaktärer är det inte tal om, tvärtom är de mycket intressanta, om än i vissa fall hastigt uppmålade.

Jag lämnar boken med en estetisk tillfredsställelse och ett ganska lugnt leende på läpparna, trots att det i boken förekommer både självmord och en hel del mindre lycklig kärlek, kanske till och med mer av det onda än det goda. Detta eftersom den känsla som övergripande förmedlas är en del av ett lugn som man nästan, oerhört förhastat förstås, lägger över det man av Kawabata lär sig om Japan under mitten av nittonhundratalet. Här finns ingen politik eller religiositet, mest bara människor, känslor och.. ja, estetik på ett ganska banalt sätt. Inga obehagligheter, utan snarare en stillsam romantik, som undviker att bli stereotypisk och tråkig. Någonstans finns ett spännande mönster av metaforer, ofta utvecklade genom de olika tyger som förekommer i Kawabatas romaner (talar här både om Kyoto och Tusen tranor) och som bidrar till att göra romanen både unik och tilltalande.

Det mest kreativa missförståndet i filosofins historia,

2008-04-14T16:04:00.005+02:00

kallar Svante Nordin Jean-Paul Sartres tolkning av Heideggers filosofi under utvecklingen av Sartres existentialism. Sartres Existentialismen är en humanism, ett verk som jag tyvärr ej läst, följs upp av Heideggers välriktade kritik i Brev om humanismen. ”Sartre som åberopar mig, har totalt missförstått mig!” menar Nordin att är Heideggers främsta slagord bakom Brev om humanismen, en text där han förklarar varför hans egen filosofi inte är en humanism, utan snarare tvärtom. Han angriper Sartres missförstånd, men dock enbart med utgångspunkt i Existentialismen är en humansim och inte dennes tidigare verk Varat och intet. Heidegger blir också den hos vilken senare fransk filosofi hämtar sin kraft och använder som utgångspunkt. De filosofer som på sextiotalet vill göra upp mot den äldre generationen, för vilken Sartre stod som frontfigur, som till exempel Derrida, Foucault, Deleuze och Barthes hämtar mycket inspiration från denne gamle tysk.

Att läsa Heidegger är inte det lättaste man kan företa sig, men då man sakteliga lyckas få ordning på alla ”varat” och ”varande”, kan man få ut enskildheter som faktiskt bitvis verkar vara hyfsat meningsfulla. Jag menar inte att jag kommit längre än så. Men så blir man också en aning tveksam då man vet att Heidegger sällan godtog andras tolkningar av hans filosofiska verk. Varat och tiden, utgiven på Thales förlag, är visserligen beställd, men kommer kanske att förbli, om inte oläst, så åtminstone oförstådd, ett bra tag framöver. Lättare blir det inte då Heidegger dessutom bestämt skulle använda sig av sin egen terminologi, ett språk som i många fall bli obegripligt för den icke insatta och för att inte tala om översättningsproblemen som blir aktuella för oss som slutade studera tyska några år för tidigt för att riktigt kunna begripa annat än elementtext och vanringstexten på simdynor.

Den moderna kulturen har ”glömt bort varat” och denna ständiga nedåtgång började redan med Sokrates. Bara försokratikerna, de gamla naturfilosoferna, hade en sund relation till varat. Språket är varats boning och Heidegger menade att bara poeterna förstod att använda språket rätt. Att vara i en ständig kamp mot språkets invandhet. Språket måste brytas ned, såväl genom syntax som grammatiskt. Samtidigt menar han att denna glömska av varandet är den västerländska kulturens ”öde”. Det är inget kollektivt beslut och ej med ett speciellt förorsakande, utan ett ”öde”, bestämt på förhand.

”Bara en Gud kan rädda oss” säger han någonstans, hur vi nu skall ställa oss till detta uttryck, då Heidegger visserligen var av romersk-katolsk börd, men senare snarast sällade sig till de ”gudlösa”. Men, om Heidegger tvistar de lärde, om inte angående hans nationalsocialism så angående hans texter mer specifikt. Hur är den ”rätta” tolkningen? Därom vet jag intet, jag lyssnar på Nordin och läser på vid gott mod, med lagom mycket reflektioner. Ibland får man tillåtelse att hoppa över det som man inte begriper.

Svante Nordin

2008-04-10T23:39:00.003+02:00

Svante Nordin gör gällande att: "jag skall minsann tala med Sven-Olov Wallenstein nästa gång jag träffar honom.. och Birnbaum" (Dessa är översättarna till Heideggers Brev om humanismen, vilkas svenska översättning han ville kritisera).

En text om Heidegger väntar. Håll ut.

Lermontovs "Demonen", del II

2008-04-09T01:01:00.006+02:00

Han visste varken galenskap eller misstankar,
Ifrågasatte ej heller sina sinnen.
De fruktlösa århundradenas räcka är dyster,
Och många, många, och fortfarande.
Att minnas hade han ej krafter till.

2

För länge sedan vandrade den utstötte
I världens öken utan tillflyktsort:
Genom århundrade efter århundrade rusade han,
Minut för minut i en monoton ordning.

Jag gör inga försök att dölja mina uppenbara brister, vilket är ganska tydligt. Viktigast är att det sammanhangsmässigt får någon form av meningsfullt innehåll. Att göra en fullkomlig nybörjartolkning av rysk aronhundratalspoesi är ett projekt i sig. Poesi brukar ibland ses som oöversättbart. Kanske tolkningsbart, men inte utan en stark färgning av den tolkande, som ofta är poet själv. Vissa menar att ingen litteratur är möjlig att översätta. Att begreppet "översätta" refererar till en omöjlig utopi. Man gör ett försök till en tolkning som är dömd att misslyckas. Man går från ett språk till ett annat, kanske som då man överför bildkonst till musik, eller ljudbilder till materiellt förnimbar konst. Det blir någonting helt annat.

Jag vet inte om jag är en hängiven anhängare av de hårdaste kritikerna av översättningen som metod för att förmedla texter mellan språkområden, men en sak är säker, denne bloggförfattare skulle jag vänta ett par år med att anställa om jag ville få en rysk dikt i svensk tolkning.

Lekmannafilosofi

2008-04-06T20:01:00.003+02:00

Jag bör också upplysa om att det reflekterande kring filosofi som förekommer i detta forum är ytterst lekmannamässigt. Jag ger mig, väl medveten om det, ut på en bitvis ganska tunn is. Jag har dock med mig flytväst, vilket hindrar mig från att råka ut för samma öde som Georg Heym. Och jag vet att det fungerar att sprida ut sin tyngdpunkt. Blundande lägga sig ned på isen och ta emot smädelser gällande vad vissa anser vara feltolkningar.

Ur en "fel"tolkning finns alltid utrymme för nya tankar, nya slutsater. Och såväl Nietzsche som Wittgenstein är långtifrån färdigstuderade.

Över-människan och begrepp som tas ur sin kontext

2008-04-05T17:18:00.003+02:00

Helt oförhappandes dyker en ungdomens idol upp i detta forum - Nietzsche. Alla har vi gjort oss bekanta med mustaschprydde mans alla 16-22-åriga manliga (tillåt mig generalisera) beundrare. Dessa som stryker längs med gymnasieskolornas eller de filosofiska institutionernas väggar med Så talade Zarathustra under armen, sönderläst och överciterad. Som tror att de hittat lösningen på världens problem, som tror att de är "över-människan", men missar hela den antielitistiska biten och ser föraktfullt ned på såväl kristna som andra "dumma". För Gud är död, sade Nietzsche. Eller gjorde han verkligen det?

Först förekommer citatet då den dåraktiga människan är den som framför det. Vi får någonstans förutsätta att den "dåraktiga" inte är Nietzsche själv, åtminstone inte i det läge då han skriver boken, ty då borde han ha kommit förbi det stadiet själv. Andra gången är det Zarathustra själv, i början av första delen av Så talade Zarathustra. Detta verk kan utan tvekan ses som en roman, där huvudpersonen genomgår en utveckling. Från att skrattande och föraktande möta människorna, blir han över-människans profet. Uttalandet "Gud är död", är dock ej relevant för en eventuell över-människa. Denne står över allt sådant som förakt, dåligt samvete, skuld och avsmak. Även om man menar att det är över-människan som intagit Guds plats, är detta av mindre betydelse för det mänskliga ideal som Nietzsche framställer.

I Så talade Zarathustra skall också det berömda citatet "Det som inte dödar härdar" vara hämtat. Ett uttryck jag begagnat mig av mången gång då jag gått uppför en evig uppförsbacke med en omöjlig ryggsäck på ryggen i ett främmande land utan att ha funnit en boplats. Kanske även i samband med "Gud är död", då det mitt i alltihop börjar regna. Slutsatsen man kan dra av detta är att dessa citat nog alltsomoftast är helt satta ur sin kontext och placeringen i en situation där tolkningen snarast blir ad hoc och helt oavhängig sin grundposition.

Om Gud är död, gör en eventuell över-människa sig inget besvär med att påpeka detta. Och han följer knappast upp med "Och vi har dödat honom", ty det dåliga samvetet är inte en del av Honom.

Adaption till visuella medier - Anna Karenina

2008-03-24T21:52:00.003+01:00

Det börjar nu blir några år sedan jag läste Lev Tolstojs Anna Karenina, så mina minnesbilder är inte fullständigt klara då det gäller denna roman, men jag antar att den skall läsas om någon gång i framtiden, då jag vill minnas den som oerhört gripande och välskriven.

Vad jag nu har gett mig in på är den BBC-producerade miniserien med samma namn. Alltså en samling brittiska teaterskådelspelare som gör sitt bästa att, med skägg efter karaktär, spela rysk artonhundratalssocietet. Hejdlöst roande på sina ställen med dessa överspel och dramatiska gester, som känns så oryskt som någonting kan kännas. Hade det inte varit för en och annan pälsmössa, ett par kyrilliska bokstäver, samt ett "Sergej" som låter mer som "Sirgay", hade man svårligen kunnat koppla detta till någonting som har med Tolstoj att göra.

Trots dåligt skådespeleri och ett ganska mediokert manus, så har det sin charm. Repliker som "Wherever you are, I have to be there!", som är alldeles för seriösa för att inte bli olidligt komiska, gör i princip stora delar av serien. För att inte tala om de fördomar som lite omärkligt smyger sig in och gör det hela lite parodiskt. Ryssen och vodkan, ryssen och franskan...

Lermontovs "Demonen", del I

2008-03-22T22:54:00.007+01:00

Jag har nu antagit ett projekt som egentligen står långt över min förmåga, men, har man begränsad inlärningshastighet, samtidigt som man är en smula otålig, blir detta resultatet. Jag har gett mig på tokigheten att läsa Michail Lermontovs kända och hyllade poem Demonen. På ryska. Att läsa Demonen är i sig ingen tokighet, snarare bör det ses som berikande för var man att läsa detta storartade verk, men att ge sig på en läsning av den på ryska, utan parallelltext, med enormt bristande kunskaper i detta språk, är galet, om någonting. Jag kan nämna att jag en gång läst detta poem på svenska, i översättningen från sent artonhundratal (den enda som finns vad jag vet), men huruvida denna genomläsning verkligen hjälper eller ej, ja, om detta tvistar de lärda.

Jag skall här presentera de femton första raderna, eller snarare olika funderingar kring dem och hur jag löser och inte löser vissa svårigheter.

Början är relativt lättförstådd, till och med så pass att jag nästan kan återge dem hyfsat snyggt, åtminstone om man jämför med resterande delar:

Den sorgsne demonen, anden i landsflykt
flög ovan den syndfulla jorden

Det här är alltså, enligt kommentaren, den inledande delen av poemet, där vi presenteras för demonen och vari hans ondska ligger. Nästföljande rad har jag problem med, men har stannat vid två rimliga alternativ:

och minns bättre dagar/som minner av bättre dagar

där det första syftar hän till demonen och det andra till jorden. Det andra är klart mest estetiskt tilltalande, i alla fall i min urusla översättning, men någonting säger mig att detta inte är det väsentliga för uttydningen för hur detta egentligen skall lyda. Verbet: воспоминанья - som kommer sig av воспоминать, att minnas, stämmer inte alls överens med någonting jag lärt mig gällande verbböjningar. Detta gör visserligen att det lutar åt alternativ nummer två, men vem är jag att bedöma detta? Nästa mening blir bara mycket icketilltalande och mystisk:

framför honom pressades massan samman;/framför honom bildades en ansamling;

Oklart är vilken ansamling eller massa som åsyftas. Nästa mening inleds med Тех дней, som är två mycket svårhärledda ord. Min gissning är att тех är någon kasusböjning av "skugga", som heter тень på ryska. дней kan jag inte annat än härleda från "dag", på ryska день. Jag kan inte annat än göra en fortsättning på förra raden:

av dagens skugga,

alltså som om denna anhopning vore en anhopning av dagens skugga (kan säkerligen uttryckas mer poetiskt dock...). Vidare:

då, vid ljusets hemvist,
en ren kerub, han sken/en oskuldsfull kerub, sken

Jag är inte helt säker på dessa rader, men de passar åtminstone någorlunda väl in:

då en komet kom rusande/när plötsligt en komet kom rusande
för att utbyta ett leende till hälsning,
när han genom de eviga dimmorna
hungrigt följde kunskapen,
som nomaden karavanen

Ytterligare problem uppstår då ordet брошенных visserligen lite liknar ett ord som betyder "vandra" eller "vandrare". Det kan blir allt möjligt, men jag fastnar vid att det följer på föregående rad:

vid/i rymdens vandrande sken,

Vidare:

då trodde han på och älskade glatt,
denna förstfödda skapelse!

Översättningen av ordet творенья, blir på engelska "creation", men "skapelse" var det enda jag kunde tänka mig att föra in på denna rad. Skall bli spännande att se var detta utmynnar dock, om jag kanske har sysslat med radikal feltolkning på mina femton första rader. Nåväl, någonting lär man sig nog.

Bilden är den kände konstnären Vrubels, Den sittande demonen, som målades någon gång vid nittonhundratalets första år.

Den gömda poesin

2008-03-22T03:16:00.005+01:00

Att betänka, all poesi är inte Trakl eller Ola Hansson. Inte omsorgsfullt tolkad, om utländsk, av stora svenska poeter eller i avsaknad av lustigheter och rim. Och endel poesi är gömd. Gott folk, med risk för att verka tjatig, introducerar jag härmed, för otalte gången, Gravitationens regnbåge.

Men alla verkar glada, avslappnade, informella... inga tecken på repression, inte ens någon skillnad i klädedräkt, så att det till en början är lite svårt att skilja Dårar från Skötare när de alla dansar in från sidorna och sjunger[...]:

Här har ni oss, gott folk,
så spänn era öron och skaffa en tolk,
vi bara skrattar och dreglar så släden
blir våt,
som en bunt glada dvärgar på semester i båt!

Åh vi är DÅRAR PÅ PERMIS och
livet det ler -
våra hjärnor är borta och era ögon de ser
ett gäng tokar på lov, som fått ledigt från
sorgen,

som dansar och sjunger och steppar på torgen.
Vi skickar runt hatten för era bekymmer och
tårar
och all den fruktan ni tror ni ej kan bli kvitt -
åh, ta't från en dåre, livet är så ljust och så soligt,
så bara ta det i famnen och gör det till ditt!
la-la-la, tra-la-la, tral-la-la-la-lej osv.

In absurdum - postoctopus

2008-03-12T20:21:00.004+01:00

Ett par hundra sidor är ytterligare läst av Pynchons Gravitationens regnbåge sedan historien med rökningen av mentalt påverkande svampextrakt och jag kan inte annat än att bli hejdlöst förälskad i dessa fullkomligt ohämmade, för att inte säga frivola, skildringar av en tokig värld, vilken slår läsaren med en absurditet som jag lite tveksamt leende, men oerhört fascinerad, tar till mig.

Så till alla er som är preoctopus (före bläckfisken ( min övers.)) rekommenderar jag starkt att ta er an detta verk med handlingskraft som leder till omedelbar läsning. Trots att verket är en smula svårbegripligt bitvis, med inslag eller konversationer som ibland förvirrar mitt analytiska tänkande intill oigenkännlighet, finns vissa drag som är genomgående och som följer med läsaren genom varje halsbrytande kurva och nog känner man sig trygg då man vet att det förr eller senare återkommer ett stycke med stark Pavlovsk koppling, där hemlig övervakning, salivuppfångande och andra betingelsehärledbara ting dyker upp. Man vet att den röda tråden existerar, även om man bitvis funderar över om den har med Slothrops erektioner, V2-raketer, bläckfiskar eller en kombination av alla tokigheter att göra.

Det är klart att man som post postmodernismen kan sucka lite småleende åt vissa inslag, sådant som andas sjuttiotal och som vilken präktig litteraturvetare som helst skulle kalla passé (och ja, de använder sig av sådana uttryck), men samtidigt tror jag att denna flärdfulla ironi, detta hånskratt rakt upp emot både konspirationsteorier såväl som landvinningar inom psykologi och militarism, har ett visst mått av ganska konstant aktualitet.

Människoporträtten har varken visat sig vara särdeles djupa eller komplexa, men bitvis kan starka skildringar av triviala mänskligheter nästan få mig att sätta skrattet i halsen, samtidigt som jag känner en bakomliggande aversion gentemot de flesta i boken på ett rent medhållandeplan. Jag förhåller mig ambivalent i de flesta situationer och blir nog mer äcklad än varmt betagen av människornas handlingssätt. Kanske är det också meningen och det är för den skull inte omöjligt att engagerad följa med Slothrop på en jakt efter sina försvunna kläder, iklädd ett lila lakan och nedramlande mitt i ett krocketspel.

En rolig detalj är att Pynchon direkt efter att han fått framgång med denna roman, lade de nyligen förtjänta pengarna på att ordna till sina tänder. Förståeligt visserligen, men lite sådär filmstjärneaktigt ändå.

En resa i nakotikum

2008-02-26T11:11:00.003+01:00

Inte sällan finner man att man erhållit kunskaper i ämnen som man ingalunda annorstädes skulle ha funnit, då man tänker igenom den litteratur man genom åren har stavat sig igenom. Döm om min förvåning när jag häromdagen läste i Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge och fick, på ett ganska noggrant vis, lära mig hur man intar flugsvamp för att få bästa narkotiska effekt. Nu kan man visserligen rimligtvis fråga sig vilket sanningsvärde information hämtad från vad som på baksidetexten kallas för en "psykadelisk champagnegalopp" har, men för att försvara mig mot den kritiken, kan jag berätta att jag fick denna information bekräftad av en god vän så sent som i slutet på förra veckan.

Jag skulle nästan kunna gå så långt så att jag skulle kunna säga att den moderna litteraturen är en utmärkt introduktion till narkotiska preparat. Inte nog med att otaliga författare nyttjat dessa påverkningsmedel och skrivit verk eller delar av sina verk i kölvattnet på såväl opiater som både tyngre och lättare varianter, utan man kan , i inte alltför sällsynta fall, även stöta på dessa uttömmande beskrivningar av hur man bär sig åt för att intaga desamma.

Jag tror att det var Baudelaire och Hunter S. Thompson som stod för utlärandet om dessa illegala njutningsmedel för min del, någonstans i de tidiga tonåren, och sedan dess är jag troligtvis mer förvirrad än någonsin, med någon slags kontenta av anti-drogpropaganda och litterärt förmedlat haschischrus. Egentligen tror jag att man gör det mesta bättre nykter, men att försätta sig i "främmande tillstånd" kan, enligt storheter som bland annat James Joyce, ibland hjälpa associationsförmågan och medvetandeströmmen till högre nivåer. Eller åtminstonde mer flödesrika plan.

Man kan fråga sig om inte författare som till exempel Jan Fridegård och Ivar-Lo Johansson inte hade behövt lite knark. Medan jag hade kunnat tänka mig att sätta in Burroughs på avgiftningsklinik.

På spaning efter den bok som flytt

2008-02-12T20:26:00.000+01:00

Jag har avslutat en omfattande era, en förhållandevis viktig del av en inte alltför lång, sammanlagd tidsperiod av egen levnad. Denna period, mer eller mindre frekvent utbredd över ett och ett halvt år, har varit, om än inte fullkomligt, så åtminstone till stor del, hängiven Marcel Proust. Läsningen i sig har självklart inte tagit all denna tid, men mellan varje band, mellan varje rad och med ett helt års uppehåll som längst, fanns orden, meningarna – omvandlade till känslor – där och påminde oss vanliga dödliga om att detta var vägen till en långsam och successiv insikt.

För här sitter jag, redan en aning förbittrad över att ha snubblat igenom dessa 3486 sidor, och minns ingenting, förnimmer bara bilder och känslor. En tillfredsställelse av enorma mått, men uppblandat av en känsla av att ha åldrats lika fort som bokens Marcel. Eller lika sakta, om man skall ta fasta på romanjagets förtvivlade insikt mot slutet. Mina mustascher må inte ha grånat än, men likväl har jag färdats genom ett liv, från en första iskall upplevelse av moderns frånvaro, genom Combray och i alléerna i Champs-Élyssées och fram till besynnerliga individer, för att följa dem med en slags blindhet, tills insikten vaknar till liv och cirkeln sluts i en bortflugen tid.

Jag har inte uppgått i någonting, men någonting har uppgått i mig. Ordavbildad materia har blivit mentalt gångbar och tagit plats för att lämna spår som inte har som intention att försvinna. Texten har blivit en bild i mig. En bild främst av kärleken, tiden och förgängligheten.

Förgängligheten kände vi till sedan förr, men vi kände den inte som vi gör nu. En genomläsning av detta sökande efter det som sedan länge är borta är en inre process som inte helt ostyrd tar vändningar vi inte omedelbart anar. Istället för att läsa blir vi delaktiga och genom denna delaktighet så förnimmer vi både födelsen, levnaden och döden. Vi är de känslor som mattas av och vi har samma flimrande bilder på näthinnan då vi konstaterar att materian förändrats, gått vidare. Då vi konstaterar att mustascherna grånat.

Jag anser mig inte ha förlänats någon Proustsk vishet, men nog har ett och annat viktigt tankefragment sått sina frön i mig och till varje människa som inte bara vill ha en fantastisk läsupplevelse – utan också ett oerhört känsligt spektra av oändligt många dimensioner inhugget i hjärnbalken – rekommenderar jag detta verk. (Det skadar inte om ni också är fascinerade av den homosexuella gemenskapen i de högre sociala sfärerna i slutet på artonhundratalet och början av nittonhundratalet i Frankrike, eller åtminstone inte har någonting emot ytterst tilltalande och inte alls explicita skildringar av det mondäna livets små höjdpunkter. )

Ungdomens litteratur 2

2008-02-06T01:59:00.000+01:00

För att fortsätta den oambitiösa undersökningen, skall det befästas en gång för alla att man inte kan tala om en tonårstid av läsande som inte innehåller Jack Kerouac och då i synnerhet On the road - en roman som åtminstone för mig betydde väldigt mycket i en period av frenetiskt inmundigande av litteratur som förväntades beröra.

Och nog berörde det. En slags frivol vildhet som liksom omslöt förvirrade sinnen för ett ögonblick. Man fick ta del av rus, obsceniteter och annat som hörde en annan värld till - utan att för den skull känna längtan efter dessa ting på ett medvetet plan, snarast fick det sin tillfredsställelse i själva läsupplevelsen. En tillfredsställelse som dock i sinom tid väckte en törst efter likartade verk, vilket gjorde att jag en kort period snöade in på denna sorts litteratur, den som utmanar moral och gängse föreställningar. On the road var en milstolpe i den textkonsumtion som ledde till ett mer öppet förhållningssätt till litteraturen, där romanen krackelerade (ja, det är ett av Ulf Lundells favorituttryck) och flyktiga tankar, uppbruten kronologi och tveksam protagonist - saker som Wahlströms ungdomsdjurböcker inte förbereder sina unga läsare särdeles väl på - blir mer och mer accepterade, ibland till och med oundgängliga.
Glad i hågen och med oerhört tillförsikt tog jag mig då an Burroughs Naked Lunch, men som de unga av de äldre ofta anklagas för att ta sig vatten över huvudet, insåg jag mitt misstag. Nej, jag var inte redo att hacka mig igenom amerikansk femtiotalsslang med en sjukligt förvirrande struktur, historia och kronologi. Jag gick in i ett snår och kom inte ut på andra sidan då boken var genomläst, ja, kanske står jag där än och väntar frustrerat på att den där stora "förståelsen med stort f" skall uppenbara sig? Trots detta har jag hört flertalet personer säga att de läste den i relativt unga år, men självklart - man kan inte låta allt gå efter ålder - nog kan möjlighet till förståelse finnas där ändå, liksom den kan saknas hos mig, kanske även om trettio år? Därmed inte sagt att jag inte uppskattade läsupplevelsen, nog var det ganska roande på sitt eget säregna sätt, men jag kan inte direkt säga att mina förvirrade och kaosartade intryck fick någon som helst relevans vid mitt försök till analys, snarast vecklade jag in mig själv i ett självhäftande pappaer, om det uttrycket (som för övrigt nyss uppfanns) får lov att begagnas.

Vidare - kanske bör man lämna beatförfattarna efter en kort beskrivning - om inte annat för att hinna med ett par till innan det är dags att avsluta texten.

Charles Bukowski hörde jag talas om då jag var femton, om jag minns rätt. Jag läste boken Hollywood om jag inte minns helt fel, men var måttligt road. Övertalades dock att försöka igen och gav mig denna gång på Min oskuld och Pearl Harbour vars första del fortfarande är som etsad i mitt minne. Flera bilder flyger genom mitt huvud då jag nämner titeln tyst för mig själv. Jag ser Henry Chinaski under bordet - med lådan i garderoben fylld med texter och så förstås, med en Turgenjevbok i handen. För jag tror att jag lite i smyg identifierade mig med Bukowski. Han skriver också, tänkte jag, och Turgenjev läste han. (Nu tar jag mig den tabubelagda friheten att likställa Henry Chinaski, snarast ett alter ego, med författaren själv (ve och fasa)). Jag vet dock inte om jag, då jag kommit lite längre i hans biografiska kreationer, önskade mig hans framtid väldigt starkt. Lite mycket sprit, spel och kvinnor. De eviga slagsmålen. Lite som Hamsuns Svält i grunden, med de outgivna texterna (noveller och dikter) och den eviga misären. Lite ett kringdrivande, men på ett mer mentalt förankrat plan än i Hamsuns verk. Stora skillnader föreligger förstås i övig utformning, men den ensamme unge författaren är på något sätt en gedigen bild av en människa med drömmar - osäker, ensam, svag. Men oerhört stark, i synnerhet i sitt uttryck (se bara på Per Oscarsson i Sult...).

Man bör emellertid ej frångå poesin och här finns kanske anledning att återkomma, dock kanske med mer ingående porträtt av inflytelserika poeter. I denna text skall jag dock nämna modernismens förebådare; Baudelaire och Rimbaud. Baudelaire är självskriven hos de flesta, kanske till och med som en av de första inspirationskällorna till eget skrivande. Jag vet flera som uttryckt att Baudelaire var deras första möte med den poesi som inte såg ut såsom man var van vid den sedan barnsben. Inga rim, ingen i det första skönjbar rytm, bara text, ett stycke bilder - fast textmässigt förankrade i fragment, i korta stycken. Han gjorde det obehagliga vackert och han var en av dem som fick mig att förstå poesin utifrån språket och i associationsmönster, inte bara utifrån de omedelbara bilderna (även om detta är lite vanskligt att säga, då jag på grund av bristande kunskaper i franska, förstås läste svenska tolkningar).

Detta var bohemerna. Jag minns då jag för första gången skulle recitera en dikt av Rimbaud och rodnade så att hela det litterära sällskapet brast ut i skratt. Inte ett befriande sådant - vilket gjorde att snart ångrade mitt tilltag. Rimbaud kunde nog chockera den som trodde att artonhundratalet inte innehöll saker som "stående kukar", inte bildligt talat i alla fall. Eller bokstavligt, beroende på hur man ser det. Men som ungdomen är en period av politisk radikalism, är den ock, efter en kort analys med en inte alltför gedigen skara försökspersoner, en period då man upptäcker den "osedliga" litteraturen. Genom alla tider.

Nog om detta för idag. Detta var en kort genomgång av författare och verk som haft stor påverkan på mig (och säkerligen många med mig) i yngre år.

Ungdomens litteratur del 1

2008-01-06T13:26:00.000+01:00

Jag har flertalet gånger funderat över vad som egentligen hör till den litteratur man inleder det seriösa läsandet med och kommit fram till, genom flertalet diskussioner i ämnet, att det oftast finns likartade drag i var människas minnen över de verk som påverkat mest under denna tonårstid. Nu får jag dock, på grund av brist på likasinnade i denna del av landet, mest utgå ifrån mina egna erfarenheter, uppblandat med sådant jag tidigare fått bekräftat.

Denna tidiga period av läsande inträffar inte samtidigt för alla, vissa daterar det redan till 12-årsåldern, medan vissa menar att de inte läste annat än av tvång förrän efter gymnasiet, men i mitt eget fall handlar det om åren mellan 14-17, en ålder som säkerligen är ganska allmän.

Jag minns tydligt det verk som fick mig att börja läsa.

Resa till nattens ände av Louis-Ferdinand Céline skall inte vara ett ovanligt verk att läsa i tonåren, mycket av den fatala, bittra men också humoristiska berättarstilen tilltalar säkerligen den unge läsaren i hög grad. Verket är också en god introduktion till den "händelselösa romanen" - olik den man tidigare kommit i kontakt med. Vari består historien? Här är det berättandet som är det essentiella. Ett skådande av en trasig värld.

Emellertid är det oftast inte det allra första verk man läser. Strindberg står troligtvis på mångas listor, kanske skolans "förtjänst"? (Detta gäller alltså enkom de som verkligen uppskattade den litteratur som intogs via svenskundervisningen i skolan).

Giftas var inte det mest lättforcerade då man var fjorton, måste jag tillstå, men likväl fick det mig att fortsätta. Det var någonting med dessa desillusionerade konstnärer som fascinerade mig och kanske anade jag ett svagt hopp om att en dag förstå. (Detta har jag självklart fortfarande inte uppnått, varken gällande nazisympatisören Céline, eller den allmänna galningen och mångsysslaren Strindberg - men de är fortfarande inpräntade i min litterära upptagningsförmåga sedan barnsben).

Vidare måste jag introducera en författare som nog inte gått någon förbi. Hjalmar Söderberg fångade åtminstone min samtida ungdom i ett järngrepp och vem har inte läst Den allvarsamma leken och Doktor Glas, med en känsla av allmängiltighet som sträcker sig över alla tidsåldrar? Nåväl, jag kanske talar för mig själv nu, lite i ett patetiskt-nostalgiskt rus som kan komma över den mest allvarlige, men nog minns jag hur en lärare jag hade i en skrivarkurs påpekade hur omåttligt populär Söderberg var hos hennes elever.

Fortsättning med beatförfattarna och modernismens förebådare i Frankrike. Samt Bukowski.

Kärleken i litteraturen

2007-12-22T21:27:00.001+01:00

När jag girigt bläddrar igenom del nummer sex i Prousts På spaning efter den tid som flytt, Rymmerskan, så erinrar jag mig plötsligt en maildiskussion som underhölls under någon eller några sommarmånader detta år (och som hölls med en intelligent och tillika litterturstuderande person). Diskussionen cirkulerade i synnerhet kring Ola Hansson, över huvud taget ett ofta förekommande tema denna sommar, men också Hjalmar Söderberg och Knut Hamsun fick utrymme.

Vad hade vi då att säga om dessa skandinaver och deras skildring av kärleken? Mest var det lösa kommentarer och enstaka citat. Lite kopplingar till Bergman, som förstås fick lite mer uppmärksamhet då han vandrade till de sälla jaktmarkerna, gjordes också. Jag tar mig friheten att citera och kommentera valda delar.

båda [Söderberg - Hansson] försöker skildra kärleken på ett naket och
uttömmande vis, för att påvisa avgrunderna och illusionerna som vi
ofta skapa[r] kring kärlek[...].där finns en tydlig resignation inför
kärleken hos söderberg, något som i hanssons fall dock övergår till en
total misstro till förhållande[n], i alla fall i den konventionella betydelsen.
[...] hos söderberg är det själva kärleken som väsen som är deterministiskt
och svårfångat, med[an] hansson mer verkar fokusera på relationen mellan
individer.

Genomgående fokuserade vi på dessa författares svarta syn på kärlek och förhållanden. Eller "naken och uttömmande" - som skildringen snarast beskrivs vara här. Jag skall vara försiktig med att referera till verkligheten, men är inte denna förgänglighet som ofta omtalas hos Söderberg, Hansson, Strindberg och många med dem, just det som varje människa, som upplevt kärlek och relationer, genast kan referera till. Vi har Den allvarsamma leken av Söderberg, där Arvid Stjärnholm och Lydia Stille utvecklar ett, vad som då skulle kallas, promiskuöst eller åtminstone opassande förhållande. Nog är de stundtals allt för varandra, men likväl så faller de isär. Är människan i ständig process, i en oupphörlig förändring som gör att bristningen individer emellan bitvis bara beror på motsatt utveckling, att ena eller båda parterna tröttnar eller i en längtan efter att bryta vanor? Att en människa aldrig kan bli nöjd är ett ofta dryftat exempel, kanske gäller det även för förhållanden. Intressant är att se hur ovanstående skribent ser hur Söderberg snarast misstror kärleken i sig. Lydia och Arvids förhållande är aldrig officiellt så här handlar det inte om kritik mot det konventionella relationer - med ett äktenskap i grunden - som det förslagsvis gör hos Hansson, utan snarast om kärleken som väsen. Förgängligheten hos den mänskliga känslan. Felaktigheten, missförstånden och inbillningen, det förtärande i samhörigheten mellan två människor.

Hos Proust kommer snarast problemen med upprätthållandet av relationen som en produkt av den alltför starka och alltför kontrollerande kärleken. Blindheten är ständigt återkommande och samtidigt som berättaren är ovetande, är han medveten om vissa misstag och vissa illusioner, dock ur stånd att förändra sig själv.

Men det som kallas erfarenhet är ingenting annat än att man själv blir medveten om ett karaktärsdrag som givetvis framträder på nytt, och detta så mycket starkare sedan man en gång insett det, varför den spontana impuls som första gången ledde en förstärks av påverkan från minnet. Det mänskliga plagiat som är svårast att undgå, för individerna och även för folken, som framhärdar sina fel och bara förvärrar dem, är självplagiatet.

Detta Prousts citat för oss oundvikligen in på Hansson och dennes dystopiska tankar om förhållanden i Sensitiva Amorosa. Samtidigt som vi talar om människans ständiga förändring, kan vi också tala om den ständiga regressionen. Medvetenheten som leder till att det "felaktiga" beteendet förstärks och blir en självförstörelseprocess. Acceptansen av handlingar och beteende är ickeexisterande både när det gäller förste part och motpart. Kritik utdelas, men det enda som ökar är det dåliga samvetet - ty misstagen återupprepas och är, enligt Proust, en ofrånkomlig del av den egna personen. Hansson pekar på alla de småsaker som berör ett känsligt sinne och som i vissa fall kan föda både hat och avsky. Han menar att den irritation som uppstår, så snart den upptäcks, är både oundviklig och ostoppbar. Det blir en aldrig sinande ström av obehag som uppfyller den individ som en första gång upptäckt ett "fel" hos den älskade.

mitt svar är en smula nedslående:

vad han [Söderberg] menar är kanske en slags kombination. kärleken finns men är detsamma som - eller väldigt snarlik - den rent primitiva lustan. tanken om att den skall vara "evig" eller att den skall ge ro åt själen, att kärleken mellan två individer skall kunna leda till något djupt samförstånd som skulle "ta bort" människans eviga ensamhet - är fullkomligt fel. allting går över, allting förgås. och människan är alltid ensam.

Ro i själen är definitivt inte vad vår käre Marcel upplever. Han förgås av oro vid varje litet steg utom synhåll som Albertine förmår taga. Hans kärlek är ett kontrollbehov som endast uppfylls och som endast alstrar glädje eller lycka vid de tidpunkter då han kan känna sig säker på hennes oskuld. Nedan följer utdrag:

[då] trodde man att ens lycka var beroende av hennes person, men det enda den var beroende av var att ens ängslan upphörde. Det omedvetna såg alltså klarar än man själv, när det just då krympte bilden av den äslskade kvinnan, en bild som man, i det fruktansvärda drama där själva ens liv kunde hänga på att man återfann henne och slapp vänta på henne, kanske rentav hade glömt eller bara hade ett oklart och inte särskilt fördelaktigt intryck av.

vidare fortsätter diskussionen:

det behöver inte gå lång tid förrän en enda liten detalj kan förstöra allting. ett förhållande är så fragilt att det dömt till undergång. på samma sätt målar strindberg upp sina bilder av äktenskap i sammanrasandetillstånd. minns speciellt en novell där kvinnan styr mannen som hon vill och han hela tiden får rätta sig efter hennes nycker. i hela det sätt han målar upp denna bild får han läsaren att gripas av känslan att det den implicita författaren vill förmedla är att ett äktenskap mellan man och kvinna i de flesta fall är omöjligt. är det inte småsaker som i hanssons fall - ord, en liten gest eller ett ansiktsdrag, så är det beteende. man vet ingenting om den andre och tillslut blir det bara så att den ene fogar sig efter den andre, för att det hela skall fungera. eftersom de är för olika. någonting ohållbart i längden.

längtan efter att förändra, som hos Hansson, att stänga in, kontrollera som hos Strindberg och Proust eller hatet riktat mot allt det som inte faller inom ramarna för det perfekta föremålet för kärleken. Det som oundvikligen leder till kaos, till undergång.

Vad är då lösningen för den ideala kärleksbilden? Knut Hamsun skildrar i Pan hur en man försälskar sig i kärleken själv. Ingen kvinna är föremål för detta, utan bara en gnistrande klar bild av någonting som aldrig kommer att existera, annat än som denna illusion, hägrar inför denne mans ögon.

Men att leva på illusioner har vi troligtvis fått nog av. Likaledes får man nog ge upp förhoppningen om förändring i bestämd riktning, likväl som brist på den irrationella sorten. Vi får kanske helt enkelt acceptera att låta oss blir förledda, förledas, bli besvikna, krossade och resa oss igen. Oupphörligen. Har vi talangen kan vi alltid skriva 6000 sidor om det.

Kaukasien i den ryska litteraturen

2007-11-26T22:58:00.000+01:00

Inte så lite inspirerad av en viss kandidatuppsats (eller borde jag kanske säga kandidatuppsats in spé?), dristar jag mig nu att försöka klargöra Pusjkins roll som skildrare av Kaukasien och dess befolkning, lite fragmentartat.

Pusjkin skrev 1820 "Kavkazskij Plennik", på svenska "Fången i Kaukasus" - historien om en rysk soldat som tillfångatas av bergsbor och blir föremål för en ung, vacker tjerkessisk kvinnas förälskelse. Utgångspunkten är alltid soldaten. Det är hon som lär sig hans språk - inte vice versa. Hon som faller för honom, han som utnyttjar henne för sin flykt, lämnar henne därhän. En ganska klassisk historia, inte helt nedgörande beskrivning av bergsborna, men en förhållandevis platt och schablonartad skildring, någonting som snarast blev en kutym för ryssen i skildringen av dessa "vildar". Antingen är de svarta, listiga, farliga och vilda, eller så är de förföriska, vackra och fria. Dygdiga, ärliga, men aldig utan generalisering. Kaukasus är nämligen egentligen ett myller av folk. Kristna, judar, muslimer. Otaliga språk, otaliga språkfamiljer.

Men för Pusjkin var de alltjämt främlingar. Vilda, farliga, frihetsbejakande.

Som alla torde veta så brukar Pusjkin kallas för Rysslands nationalskald. Vad man skall lägga i begreppet "nationalskald" är jag inte helt klart skönjbart, men vissa kommentarer från mer sentida författare indikerar på vissa specifika drag som skulle vara utmärkande för denna nationalpoet. Det blir till slut både nationalism, narodnost (ett begrepp för en slags "egen", rysk nationalism) och mer orientalistiska drag. Även om det oftast är ödmjukheten inför det främmande som påtalas och framhävs. Emellertid är det svårt att bortse från den kritik som framkommit under senare år, bland annat genom artiklar och böcker skrivna av Katya Hokanson, Susan Layton och Monika Greenleaf.

Åter tillbaka till de ryska författarnas röster om Pusjkin och hans betydelse för Ryssland. Dostojevskij talar om hans "autenticitet" och "mimetiska simulation" - där han försöker påvisa att Pusjkins skildring av Kaukasierna faktiskt har ett drag av sanning i sig, autenticitet. Någonting som starkt förnekats av efterföljande kritiker, som menar att hela den imperialistiska hållningen som Ryssland hade gentemot Kaukasus återspeglas i Pusjkins poesi. Samma tendens finns också hos Gogol, detta upphöjande av guldålderns "störste poet". Och kanske enligt vissa också Rysslands största litterära gestalt.

Pusjkin har fått ett odödligt namn - och en integritet som inte är lätt att kränka, uppbackad av giganter som Gogol och Dostojevskij - men kritiken som framkommer är väsentlig, dock enbart ur en politiskt synvinkel. Fråntar detta honom hans konstnärliga värde, var han inte främst romantiker? En slags rysk Byron, även om hans mottagande i samtiden kanske ibland var lite för seriöst (hans dikter användes ibland i guideböcker till kaukasus). Var han inte främst en poet, snarare än realistisk människoskildrare? Sade han inte väsentligheter om mänskligheten ändock? Därom må de lärda tvista, men att kalla honom "nationalpoet" kan allt bli lite vanskligt..

ty i sådana fall likställer man den ryska nationalkänslan med schablonisering och imperialistisk hållning gentemot ett område som snarast bör kallas för en rysk koloni, eller en forna rysk koloni.

Karel Čapek

2007-10-13T20:21:00.000+02:00

Karel Čapek är en tjeckisk (tjeckoslovakisk) författare inte många har hört talas om. "Kafka" brukar det låta, om någon skall nämna en tjeckisk författare verksam under 1900-talet. 1936, två år innan herr Čapek dog (48 år gammal) var han nominerad till Nobelpriset (låt oss anta att detta är sant) och nu har jag alltså läst ett av hans verk; på svenska kallad Salamanderkriget.

Tilsammans med sin bror var han den som införde ordet "robot" i litteraturen - ett ord som betyder arbetare.

Salamanderkriget alltså. "En samtidigt munter, burlesk och ohygglig satir som kan läsas på många sätt", heter det enligt baksidetexten på min "en bok för alla"-utgåva. Dessa ord kan läsas på många sätt, liksom boken kan, men bör nog på det hela taget ses som om det de faktiskt är till för, att rekommendera boken. Visst, det är en satir. Ja, den är ohygglig och ja, den kan läsas på många sätt. Munter är den nog - på sitt litet säregna sätt och burlesk kan den nog också ses som, om man vill det. Men det finns oändligt mycket mer att säga om denna bok. Låt mig säga lite av detta, låt mig se till att ni inte läser boken.

Uppblandad med rent uttråkande partier är denna bok precis vad man vet att den skall vara redan från första sidan, redan från baksidetexten, redan genom att veta vem Čapek var, den är övertydlig. Förutsägbar. Den bjuder inget motstånd, den flyter ickesuggerande under tomma blickar, möter mig med ett uttjatat skratt, ett överbelastat tema.

Detta är en satir över det framväxande kapitalistiska samhället, över fascismen, nazismen och allt det som hälsosamma människor tycker är "fel". Lek inte med naturen - den kommer att övermanna dig. Čapek, Pusjkin var före dig. Zamjatin gjorde det bättre, Orwell gjorde det bättre och ja, vår egen älskade svenska, Boye - gjorde det bättre. Ge mig inte en dystopi i science fiction-tema med inslag av "auteniska" hejjagärTolkienochskaparettnyttspråk, vi kan redan detta.

Emellertid stötte jag i slutet på ett kapitel jag förvånades över. Vid det här laget läste jag på ren vilja, endast för att kunna säga att jag hade läst ut eländet, som, som antytts ovan, inte gett mig mycken glädje.

Detta kapitlet inleds med dessa meningar:

Kanske det även var en följd av Meynerts profetiska bok att de stora kulturstädernas litterära och konstnärliga avantgarde förkunnade devisen: Efter oss salamandrarna! Framtiden tillhör salamandrarna. Salamandrarna betyder detsamma som en kulturrevolution. Låt vara att de saknar en egen konst: de är åtminstone inte belastade med de idiotiska ideal de förtorkade traditioner och hela den förstockade, ledsamma skolmästaraktiga lump som kallas poesi, musik, arkitektur, filosofi och över huvud taget kultur - ett senilt ord som får oss att må illa.

Ja. Nu börjar det likna något, tänkte jag. På sidan 246 förvånar han, han SÄGER någonting, han talar till mitt litterära hjärta. Jag kan inte säga att kapitlet håller hela vägen, men det är definitivt någonting annat än de som är de inledande till detta. Dock var min förtjusning snart som bortflugen. Följande kapitel var dödande trist. Slutet var en smula innovativt, men inte nog. Kanske en smula metainspirerat, lite facinerande på sitt ställe, men ack så .. utdraget.

Förlåt för denna verbala käftsmäll, du är sedan länge död och kanske inte förtjänar detta (men kan å andra sidan inte uppleva det) - men nej, för mig är den tjeckiska litteraturen fortfarande Kafka. Bara Kafka.

Gomorra och svartsjukan

2007-10-01T22:41:00.000+02:00

Vi kan kalla honom Marcel, vår gode son (att erhålla den känslan efter nästan 2000 sidor med honom är inte omöjlig - rentav naturlig skulle jag vilja drista mig att säga), vår utomordentlige berättare i På spaning efter den tid som flytt. Vi har lämnat Sodom och Gomorra, rent titelmässigt, och numera inträtt i "Den fångna" (och här är det inte någon fånge i Kaukasus).

Vem är den fångna? Det framgår explicit, rent textligt, att Albertine intar denna position. Vad kan hon göra? Hon är ett offer för Marcels fruktansvärda svartsjuka. En svartsjuka som i synnerhet vänder sig mot dem som är av samma kön som henne själv. "Deras bröst rörde vid varandra". "Bara de faktum att de inte tittade på varandra, verkade undvika varandras blickar - ingav mig oro". Detta är ej rena citat, men texten flödar av dessa uttryck. Marcel ser sin rätt till ägande av Albertine, en kvinna han uppenbarligen inte ens tänker gifta sig med. Och som han snarast i synnerhet älskar henne endast då någon annan visar intresse för henne - eller då hon sover. Han inskränker hennes liv - tvingar henne att avstå från allt som skulle kunna väcka hans misstankar, samtidigt som han själv känner attraktion till hennes väninna - Andrée. Och är om möjligt än mer rädd att Albertine och Andrée, ja, ni vet - Gomorra.

Åter igen - vem är den fångna? Med en sorts sävlighet och lugn verkar Albertine acceptera sin tillvaro, ett giftermål med Marcel skulle för henne vara ett gott parti, är det därför hon följer hans minsta nycker?Är hon verkligen fången, kan hon inte bara bryta sig ut? Är det sociala normer, eller (otroligt dock) kärlek?

Men Marcel, ständigt tillfångatagen av sin egen svartsjuka, sjuk i sin längtan efter kontroll. Varje steg, varje möte skall kontrolleras, han lider oerhört vid varje sekund han anar att Albertine kan vara honom otrogen. Kanske inte ens av otroheten i sig självt. Vad lider han av? Är det oidipuskomplexet, den ständiga längtan efter modern, hans trauman efter moderns svek i hans ungdom och hans sökande efter en ny moder i kärleken (om den ens existerar). Men nej, hur kan detta förklara kontrollbehovet, den ständiga ångesten? Ser han det som ett övergivande, som att hon vägrar honom den godnattkyss han så länge fodrade av sin mor för att kunna somna?

Marcel är ärlig. Han döljer inte sin grymhet, men man inser det sjuka i hans beteende. Hans resonemang är bitvis fasansfulla och trots att den som får lida för hans nycker är Albertine, ligger all sympati hos den trasiga själen - Marcel. Pojken som aldrig fick sin moder, pojken som stelnat i ett odefinerbart förakt.

Svartsjukan är förgörande.

eee och konsten?

2007-09-29T21:05:00.002+02:00

Jag läste nyligen min brors kandidatuppsats med titeln Artefaktualitet, godtycklighet och värdeneutralitet - en diskussion av Dickies institutionella konstteori. Funderade där över begreppet "konst" (rimligtvis).

Att jag kom att tänka på det hela idag var att jag bevistade en disputation idag. Fred Andersson disputerade i konstvetenskap med avhandlingen Ting och tecken - en semiotisk undersökning av Elis Ernst Eriksson konstnärsskap. För några år sedan besökte jag hans utställning Massa Ande Ting (detta torde vara strax innan han vandrade till de sälla jaktmarkerna), vilken jag fann givande, då den sammanförde ord och bild, text i en korrelans med bildkonsten på ett ytterst fascineande sätt. Litteratur i mönster, färger i ickemönster . Innan dess var hans namn för mig okänt, men nu fick jag möta en konstnärssjäl som jag aldrig tidigare stött på. Hans "lådor" och mönster, liknande planritningar, fångande mig fullkomligt.

Åter till min fundering. Jag minns särskilt hur museiintendenten pekade på Elis tillbakadragenhet. Han vägrade kalla sig för konstnär, hans verk var bara "produkter". Det fanns konstnärer - men han var inte en av dem. Hur skulle Dickie ställa sig till detta faktum? (därom tvistar ej de lärde, men jag, just nu).

Kan man disputera i konstvetenskap om en ickekonstnär? Har han rätt att inte kalla sig konstnär, liksom frågan om en amatörmålare har rätt att kalla sig konstnär?

Elis var utan tvekan en skapare av artefakter, som utan tvekan konsumerades av konstvärlden och dessutom med ett mycket gott mottagande. Att inte kalla honom konstnär vore lika absurt som att jag skulle självutnämna mig till författare efter denna text. Men om hans lådor alltjämt stod på en vind, oöppnade och aldrig visade för världen, skulle allting vara annorlunda. Vi måste förnimma konsten. Vi måste förnimma artefakten och det faktum att en mänsklig varelse ligger bakom. Medvetet eller omedvetet (med hänvisning till surrealisterna).

Mitt svar är att majoritetens diktatur vinner. Elis lådor är konst - och Fred Andersson kan få sin femhundrasidiga avhandling godkänd av mig (vad det nu betyder).

Lermontov - prosa/poesi

2007-09-25T00:07:00.001+02:00

Lermontov. (Skall först klargöra att betoningen läggs på första stavelsen - ej på andra, som gängse svensk tenderar att tro). Kanske har Lermontov bitvis hamnat i skuggan av den samtida Pusjkin, åtminstone har den senare vunnit långt större berömmelse än den förre. Åtminstone utanför hemlandet. I Sverige är översättningarna få, Vår tids hjälte finns att tillgå, ej i tryck, men troligtvis på ett flertal bibliotek då den är utgiven av förlaget Bra Böcker. Demonen och Novisen utgavs i en översättning av en finlandssvensk i slutet på 1800-talet, men såvitt jag vet finns den förstnämnda nu bara att tillgå på engelska i nytryck. Novisen finns i Lermontov och Novisen av Lasse Zilliacus, utgiven 2003. Översättningen är gjord av Zilliacus själv och jag vet inte, ty jag är inte språkbärare, men jag kan ändå tänka att vissa delar har mist sin forna charm i denna - formmässigt - till originalet bundna översättning.

I Ryssland är han hyllad som en stor poet, inte som Pusjkin, men långt mer än i utlandet, där han snarast blivit någon slags Heym, en ung död med lite outvecklade talanger.

Lermontov dog då han bara var 27, som så många andra berömdheter och ovan nämnda Vår tids hjälte var hans enda fullbordade roman. Diktverk finns dock ett otal - här är en bit av ett verk i ryskt original och med en engelsk tolkning:

Но, в разговор веселый не вступая,
Сидела там задумчиво одна,
И в грустный сон душа ее младая
Бог знает чем была погружена;

But in the merry talk not joining,

One of them sat there lost in thought,

And in a melancholy dream

Her young soul was immersed -- God knows by what.

Lermontov skall inte ha varit särdeles lätt att umgås med, en man med vissa svårigheter att komma överens med folk. Hans dödssätt - detsamma som Pusjkins; duellering - indikerar också att detta skulle vara ett faktum. Redan som artonåring gjorde Lermontov en känd teckning av en duell och flera år innan den ödesdigra dagen för hans död duellerade han - på nästan samma plats som Pusjkin tre år tidigare blivit dödligt sårad vid. Båda duellerade med högättade fransmän.

Lermontov är mycket känd för en dikt som orsakade mycken rabalder när den spreds (den kunde aldrig tryckas), nämligen en dikt om Pusjkins och dennes dödssätt - en duell med fruns förmodade älskare Georges d'Anthès. Lermontov skyllde på aristokratin och menade att alla de som tog parti för den högt uppsatte fransmannen, d'Anthes, var medskyldiga till mordet. Det finns tankar om att den duell som ägde rum tre år efter Pusjkins död, mellan Lermontov och Barantes, skulle vara ett sätt för Lermontov att hämnas på Pusjkins död. En slags hämnd mot den franska aristokratin, eller hela den franskskyddande aristokratin i Ryssland i stort. Detta är dock inte bekräftat - troligare är att det handlade om en kvinnas gunst. Vilket också den duell han senare avled i gjorde. Då var det "Kaukasus ros" som var föremålet för de duellerandes kärlek. En kvinna som verkligen skall ha levt upp till sitt smeknamn.

Åter till Lermontovs verk - jag har nyligen läst Vår tids hjälte, som med sin nästan dolda romantism kan förvåna den Lermontovkännare som mest fokuserat på hans romantiska skildring av Kaukasien. Det vilda och det vackra har sin plats - men huvudpersonen, hjälten - är snarast en karikatyr. Han skall föreställa ett hopkok av alla tänkbara laster mänskligheten lider av. En slags modifierad antihjälte, ett skal kring en tomhet, men till för belysandet av en allmänmänsklighet som i sig ger fyllnad. Han skiljer sig endel från de personer Lermontov brukar skildra, inte minst genom att han är en av den ryska litterturens "överflödiga" - den icke önskvärdiga - en personlighetstyp som kom att förekomma synnerligen frekvent i den ryska prosan under 1800-talet. Petjorin (romanens huvudperson) kan ses lite som en blandning mellan Oblomov (i Gontjarovs roman med samma namn) och Rudin (i Turgenjevs roman med samma namn). Han är den med höga drömmar, som dock alla faller. Han har litet av Oblomovs flegmatiska läggning, men också en aning av Rudins energiska tanklöshet.

Vår tids hjälte är en vacker berättelse med en uppbruten kronologi och flera andra stilgrepp som är intressanta att studera i såhär tidig, rysk prosa, men det mest frapperande är inte stilen, utan den person han kallar för "Vår tids hjälte". Året är 1839 och hjälten är "den överflödiga människan" - den som i rysk litteratur kom att bli så omskriven och omdebatterad. Redan här har Petjorin sin plats.

Novisen, eller Mtsyri som den heter på ryska, transkriberad, är ett poem i 26 delar. Det handlar om en ung novis som, som barn, blivit kidnappad från bergen (Kaukasus) och som under sin novistid i det kloster han hamnat i grips av en längtan att återvända till sin hembygd - Kaukasien.

Om översättningen finns ett och annat att säga, men som ovan nämnt, jag är ej den att döma. Vissa banalieter finns, men dikten är i sin helhet oerhört vacker. Det märker man inte förrän insikten om den stora metaforen uppdagas. Allting, natur, ord, rim, har sin givna plats. Murar - frihet - kampen om att nå utanför sig själv. Det hela får mig att tänka på Fröding - det "tänkta gallret" och den mänskliga, psykiska begränsningen. Hela berättelsen är en bild av en människa som frösker fly sig själv, men upptäcker att detta ej är möjligt, ty muren finns inom honom själv. Novisen är klart läsvärd.

Lermontov - banalitet, skönhet? Både han och Heym får i all sin ungdomliga charm en plats i mitt litterära hjärta.

Moja Zjizn - utvärdering

2007-09-24T23:56:00.000+02:00

Moja zjizn betyder "mitt liv". моя жизнь tillbakatranskriberat. Och nog stämmer det, kan jag konstatera efter en genomläsning/exstensiv observation av mina inlägg under detta dryga halvår. Litteratur, övervägande. Vissa inslag av bildkonst, kulturhistoria, film och eventuell övrig konstform - men - oaktat detta, mestadels fragmentartade drag ur de intryck olika litterära möten gjort på mig. Inte inskränkt, men ganska enkelspårigt.

Gällande frekvensen finns dock övrigt att önska.

R. Walser, del 2

2007-09-04T20:48:00.000+02:00

Läste endel i band två av den symposionutgivna Walserboken (Att vi lever i en ond värld) härom gotlandsresan. Prosastyckena byttes efterhand ut mot poesi - poesi av ett märkligt slag. Egentligen föga märkligt, sett ur en allmänlitterär synvinkel - men har man läst hans prosastycken blir man lätt förvånad. Att beakta - lätt förvånad, ingenting kan riktigt förvåna med Walser.

Walser var mannen som satt stora delar av sitt liv inspärrad på vad vi i dagligt tal skulle kalla mentalsjukhus och som under hela sitt liv ofta företog resor till fots till närliggande städer. Med närliggande menas inom en radie av 20-30 kilometer. Sedan han blev intagen fick han dock, utan ledsagare, inte lov att gå mer än en mil åt gången. Han måste varit mycket besviken, men så blev också en av dessa promenader hans död. Kanske inte en för tidig sådan, men väl en olycksalig. På juldagen 1956 ramlade han i snön i sitt hemland Schweiz och dessa "mikroskrifter" är vad vi har kvar. Ovan nämnda verk (andra bandet) består av det som förblev outgivet till han död.

Åter till diktverken. Ganska simpla med ett oftast ganska enkelt tema (i likhet med "mor"), kanske inte helt lättförståeliga, men ändå fruktansvärt banala. Tyvärr sitter jag boklös sedan Gotland, så ni får ta mig på mitt ord, då jag ej kan citera . Det kanske inte är passande att tala om klichéer, men nära detta begrepp hamnar vi om vi läser Walsers dikter i mer traditionellt format. De saknar prosans mystiska och halvgeniala drag och det oformulerade, det täckta är plötsligt borta.

R. Walser, del 1

2007-08-23T19:05:00.000+02:00

Att vi lever i en ond värld, det vet vi. En viss M. Walser skriver att det man känner vid de tillfällen man läser Robert Walser "gränsar till ren lycka". Symposion gav i början av seklet ut Att vi lever i en ond värld i två band. Det första bandet består mestadels av saker R. Walser gav ut under sin levnad, medan andra bandet består av matieral som mycket duktiga handstilsläsare får uttyda. Detta var skrivet med omöjlig stenografstil som dessutom var försvinnande liten.

Walser är kanske ett geni, eller så är han fullkomligt imbecill. Kanske lider jag, efter att ha läst större delen av band ett, av en slags hatkärlek till Walser. I ena stunden finner jag honom löjlig, obegriplig och stundom även fullkomligt ointressant. I nästa stund är jag begeistrad. Vissa ord och vissa meningar bär med sig så mycket, samtidigt som hela sjok av text kan flyta förbi utan att nämnvärt beröra den mest uppmärksamme läsare.

Jag kanske bara behöver smälta Walser lite, eller så är han helt enkelt bara ett fragment? Ett fragment av en god författare, en bit av ett genialiskt verk - vilsegången i sina egna påpekningar.

"Jag är formad som en kulle, förstår du, jag ger intryck av att vara livslös"

Jag skall kanske inte döma honom för hårt. Jag skall nog läsa vidare.

Skärmytsling

2007-08-21T21:16:00.000+02:00

Efter en fika på Hedbergs i Visby. Allting perfekt - förutom litteraturen. För mycket Guillou, Sheldon och Brown. Inte för att jag på något sätt vill ställa mig över denna litteratur (?), ty jag är bara en lekman, men ibland kan man undra om inte bara bokomslagen skrämmer bort den mest öppensinnade av bokslukare.

För övrigt har jag unde gotlandsresan förkovrat mig i min gamle gode vän Proust (tyvärr, som vanligt, ett tämligen ensidigt förhållande), vilken jag är minst lika förtjust i som föregående sommar. Sodom och Gomorra har en underbar inledning. "Det var mig en redig rumpa, ponken min" och liknande utrop kan få den mest heterosexuella att börja drömma febaraktiga, homoerotiska drömmar och mer eld på sin kvarn får man om fortsätter sin läsning. Fram till och med mitten av denna volym, för där breder tristessen ut sig. Några/något kapitel får man dra sig igenom med sömniga ögon, sociala sfärer byts inte lika ofta som förr och homoerotiken lyser med sin frånvaro.

Men den som väntar på något gott, för att begagna mig av en sliten klyscha, väntar aldrig för länge. Efter några arbetssamma sidor (kanske 200) når man slutklämmen, vilken jag inte riktigt är klar med ännu. Monsieur Charlus och violinisten Morel gnabbas som småpojkar och åter igen kan vi bada i ett färgrikt språk med underbart halvsidelånga meningar som åtminstone får mig på fall - om och om igen.

Inte för att de långa meningarna fattas någonstans i hela verket (På spaning efter den tid som flytt för den imbecille/obildade som inte begripit det än), men inte alltid kommer de till sin rätt. Till exempel inte när madame Verdurin beklagar sig över madame Villeparais ohyfsade sätt eller vid liknande milslånga utläggningar om societetens skärmytslingar.

(att beakta, jag är inte alltid såhär ickeödmjuk och pretentiös - det måste vara havsluften)

Vasil Bykov och uppgörelsen med sovjet

2007-08-03T16:20:00.000+02:00

Grustagets tillkomst är enligt Bykov själv 1985, men det var först några senare som romanen kunde tryckas.

"Jag företräder en dödad generation" säger Bykov lakoniskt. Och visst har han rätt. Som frontsoldat under hela andra världskriget är det ett mirakel att han överlevde. Under dessa år hann han med otaliga skador, samt en dödförklaring, men till skillnad från de flesta av hans kamrater tog han sig levande igenom och hade därmed möjlighet att förtälja det som berättas borde.

Han blev en av de få, kanske är Vasilij Grossman den enda övriga värd att nämna, som lyckades berätta historien om sovjet och kriget - genom censuren. Men Grossmans manuskript "arresterades" (vilket nog var tur för Grossman - som, därmed slapp personliga påföljder från rättvisan) och kunde inte tryckas om förrän under Gorbatjovs Glasnost.

Grustaget är en mycket vacker berättelse som kan få till och med den mest luttrade läsare av krigsskildringar att bli en smula berörd. Kanske är det för att den saknar överdrifter. Det finns inga helvetiska skildringar av döende mödrar som krampaktigt håller om sina ihjälsvultna barn eller söndersprängda kroppar som badar i blod, bara en smula realism - och så åter tillbaka till den lunga nutiden, det blågråa Vitryssland/Sovjet.

Här finns väl avvägda delar av allting. Ingenting rannsakas i grunden, inga moralkakor staplas upp på varandra, utan berättelsen flyter ut som om vi får ett stycke verklighet, ett stycke människoöde, ett stycke oantastbar sanning - om än en fiktiv sådan.

I ramberättelsen är huvudpersonen gammal och pensionerad från sin docenttjänst och återvänder till det gamla grustag där det antogs att han hade mördats fyrtio år tidigare. Där han och några andra inväntade en avrättning - och han överlevde mirakulöst. Han försöker gräva upp det förflutna, och bokstavligt talat, sanningen. Han letar andra överlevande och vad han finner - rent konkret - är egentligen mindre intressant än det han finner inom sig och i de människor han möter.

Bykov berättar om en människas öde, inte helt olikt hans eget, men med en känsla för allmängiltighet som gör det möjligt för läsaren att lära känna vitryssen. Den sovjetiska vitryssen på jakt efter en egen identitet, vitryssen som gör upp med det förflutna.

Från Landquist till Combüchen

2007-08-02T20:24:00.000+02:00

Det handlar om levnadsteckningar, hamsunska sådana, mellan vilka det skiljer nästan 100 år.

John Landquist var professor i Lund och litteraturkritiker av vad man idag skulle kalla "den gamla sorten". Det var han som startade den uppmärksammade debatten om Astid Lindgrens Pippi Långstrump, någonting som säkert inte förbättrade hans rykte. Detta till trots har denne man skrivit ett verk om Knut Hamsun, först utgivet 1917 och sedan återutgivet 1929, utökat och bearbetat. Efter en genomläsning av dem kan man inte annat än hänföras. Det här är inte torrt och knappast dödande tråkigt i sin konservatism eller vad som allehanda fördomar kan komma att bestå av för kritik, utan snarare tvärtom.

Landquists Knut Hamsun : En studie över en nordisk romantisk diktare, är stilistiskt välskriven, intresseväckande, till synes korrekt och inte minst innehållsrik - om än inte på konkret fakta. Detta är ingen biografi av vanliga mått och rent akademiskt finns det säkerligen mer väluppbyggda texter som hanterar den här sortens porträttering av författare, men detta gör inte denna text oanvändbar. Mängder av slutsatser, tankar, idéer och funderingar kring Hamsun, väl inslagna i vacker prosa, är representerade här, på ett nästan löjligt självsäkert vis. Här får man svaren man väntat på - om man sedan tidigareär bekant med Hamsuns biografiska historia och verk.

Sigrid Combüchen är en författare som debuterade på 1970-talet. Jag har inte läst någonting som hon har skrivit, förutom valda delar ur det verk som behandlar Hamsun; Livsklättraren, men efter att ha läst Landquist slår det mig att det finns vissa likheter, även om olikheterna överrumplar. Combüchen är kanske korrekt i sin fakta - och nog finns där endel - men det som tar över denna text är ändå språket. Detta är ingen vanlig levnadsteckning. Det är ej gängse att skriva på det här viset i en sådan här typ av text, Combüchen är författare. Som författare målar hon upp en bild av Hamsun som skiljer sig mycket från Landquists, inte bara innehållsmässigt, utan även med tanke på stilen. Här finns inte plats för hyllning, snarare kryper den negatvia kritiken fram i varje hörn. Hamsun är vid det här laget död och begraven och det är fritt fram att kritisera såväl offentliga som personliga handlingar. Hon är ingen litteraturkritiker och all text behandlar författaren själv. De områden som försöker täcka in Hamsuns litterära verk är försumbara och vikten läggs enkom vid hans liv, föga kronologiskt och bitvis löjeväckande snurrigt.

Likheten ligger i att dessa bådas texter är annorlunda. Der är inte tråkiga och lämnar inte läsaren oberörd om själva texten (som en produkt av författaren till det vi läser), istället för att låta oss enbart fångas av textens innehåll - Hamsuns verk och livsöde.

Olikheterna ligger i skrivsätt och innehåll. Det går inte att klaga på att Combüchens verk är mer ointressant ur en litteraturvetenskaplig synvinkel, det är helt enkelt inte menat att vara en litteraturvetenskaplig författaravhandlig. Det skall vara en biografi. Men det språk hon använder sig av hade nog passat sig bättre i en fiktion. Om hon så ville, inspirerad av Hamsuns liv, men knappast till någonting som är menat att vara en seriös levnadsteckning. Landquist är betydligt mer överensstämmande i språk och innehåll, men här bör man akta sig för att svälja allting med hull och hår.. och kanske har vi härmed funnit en likhet till. Kan man lita på allt som som står i Combüchens Livsklättraren? Ibland känns det som om utmålandet av Hamsun som kvinnofientlig och reaktionär stofil tar över.

Nåväl. Nog om dessa. Landquist håller än och i många år framöver. Combüchen, för all del, lite rolig läsning kanske om man har tid över och vill veta lite om hur elak Hamsun var mot sina fruar.

Ivan Bunin och den ryska realismen

2007-07-20T13:53:00.000+02:00

Nobelpristagare och god vän till Anton Tjechov. Med realism och kritik i skildringen av de sämst ställda lägger sig Byn som en förklaring till sekelskiftets Ryssland.

Nog är detta realism, men den är föga lik Dostjevskijs, Tolstojs och Tjechovs prosa, snarare skulle jag vilja se likheter med Gleb Uspenskij, en rysk författare som till skillnad från många av sina samtida inte är särskilt känd. Uspenskij tecknade, liksom Bunin, porträtt av de lägsta i samhället, och gjorde detta utan tendens till idealisering och med en sällsam skärpa som gör att man i hans Den förlorade gatan, nästan tycker sig ha varit där i den ryska misären själv.

Bunin är inte särkilt omfattande i sina människoporträtt. De två huvudpersonerna i Byn får man endast en svag bild av och egentligen är det svårt att efter bokens slut alls avgöra vilken sorts människor de var. Allting känns fragmentartat och egentligen är det som om männskorna spelar mindre roll i denna roman, kanske är det bara känslan - misären - som känns viktig. Den första ryska revolutionen 1905 spelar stor roll, men vad, egentligen, driver denna bok framåt? Egentligen ingenting. Den är bara ett brottstycke ur en värld jag aldrig, genom denna roman, kommer att känna att jag lärt känna. Den är fyllt av smuts, nedrighet och köld. Inte ens hunger är drivkraft nog, ingenting händer och ingenting blir det av denna roman. Kyligt instiftas äktenskap och människor anställs och sparkas - revolter avlöses av vardag, eller om det är tvärtom, och allt blir en enda rysk dimma.

Dialogerna är vad som lyfter allting. Här har vi realismen i all sin skönhet och här blir det fragmentariska plötsligt väldigt passande. Utrop, smädelser och rena tankeyttringar blandas med sånger och missförstånd. Det är först här man känner någon slags närhet till karaktärerna, även om denna närhet bara är grundad på slumpartade samtal och fascinerande nonsensord.

Att Bunin svalt ett nobelpris, bland alla dessa ryska författare, är inte omöjligt att förstå, men en aning klurigt är det allt.

Hansson, Ola

2007-07-02T17:22:00.003+02:00

Idag läste jag ut Parias - prosa i urval, en sammanställning av "Sensitiva Amorosa", "Parias" och prosapoemen "Ung ofegs visor", utgiven för tre år sedan på Alastor Press. Jag har tidigare bekantat mig med Hanssons lyrik och essäer, utgivna för några år sedan av Svenska Akademien. Ola Hansson kom för att stanna på min lista över de författare som berört mig mest. Dessa prosaverk har inte fått mig att ändra åsikt, även om vissa inslag inbjuder till viss kritik.

Den höstliga känslan man får av Hanssons dikter får i Sensitiva Amorosa en mer sensommaraktig karaktär och den ruttnande blomdoften hänger tung över boksidorna. Det hela får mig att tänka på Maupassant och Huysmans' dekadens i samma tidsperiod, det kvalmiga, meningslösa och det halvt naiva, halvt cyniska. Även Strindberg och till och med Almqvist känns också relevanta att nämna, som svenska bröder. Hamsuns Pan med berättelsen om mannen som försälskar sig i kärleken själv, snarare än i objektet för kärleken känns plötsligt aktuell. Som en slags idealsträvande romantism, men självförstörande i sin intention. Andetagen tynger ned och allting dalar nedåt, går utför.

"Parias" tar i synnerhet upp ett fall med en ung kvinna som handlat i förvirring och tagit livet av sitt barn, ett ämne jag för övrigt sysslat ganska mycket med. Hansson försöker påvisa att en människa som handlar utifrån ett irrationellt, påverkat sinne inte bör dömas på samma sätt som någon som handlat överlagt. Kanske togs viss hänsyn till detta redan då, men knappast så till den grad som Hansson önskade. Novellerna är starka och vackra och tar även upp flera rättsfall för diskussion. De lämnar inte samma spår som "Sensitiva Amorosa", men är likväl ett exempel på Hanssons utomordentliga diktarkonst.

Vad som dock inte räcker hela vägen fram på alla ställen, är prosadikterna "Ung ofegs visor" Trettiotre till antalet och en aning för långa för sitt eget bästa, är de fyllda av mytologiska och bibliska motiv, som kanske då och då blir en aning för snåriga. Vissa korta stycken överträffar sig själv, men faller snart emellan då längre, nästan klichéartade, passager följer. Språket är gammaldags och påminner om gamla tider sagor, men flera saker som byggs upp av fina ordvändningar och långa beskrivningar faller bara platt till marken - kanske för att jag inte förmår förstå dem, eller kanske för att de inte alltid räcker ända fram?

Kanske blir det en tur till Ola Hanssons födelseort Hönsinge i sommar. Åtminstone är hans grav på Norra kyrkogården i Lund numera välbesökt.

Walt Whitman

2007-07-01T20:34:00.000+02:00

Jag vet inte hur många år citatet legat där. "Träd fram! Jag står på randen av ett ofta begånget misstag.", eller någonting sådant. Förstås kan jag inte hitta det just nu, när jag behöver det, men någonting man läser dagligen under en period har en tendens att fastna.

I believe in you my soul, the other I am must not abase itself to you,
And you must not be abased to the other.

Loafe with me on the grass, loose the stop from your throat,
Not words, not music or rhyme I want, not custom or lecture, not
    even the best,
Only the lull I like, the hum of your valved voice.

I mind how once we lay such a transparent summer morning,
How you settled your head athwart my hips and gently turn'd over upon me,
And parted the shirt from my bosom-bone, and plunged your tongue
    to my bare-stript heart,
And reach'd till you felt my beard, and reach'd till you held my feet.

Från nr. 5, bok III, "Song of Myself", Leaves of Grass.

Jag har inte läst många amerikanska poeter på originalspråk, men av dem jag läst, måste jag säga att Walt Withman forfarande är den som uppskattas mest. Det är svårt att förklara varför. Egentligen nästan omöjligt. Det är rytmen, den strida ström med vilken orden flyter fram och som bidrar till en behaglig och knappast monoton läsning. Naturliga pauseringar uppstår och orden är väl valda i en ibland hetsig och sensuellt livsbejakande anda.

The Walt Withman archive är väl värt ett besök, även för den mindre hängivne fantasten. Här kan man botanisera bland fina bilder, läsa hans verk i originalupplaga, som manuskript eller på spanska. Böcker och manuskript är inscannade (eller fotokopierade) och här kan man även njuta av de tomma sidorna mellan texten, där allehanda fläckar och marginalanteckningar tagit plats. Orkar man inte läsa, kan man, tillsammans med stämningsfyllt knaster, njuta av när Withman läser fyra rader ur dikten "America". Finns under rubriken Audio.

Det spanska inbördeskriget

2007-06-30T22:19:00.002+02:00

Mina kunskaper i det spanska inbördeskriget grundar sig helt och hållet på tre litterära verk. Ernest Hemingways Klockan klämtar för dig, George Orwells Hyllning till Katalonien och Peter Weiss' Motståndets estetik. Det kan tyckas som att jag måste ha fått en ganska ensidig syn på det hela, då samtliga medverkande romanhjältar slogs på en och samma sida, men det är ingalunda så enkelt.

Främst i Orwells roman, som dessutom är självbiografisk, får man ett perspektiv av detta krig som man annars kanske inte skulle ha fått. Dess meningslöshet, hur allting hänger på en skör tråd. De inbördes oupphörliga stridigheterna och meningsskiljaktigheterna. Även om man inte i någon av böckerna får någon direkt sympatisk bild av Franco och de andra fascisterna, så är det knappast en fullkomligt glorifierande bild av soldatlivet på folkets och de frivilligas sida vi får i någon av dessa tre fall. Snarare tvärtom. Detta må vara en kamp för friheten, eller vad för klyscha med vilken de nu vill låta förklara stridigheterna, men knappast en odelat vacker sådan.

Här finns plats för den sedvanliga Heminwayska hopplösheten, den kvalmiga och dammiga hettan som i desertörens krigsupplevelser i densammes Farväl till vapnen, samt känslan av litenhet inför det stora. Att vara en ensam människa i en stor politisk rörelse, oförmågan att se sig som en kollektiv varelse i en vilja som ligger högre än en själv.

Weiss låter själva språket bli en barriär inför de verkliga händelserna i romanen. Kriget blir en dammig bakgrundsbild som då och då tar sig uttryck i en last med halvdöda sårade. Här är talet, diskussionen, det viktiga. Detaljer, arkitekturen, madrasserna på stengolvet i herrgården, blodet på marmortrappan hör också till, men distansen är alltid påtaglig. Ingenting är dramatiskt, allting är lugnt och inflörlivat i ett språk som nästan ligger över den visionära upplevelsen. Weiss låter oss aldrig komma nära.

Nära kommer vi dock i Orwells skildringar. Vi är där. Det är samma hetta, samma damm som i de övriga. Skottlossningen är lika högljudd som hos Hemingway, men interaktionen får större betydelse. Orwell ligger på ett tak i en större stad, inte i någon grotta eller under en tämligen avlägsen bro, inte på ett sjukhem på landet. Han är mitt i skottlossningen. Mitt bland de stridande, men ändock tycks allting lika ändlöst meningslöst.

Mitt intryck av det spanska inbördeskriget är en högljudd kakafoni av dessa "kamrat!", ömsom svalkande med rödvinsfyllda säckar, men alltid lika dammigt, alltid lika avlägset. Fienden är sällan uppenbarad, mest en svart skugga i horisonten och skott i fränders kroppar. Mitt eget spanska inbördeskrig är Weiss' ändlösa meningar, Hemingways torftiga men innehållsrika språk, med en förmåga att beskriva de värsta tillfällen med ett uppenbart lugn, samt Orwells mindre framträdande, subjektiva färgning.

Och många ständigt blödande människor.